tisdag 5 juni 2018

Vid världens ände?


Världens ände? Var ligger det egentligen? Är det här, där vi är, just nu? I USAs nordvästra hörn (Alaska borträknat, för den petige)? En ö i State Washingtons arkipelag, ca 3h norr om Seattle (45 minuters bilfärja inräknat).

Lopez Island, heter den. En del av ögruppen San Juan Islands – något som egentligen mer låter som platser i Karibiska ö-världen än en plats på den mer kalla breddgraden som utgör just detta nordvästra hörn. Breddgraden i fråga, ligger inte så långt ifrån Sveriges breddgrad. Ljuset här vittnar om det. Även om junikvällen på Lopez Island inte bjuder på samma ljus som motsvarande kväll innan Midsommar i Sverige så är det ljusare än vad vi är vad vi får stå ut med i Boulder. Breddgraden delas också med gränsen till Kanada. Faktum är att vi ser över till Vancouver Island. Något som ett sms från telefonoperatörer Verizon har gjort oss varse om. ”Welcome to Canada” stod det i textmeddelande när vi anlände till platsen där vi bor. Efter det meddelandet tycks det vara slut på telefontäckning. Inget wifi. Inget internet. Ingen uppkoppling till omvärlden. Skönt, tycker Thomas. Lite jobbigt, tycker jag. Min systerdotter fyller 2 år imorgon. Hur ska jag kunna ringa och gratta?

Förutom den rent geografiska situationen, har vi egentligen ingen aning om var vi är. Var vi har hamnat. Lopez Island är egentligen första anhalten på vår familjeresa; en två veckors bilsemester genom Washington, Montana och Wyoming (via en oundviklig sväng genom Idaho. För den petige). Att vi hamnade just här, är tack vare vänner som spenderar ett par veckor hos sin familj på ön just nu. Annars hade vi aldrig kommit på tanken att det skulle vara ett alternativ att åka just hit.
Själva har vi hyrt ett litet hus precis vid havet, längst söderut på ön. Agate Beachhouse, heter det. Det ser inte mycket ut för världen, kustmässigt avskalat och härjat av vatten och vind. Vägen där vårt semesterhus nu ligger, kantas av en rad liknande, väderbitna, hus. Annars är här rätt ödsligt. Ödsligt men vackert. Rogivande vackert.

Precis nedanför huset ligger stranden där vågorna från Pacific Ocean rullar in. Aktivitet nummer ett när vi anlände, var självklart att springa ned till stranden och känna på vattnet. Senare upptäckte jag en skylt som signalerade att stranden är privat. Beteckningen ”privat” är något man ska ha respekt för i det här landet. Det vill säga landet utan allemansrätt men med fri tillgång till skjutvapen. ”Trespassing” är en sport som lämpar sig mindre för den fege. Det visade sig dock senare att stranden inte är privat för oss i Agate Beachhouse.

Tanken är att vi ska spendera tre nätter här men bara efter några timmar pratar vi om att förlänga vår vistelse. En så massiv inverkan har ön redan haft på oss. Och havet. Båtresan hit påminde om en tur i Stockholms Skärgård - förutom de snötäckta bergen på andra sidan den Kanadensiska gränsen, och de något mer kuperade öarna i just den här arkipelagen. De finns de som hävdar att man antingen är en havsmänniska eller en bergsmänniska. Om man, liksom jag, har svårt att välja mellan de båda, kanske detta är en ideal plats att bo på?

Huset då. Någons hem, som vi lånar i några dagar. Det har stora fönster mot havet, är ombonat och omsorgsfullt inrett för mys och avslappnande dagar. En kamin och en eldstad, gott om soffor och mjuka fåtöljer att slappa i, bokhyllor fyllda med böcker och dvd-filmer. Samtidigt känns huset, eller kanske mest platsen, lite kusligt. Eller ensligt? Känslan förstärks ytterligare av den gamla kyrkorgeln som står i husets stora rum. När Hjalmar hittar de riktigt mörka tonerna på orgeln, känns det nästan som att vi är med i en skräckfilm. Huset har en källare dit man inte får gå. Dörren är till och med låst. Förmodligen för att husets ägare förvarar prylar där som man inte vill att okända hyresgäster ska ha tillgång till. Anledningar som kan kallas mer logiska. Men min fantasi drar iväg till platser som Fritzl och hans källare. Eller när Lammen Tystnar. För säkerhets skull tar jag ut de mer glada tonerna till Den Blomstertid nu kommer, på orgeln. Det lättar upp den spöklika stämningen.

Jag sitter nu här vid matbordet i Agate Beachouse. Med ansiktet vänt mot fönstret som vetter mot havet. Solen har gått ned och himlen blir mörkare och mörkare. Länge har jag suttit här och stirrat ut över vågorna med hopp om att få se något djur därute. En säl eller ett sjölejon kanske. Ögonen spelar dock spratt i skumrasket och till slut vet jag inte vad jag ser längre. Över havet börjar lampor glimma. En fyr. Ett skepp. En bebyggelse. Tecken på människor som jag inte känner. Tecken på liv från en värld som jag inte kan något om. Tecken på samhällen jag inte vet något om. Jag undrar lite hur det är att bo här på den här ön. Lopez Island. Jag försökte fråga tjejerna som jobbade i mataffären där jag var och handlade precis när vi kommit i land på ön. ”It’s great”, sa de. Vad annars ska de svara på en sådan öppet ställd fråga? Men de sa också ”The community here is super” och jag antar att det är nödvändigt om man ska bo så här avskärmat. En av tjejerna flyttade hit med sin familj för ett år sedan från Nya Zeeland. ”Wow, how come you moved here?”, frågade jag. Hon skrattade undvikande som svar på min fråga och min skräckfilmsfantasi började tänka att om man vill gömma sig för någon så torde denna ö vara en rätt bra plats.

Lopez Island. Världens ände? En plats jag i inte vet något om. Ett samhälle jag inte känner. Är det inte det som är meningen med att resa? Att få mikro-inblickar i hur andra liv i den här världen kan se ut. Kanske förlänger vi vistelsen här ändå.


tisdag 9 januari 2018

Den lyckligaste staden


Den lyckligaste staden i USA ser ut så här:




Japp. Det är en bild på Boulder. Boulder är USAs lyckligaste stad. Det är vetenskapligt bevisat. Typ. Skämt å sido var det faktiskt så att Boulder toppade listan för The 10 Happiest Cities när National Geographic Gallup Special/Blue Zones Index gjorde en ranking över landets lyckligaste städer i höstas. Motiveringen lydde:

Boulder, Colorado is the number one happiest city. Thanks to its sense of community, access to nature, sustainable urban development and preservation policies, Boulderites overwhelmingly feel "active and productive every day."
"Per capita, more people walk to work in Boulder than in any other city in the U.S. Low rates of smoking and obesity, and high rates of exercise, contribute to the satisfaction locals feel,"
Den Boulderitiska välfärden manifisteras även i en mängd andra toprankingar vad gäller hälsa, välmående, livskvalitet och utbildningsnivå. Några exempel (tagna från Wikipedia):
  • Top Brainiest Cities – No. 1 – Portfolio.com
  • Ten Best Cities for the Next Decade – No. 4 – Kiplinger's Personal Finance magazine
  • Gallup-Healthways Well-Being Index – No. 1 – USA Today
  • Best Cities to Raise an Outdoor Kid – No. 1 – Backpacker Magazine
  • America's Top 25 Towns to Live Well – No. 1 – Forbes.com
  • Top 10 Healthiest Cities to Live and Retire – No. 6 – AARP magazine
  • Top 10 Cities for Artists – No. 8 – Business Week
  • Lesser-Known LGBT Family-Friendly Cities – No. 1 – Wearegoodkin.com
  • America's Foodiest Town – No. 1 – Bon Appetit magazine
  • Queerest Cities in America 2015 — No. 10 — Advocate.com

Vill man uppleva motsatsen till brain drain ska man helt enkelt komma hit. Här bor de smartaste och mest välmående och lyckligaste invånarna i landet. Jag har varit inne på det tidigare. Boulder är en bubbla. En utopi. Ett eget land i landet. The Republic of Boulder. Med rika, välutbildade och proggressiva invånare - som var och en besitter rejäl dos präktighet.

Boulderandan cementerades ordentligt i söndags då vi gästade en barnkonsert med lokala Jeff and Paige (Boulders egna Mora Träsk) på Foodtruck-restaurangen Rayback Collective. Medan Jeff and Paige trallar fram sitt barnanpassade budskap om hur vi kan vara snälla mot jorden och anta en mer klimatsmart  inställning till livet, serveras varm choklad gjort på (ekologisk) kokosnötsmjölk (eftersom vanlig mjölk, liksom gluten, tycks vara likställt med djävulen) och inget socker till barnen. I Foodtrucksen marknadsförs menyerna med termer som ”organic” och ”local” och barn som vuxna är klädda i typiska Boulderuniformer som Patagoniajackor, lycra eller ”yogapants”.  ”Det här smakar inte varm choklad – det har inget socker”, meddelade för övrigt Hjalmar, när jag gav honom en kopp av kokoschokladen. Vi gick hem och gjorde ”riktig” varm choklad (med ordentligt med grädde, socker och komjölk).

Ovan är ingen överdrift - den raljerande tonen till trots. Och även om jag gör mig lite lustig över präktigheten så uppskattar jag eftertänksamheten och inställningen som till syvende och sist går ut på att göra bra för både sig själv och andra. Och med handen på hjärtat var jag själv iklädd inget mindre än träningskläder...

Det jag egentligen har svårt för är välfärdens baksida. Priset man får betala för bubblan: Avsaknaden av mångfald.

De rika, välmående och progressiva boulderiterna har nämligen ytterligare en sak gemensamt. De (eller vi) är alla vita. Vissa av oss är för all del europeer och skulle väl från det perspektivet kunna stå för mångfalden i stan. Men förutom det europeiska inslaget (och ”tjänstefolket”, då, vilka alla är latinos) finns inte mycket mer mångfald att hitta. (Även om en kollega till Thomas hävdade att Boulder är en av de mest diversifierade städerna hon känner till. Efter en lång lunchdiskussion enades de om att ”internationell” vore ett bättre ord att använda).

På Martin Luther King day, den 15 januari, 1993 höll en grupp rasister en demonstration mitt i Boulders hjärta: Pearl Street. Demonstranterna fick mothugg av ett par hundra Boulderinvånare utrustade med skyltar med budskap som ”No Hate Here” och ”Haters go home”. Ledaren för den rasisistiska demonstrationen svarade upp mot de arga Boulder-borna och säger:

”Why are you so mad at me, Boulder? I came here because you’ve created what we want – a rich, white city. We came here to learn from you. We want to know how you did it. You’re the model for us."

Detta var alltså 1993. Sedan dess har stan knappast fått  mer inslag av andra kulörer än vitt.  Jag menar inte att ”mångfald” inte är ett välkommet inslag här men ”by design” har det blivit svårt att få till. Boulder växer så det knakar. Men bara för de som har råd att bo här. Affordable housing som skulle möjliggöra för andra, inte bara rika och vita, att bo här tycks vara en brännhet fråga. Och då pratar vi alltså inte affordable housing à la 1960-talets miljonprojekt i Rinkeby utan vanliga, enkla flerfamiljshus.  Boulderiterna skulle gå man ur huse innan ett område som tex Hamarby Sjöstad skulle få ta plats här.

Är detta ett problem då? Det här är så klart ett mer komplicerat ämne än vad som får plats i en blogg men kortfattat är detta ett uttryck för strukturella orättvisor. Ett symptom på att samma möjligheter i ”The land of equal opportunity” faktiskt inte är sant.  Vad som marknadsförts som ”The American Dream” blir därmed snarare en avvart baserat på en jädra massa tur än något som alla och vem som helst har möjlighet att uppnå. Vidare är inte uppkomsten av  homogena samhällen lösningen på de problem som USA (och Europa) står inför idag.  Om man inte exponeras och lever med de som är olika den ”egna gruppen” kommer vi heller aldrig att förstå varandra. Det finns en hel radda med amerikansk literatur om hur USA långsamt men säkert har förvandlats till ett lapptäcke av olika samhällen med likasinnade invånare (två exempel är The Color of Law och The Big Sort).  

Tranformationen har skett både genom lagliga interventioner och den mentala inställningen i enskilda subkulturer.  Det är inte på det sättet som USA framgångsrikt rustar sin nästa generation för det liv de senare ska få. Det är inte så  vi fostrar våra barn med en hållbar respektfull inställning till sin nästa. Det är inte så America blir ”great again”.

Jag älskar Boulder. Jag älskar småstadskänslan. Jag älskar tryggheten, människorna och vänligheten. Jag älskar kreativiteten som flödar. Framtidsandan. Jag älskar naturen -  att Klippiga Bergen är vår bakgård. Jag älskar att vi vintertid både kan cykla och åka skidor varje dag. Jag älskar inställningen till barn och att Hjalmar och Solveigh får en del av sin barndom här. Men…  ingen plats är perfekt.


PS. Om man vill veta mer om varför Boulder är den lyckligaste staden i USA kan man kolla in den här filmen som  National Geographic gjorde i samband med utnämningen. 


torsdag 4 januari 2018

The end of the Holidays

Då var det slut på de så kallade ”Holidays” – tekniskt sett allt som händer mellan Thanksgiving och Nyår. Familjen har åkt hem, skinkan är (snart) uppäten och i alla fall halva julen utstädad. Som Mamma brukar säga ”Det känns som att man har slagit igen en dammlucka”.

Överhuvudtaget måste jag säga att amerikanarna är mycket bättre på det där med årets andra del än vad vi svenskar är. Först är det upptakten till Halloween som i princip sträcker sig från slutet av september till just Halloween. Det är färgglada skördefester och fartfyllda pumkin patching. Och visst, även om jag en gång i tiden lovade mig själv att inte ”bli en sån där” som klagar på vädret som ändå inte går att påverka så går det inte att bortse från att hösten blir extra härlig när solen skiner och himlen är starkt klarblå i princip varje dag.

Efter Halloween börjar upptakten till Thanksgiving som har kommit att bli min favorithögtid i USA. Detta för att den för det första handlar om att känna och uttrycka tacksamhet för saker i våra liv - nyttigt både för oss vuxna och våra barn. För det andra för att den inte är bunden till någon religion utan kan beröra och inkludera alla.  För det tredje, för att den inte är kommersiell och inte innefattar några krav på inköp av prylar som ingen ändå inte behöver (även om det kompenseras med Black Friday dagen efter…).

Efter Thanksgiving börjar så upptakten till Jul och sedan Nyår. Och firar man inte Jul så inträffar ju även Hanukkah där någon gång. Då vi har judiska vänner här fick vi vara med på en av Hanukkah -kvällarna. Vi bjöds på Latkes, pratade om ursprunget till varför man firar Hanukkah och Hjalmar, iklädd kippa fick hjälpa till att tända ljus i Hanukkah-staken. Då Hanukkah ägde rum vid samma tidpunkt som attentaten mot flera Synnagogor i Sverige kändes det extra bra att få ta del av 2017 års Hanukkah-firande. Att ge det till Hjalmar (och Solveigh även om hon mest sov..). En insikt och förståelse för andra religioner och kulturer. Jag inser också att hade vi bott i Sverige hade det blivit mycket svårare att ta till sig av judiska traditioner – vi känner helt enkelt inga judar där. Eller, för den delen, känner vi inte någon med avvikande religion och traditioner än de typiskt svenska. Så ensidigt kulturellt och segregerat är ändå det sekulariserade, ”mångkulturella” Sverige.


The Griswold Family (original version)
Julen då? Med ny bebis och allt unnade vi oss en resfri jul och hade istället lyxen att välkomna min familj hit. Två fartfyllda veckor med en mormor, fyra trötta småbarnsföräldrar, fyra ungar i åldrarna 3 månader till 3,5 år och en hund i storlek XL. Cirkus Blank som Thomas kallar oss. The Griswold Family som min svåger Andreas kallar oss. Det sammanfattande ordet är nog kaotiskt – även om kaoset är väldigt trevligt.  Cirkusen hann i alla fall med en del. En och annan ”bergsexpedition” i Boulder. Polarexpress med Jultomten i Georgetown. Glassig skidåkning i +7 C i Aspen. I Aspen fick till och med svåger Andreas se Mr Vice President Pence live och i egen hög person. Jojo minsann. We aim to please, när vi planerar vistelser för våra besökare här. Även om vicepresidenten just den här mandatperioden inte är mycket att hänga i julgranen….

The Griswold Family (Blank version)
Jag hann också med lite bilåkning på slingriga bergsvägar med mamma. Hon tjoade förstås, höjdrädd som hon är. Men ingenting som inte lite country kan rädda. Min senaste countryfavorit är för övrigt den här slagdängan: I can fix a drink. (Alltså bara det här: I turn on FOX news and then CNN. But it's the same dang thing all over again. The world's in the toilet and the market's in the tank. Well I can't fix that, no. But I can fix a drink – så obetalt bra och bekymmerslöst att jag nästan direkt vill skaffa mig både en ranch och en pickup truck..!)

Nåväl. The Holidays är nu över. Familjen är sedan några dagar tillbaka hemflugna. Dammluckan är igenslagen. Och huset ekar nästan tomt - två barn och hund i storlek XL till trots. Det är dags att ta itu med 2018. Nyår har alltid på något sätt gjort mig lite melankolisk. Ett år ut och ett nytt år in. Släkte kommer och släkte går. Typ.  Men samtidigt, när det gamla ska ut görs plats för nya förväntningar och löften. Allt blir återigen möjligt. Även om 2017 var ytterligare ett skitår för världen med naturkatastrofer, klimatförändringar, Trump, Nordkorea, kriget i Syrien, Terrorattentat och hopplös politik i Sverige med mera, med mera så var det bra i mitt lilla universum. Vår önskan och förhoppning för året infriades och vi fick vår Solveigh och Hjalmar fick bli storebror. 

Förväntningarna och önskningarna på 2018 som också blir vårt tredje år här innefattar inte några fler barn men ett och annat äventyr står på listan. Innan vi tar itu med det lägger vi dock upp fötterna i högläge igen, tar en pepparkaka till och bara.. andas… På måndag börjar vi, 2018. Då börjar säsong tre i Colorado på riktigt. Stay tuned.



torsdag 14 december 2017

Solveigh Maria Blank och the Meal Train

Tiden går, idéer till blogginlägg föds och läggs på hyllan (för att kanske dammas av och slutligen en dag skivas och publiceras) och så, efter ett halvår av tystnad, verkar det som att ett nytt inlägg ska nå dagens ljus. Temat för denna nypremiär är självklart: vår dotter, Solveigh Maria Blank, som föddes den 14 september och blir tre månader just idag.

Solveigh alltså. Solens dotter. Solens väg. Ett bra namn på en solstråle som fötts under Colorados strålande sol. Och så mycket sol hon har gett oss under den korta tid som hon redan har funnits i våra liv.

Då, när hon såg solen och världens ljus för första gången var hon tre veckor före beräknat datum. Ultraljud och tillväxtanalyser visade att hon inte växte som hon skulle. Läkarna rådde mig att genomföra en igångsättning då hon skulle få det bättre på utsidan än hon hade det på insidan. Läkarnas råd var dock just bara råd. Beslutet behövde komma från oss själva. Och för egen del föregicks det beslutet av en hel del ångest, rädsla och många sömnlösa nätter. Det var ju inte så jag hade planerat och hoppats att det skulle bli. Och hur fasen tar man hand om en jättejätteliten bebis?

Efter vägledning av svensk och amerikansk expertkunskap (och avsaknad av egen sådan kunskap inom området), bestämde vi oss för att göra som läkarna sa och så här i efterhand var det rätt sak. För hon var verkligen jättejätteliten vår lilla peanut på knappt 2090 gram. Small but mighty som förlossningssköterskorna beskrev henne. Small but mighty och himla hungrig som jag beskriver henne.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om skillnaderna mellan svensk och amerikansk vård. I alla fall såsom jag upplever dem. Spaltmeter om de strukturella skillnaderna. Privat vs statligt. Välfärd vs ovälfärd. Jämställdhet vs ojämställdhet. En mer regelrätt sådan jämförelse kräver mer än ett blogginlägg, varför jag ska försöka lämna skillnaderna därhän den här gången – men det är svårt…

Oaktat de strukturella skillnaderna mellan amerikansk och svensk sjukvård, är  min faktiska upplevelse av förlossning och eftervård på sjukhuset här i Boulder enormt positiv och i efterhand finns inget jag hade velat skulle ha varit annorlunda. Det ska i så fall vara prislappen (Japp. There we go... Det är svårt att lämna de strukturella skillnaderna därhän). Häromdagen ramlade nämligen en av alla fakturorna som ska betalas för att vi har ägnat oss åt att vänta och få barn i den här delen av världen in. Den gällde förlossningen. Kostnaden för den låg på USD 25 000 (Japp. Tjugofemtusen dollar).  Därefter följde några rader av så kallade rabatter som försäkringsbolaget ”förhandlat till sig” för att visa på sin egen oumbärlighet och den slutliga summan för oss att betala hamnade på ca USD 4 000. Detta var alltså bara en av alla fakturor som nu börjar fylla brevlådan. Samlingsfaktura finns inte som koncept då varje enskild vårdinstans (”stick i fingret”, ultraljud, förlossningsläkare, barnläkare etc.)  från det att jag skrevs in på sjukhuset efter positivt graviditetstest till det att Solveigh faktiskt nu är här, skickar en egen faktura. Att få en översiktsbild av vad vi verkligen är skyldiga verkar vara omöjligt så det är bara att betala och vara glad för att vi ändå har en bra sjukvårdsförsäkring.

Sjukvårdsförsärking? Ja, utan den hade det blivit jobbigt. Jag som individ måste dock fortfarande betala en självrisk på USD 5 000, innan vården blir ”gratis”. Jag frågade en vän med bra koll på sjukvården hur kvinnor som väntar barn men inte har USD 5 000 som ligger och skräpar någonstans eller, ännu värre, är oförsäkrade, gör. Hon berättade att för de som har det särskilt knapert ekonomist finns särskilt ekonomiskt stöd, så helt ”hjärtlöst” är inte systemet. Det är ändå skillnad på att ha det knapert ekonomiskt och vara en vanlig medelinkomsttagande familj. Pengar och välfärd gör verkligen livet enklare här och har man inte resurserna kan man lätt bli skuldsatt. Och ändå menar en landets styre att Affordable Care Act (aka Obamacare) inte behövs... Jämställdhet vs ojämställdhet. 

Men, låt oss återgå till de positiva aspekterna. Det kändes enormt skönt att vara säker på att det skulle finnas en plats på förlossning och BB är det var dags. Jag skulle inte behöva skeppas många mil till en annan delstat eller ett annat land för att föda. Inte heller behövde vi gå en kurs i bilfödsel… Några veckor innan Solveigh föddes, var vi på en guidad tur på förlossningen på Boulder Community Hospital, där vi skulle föda. Vi frågade vad som skulle hända om platserna tog slut. Guiden tittade  konstigt på oss och sa att de gör de inte – för man har helt enkelt överkapacitet i planeringen av vårdplatser. Och OM det i värsta fall skulle råka vara fullt på förlossningen så förklarade hon att ”this is a hospital so either way we’ll be able to take care of you when you go into labor”. Välfärd vs ovälfärd…

Nu nog om sjukvård.

En av de saker jag har uppskattat mest sedan vi flyttade hit är den starka ”community-känslan” mellan vänner och grannar. En gemenskap där alla ställer upp för varandra på ett sätt som vi nästan har tappat bort i Sverige. Ett exempel på denna community-känsla är konceptet ”meal train” som vi fått lära känna nu i höst. I 14 dagar från det att vi kom hem från BB kom vänner varje dag med en ny, hemlagad måltid, inklusive färskt bröd, efterrätter, frukt och ibland en pava vin. Matleveranserna hade schemalagts av våra tidigare hyresvärdar Jen och Ara som också var här och förklarade att nu vi behövde lägga våra svenska personligheter åt sidan och bara ta in och njuta av detta självklara amerikanska. Förutom att varje enskild måltid var gudomligt god och rörande vällagad och omsorgsfull (se bildexempel nedan), behövde vi inte handla, stå i köket eller knappt ens en gång diska under vår första tid med ny bebis i huset. Måltidsleveranserna var alltid snabba och innehöll sällan krav på socialisering – om vi inte verkligen ville. Stor skillnad från att ha ny bebis i Sverige där man i princip ska bjuda in alla man känner på nybakat och bebisgos i nystädat hus, så snart man duschat av sig sjukhusdoften.











Som om inte vårt meal train vore nog, har vi också fått uppleva att grannar, vänner och bekanta lite då och då kom förbi och lämnade kakor, bröd och presenter på förstukvisten. Sammantaget med alla fantastiska presenter som skickats till oss och Solveigh från Sverige, kändes det ett tag som en ny överraskning väntade på oss varje gång vi öppnade ytterdörren…!  Kort och gott. Vi har blivit så bortskämda med kärlek och omtanke de här senaste tre månaderna och tacksamheten vet ingen gräns. Konstaterar att om det något jag ska ta med mig hem till Sverige, av de erfarenheter jag skaffat mig under vår tid i USA, så är det konceptet meal train och just det som det står för. Det vill säga; när livet är lite upp och ned för ens vänner ska man försöka ge det stöd man kan – må det vara en nylagad lasagne eller något annat. I slutändan tror jag att vi alla blir gladare av det.

En mindre rolig sak med att få barn långt borta från ens hemland är att ens familj och vänner inte kan vara där och träffa ens nya skatt. Farmor och Farfar (Thomas föräldrar) kom flygandes hit när Solveigh bara var några veckor gammal, vilket var fantastiskt härligt och om bara några dagar kommer Mormor (min mamma) och min syster med familj. Jag är så exalterad att jag flyger på små moln.

En praktisk sak (eller opraktisk beroende på hur man ser det) med att få barn i USA är att barnet blir amerikansk medborgare - trots att inte föräldrarna är det. Som amerikansk medborgare kan man som bekant bli presiden. Solveigh går således under smeknamnettPOTUS56 härhemma. Eller så får hon helt enkelt bara vara vår Anchor Baby i processen för oss andra i familjen att få Green Card. Frågan är vilken roll som är mest krävande…
.



Ps. Om man vill sätta upp en Meal Train till någon, kan man använda detta verktyg för schemaläggning: https://www.mealtrain.com/

onsdag 10 maj 2017

The way that the cookie crumbles

En relativt hektisk och innehållsrik vinter är till ända. Tror jag. För även om prognosen utlovar dagar 20-25 grader varmt och strålande sol, ska man förvänta sig snöfall ända till mitten av maj. Precis som hemma med andra ord. Under vår andra vinter här i Boulder, har vi nu på riktigt lärt oss att vinter här kan innefatta snöoväder och dagar med magiskt snölandskap som täcker Flatirons strykjärnsformade toppar. Mestadels är dock Bouldervintrarna oerhört milda. Det är på det hela taget egentligen rätt skönt. Enstaka dagar i februari kan man ha shorts och t-shirt, redan i slutet av januari satt vi ute och åt middag till sent på kvällen och Hjalmar behöver aldrig kläs i galonbyxor. Behöver man mer snö åker man upp i bergen för vintersport, vilket för vår del innebär en resa på 45 minuter. Nedsidan är att klimatet är torrt och väldigt brunt. För medan en hederlig vinter i Stockholm kan kännas som fyra nyanser av grått, är en vinter i Boulder fyra nyanser av brunt och när det bruna blir alltför långrandigt är nederbörd, vilken form den än må ta, det som får en svensk att jubla – i alla fall den här svensken formad av sin ungdoms frostbitna vintrar i de djupa dalaskogarna.

Men jag ska inte trötta ut er med väderprat mer än att slutligen notera att här, liksom hemma är vädret ett stort samtalsämne.

Vad har hänt sedan sist då? Same old same - vi börjar få koll på det här nu. Men också några nya saker. Vintern har framförallt dominerats av skidåkning och några kära besök från Sverige, varvat med the musinvasion from hell i vårt hus. Det senare verkar man för övrigt ska räkna med när man bor i ett hus från tidigt 1900-tal. Så lät det i alla fall på våra hyresvärdar som glatt informerade oss om att när de bodde i huset och satt och drack morgonkaffe tidigt på morgonen, kunde de minsann se hur mössen kilade över köksgolvet. ”Well, they are not pets”, kände jag mig tvungen att informera dem om då. ”No”, svarade de då, ”But, you see, this is a very old house” - ungefär som att vi kom från ett land där de första bopålarna slogs i marken på 1980-talet… Efter ett antal vittjade råttfällor (Thomas uppgift), massiva städorgier för att få bort musskit och till sist fyra av sex fångade möss i tvättmaskinen (!) var droppen nådd och hyresvärdarna gick till sist med på att ta hit Pest Control som tätade alla hål i huset som tycktes tjäna som entré för mössen. Detta var nu några veckor sedan och sedan dess har det också varit lugnt. Min nyvunna fobi i att öppna tvättmaskinslocket kommer däremot att sitta länge kvar.

Förutom möss och skidor, har jag även skaffat mig ytterligare ett jobb den här vintern och klämmer nu in två deltidsjobb på volontärbasis, på de 20 h i veckan som Hjalmar går i förskolan. Mitt nya jobb, som jag nu har haft i några månader, är lokaliserat på en startup, Bolder Industries, här i Boulder som kommit på hur man kan återvinna däck på ett hållbart sätt för att sedan sälja tillbaka till gummitillverkande industri. För närvarande jobbar jag med affärsutveckling mot svenska företag, vilket är känns som ett relevant och intressant sätt att hålla kontakten med Sverige. Nu kan man ju fråga sig att om det är långsiktigt hållbart att köra två deltidsjobb på deltid. Kanske eller kanske inte. Ser mig lite som en konsult som i det arbetstillståndsfria läge jag fortfarande befinner mig i, använder detta som en möjlighet att testa flera saker, utvidga mina vyer, bygga kontaktnät och nära generalisten i mig – min betalning till mig själv när jag inte kan ta emot monetär betalning för det jobb jag gör.

Framtiden då? Finns något arbetstillstånd i sikte. Det får just framtiden utvisa. Vi befinner oss i en process för Green Card. Den står dock mer stilla än rör sig framåt, även om vi fick några goda besked häromdagen om att vi passerat ett nytt nålsöga. Med den nuvarande administrationen som styr landet kan man heller inte ta saker för givet. Den typ av visum som Thomas är här på för närvarande (och därmed jag och Hjalmar indirekt), är till exempel just det visum som Trump nu inte bara ska stoppa men även dra tillbaka. Om det kommer att påverka non-profits som jobbar med frågor som rör klimatförändringar och förnyelsebar energi, är oklart. President Trump har ju inte direkt gjort sig känd för att erkänna klimatförändringar… Just nu verkar emellertid blåslampan mer vara inriktad på ingenjörsintensiva high techbolag med stor rekryteringspool i Asien – eftersom, ni vet: ”They take our jobs”, (eller, som nån på andra sidan av argumentationslogiken twittrade på temat, ”Let’s make America dumb again”). Ett annat mycket möjligt utfall är att vi ”klarar oss”, givet att vi ju är vita, blonda och blåögda Européer…


På temat politik och världsnyheter nåddes vi självklart häromdagen av resultatet i det franska presidentvalet. Vad som slog mig då och vad som egentligen slagit mig alla de gånger större nyheter har genererats från europeiskt håll (må det vara valresultat, Brexit eller terrordåd), är hur lite amerikanarna verkar bry sig. Måhända är jag på tunn is här och jag har egentligen ingen avsikt att generalisera men mitt intryck, baserat framförallt från invånarna i den annars så upplysta, progressiva och politiskt aktiva universitetsstaden Boulder, är att nyheter av ovan slag inte diskuteras med lika stort intresse eller kunskap som mitt intryck är att amerikanska nyheter diskuteras hemma i Europa. Om detta nu stämmer, hur kommer det sig då att det är så? Är det kultur och historia som går ända tillbaka till the Declaration of Independence som ligger bakom? Eller är det faktiskt så att Europa inte är så viktigt och betydelsefullt som vi tror? Har det med innehållet i det amerikanska utbildningssystemet att göra? Eller är det ren och skär ignorans eller till och med arrogans? Eller så läser jag in saker i saker som egentligen inte finns. And that’s just the way the cookie crumbles…

torsdag 12 januari 2017

Den 4 januari


Den 4 januari. Dagen då vi för ett år sedan anlände i Boulder med våra tio resväskor, skidbag, barnvagn, bilbarnstol och gigantiska hundbur inklusive hund. Ett år. Så både snabbt och långsamt tiden har gått. Vad hinner man på ett år egentligen?

Som individ är jag måldriven i det mesta jag gör och när jag nu gör årsbokslut för detta vårt första år i Boulder och USA, måste jag faktiskt säga att jag är ganska nöjd. När vi kom hit den 4 januari 2016, visste vi egentligen inte så mycket. Vi visste var vi skulle bo våra första sex veckor och vi visste var Thomas jobbade. Mycket mer än så var det inte. Vi hade helt enkelt inte en jäkla aning om hur detta vita ark av mer eller mindre okänt äventyr skulle bli eller hur nånting skulle göras för att detta ”bli” skulle bli. Ett självklart övergripande mål för detta vårt första år i Boulder var naturligtvis att få ordning på ”bli”. Och jag hade en ganska väldefinierad lista över vad som skulle behöva finnas på plats för att jag skulle gilla tillvaron i Boulder ett år senare.

Så här ett år senare kan jag konstatera att vi har tickat av samtliga punkter på listan.

  • Vi hyr ett mysigt hus i fantastiska Mapelton Hill som förutom att det ligger ett stenkast från downton och vandringsleder, har världens mysigaste grannar. Varje dag är ett avsnitt av de rosenrosa delarna i TV-serien Housewifes.
  • Vi har hittat en fantastisk förskola till Hjalmar som han från dag ett har älskat att gå till.
  • Jag har påbörjat arbetat med att bygga ett professionellt nätverk och skaffa mig en professionell sysselsättning.
  • Vi har skaffat oss en social plattform med massor av nya underbara vänner som inte bara har gjort tillvaron här enklare för oss men också oerhört mycket roligare och intressantare.
  • Vi har lärt känna Boulder och börjat upptäcka mer och mer av Colorado (och hunnit konstatera att vår ”Bucket-list för både Colorado och USA som land blir längre ju mer vi ser, upptäcker och lär oss).

Som en bonus till allt detta, lever vi ett harmoniskt och balanserat liv med mycket tid för att ta hand om oss själva – både som individer och familj. Även om jag ibland kan sakna det hederliga gamla strävsamma, svenska ekorrhjulet så är livskvaliteten som vi upplever här en annan. Och så även energin.

En annan bonus är att Hjalmar är på väg att bli en svensk metropolit som är trygg i att vara hemma på en plats, där hans ursprung och modersmål är annorlunda. Detta var en insikt som med kraft slog oss under julledigheten när vi var hemma i Sverige, och Hjalmar vid flera tillfällen (oftast när han var trött på att hälsa på släkt och vänner) sa att han ”ville hem till Boller”. Det var första gången som vi på riktigt insåg att för Hjalmar är faktiskt Sverige just nu inte ”hemma”. Han var för liten när vi flyttade för att minnas hur det var att bo i Eknäs, Nacka och dra på galonbyxorna för dagis i Björknäs. För honom är det här det naturligt ”hemma”.

Vad är då lessons learned så långt? Förutom att vi fortfarande lär oss och att USA är ett stort land, där en delstats sanning inte behöver vara samma som en annans så tycks åtminstone följande teman vara rätt konsistenta.

1.       Regler är till för att brytas
Ni vet när det står en något skylt eller man får anvisningar för hur något ska fungera, ja då gör man som det står. För det är klart att man följer reglerna. I alla fall om man är svensk. Är man amerikan så följer man reglerna – ibland. När det passar en själv. Så frågan är; kan man lyckas i ett land där man följer regler om ingen annan gör det? Och är det ok att bryta regler, därför att alla andra gör det?

2.       Sin egen lyckas smed
Medan vi i Sverige, på gott och ont, kan förlita oss på att vård, skola och omsorg i mångt och mycket sköts av staten och att systemen och strukturerna för desamma går att lita på och känna igen sig i – i stort sätt var man än kommer – hänger alla beslut här på egna efterforskningar och beslut. Här finns ingen lagom mellanväg att välja, här skapar man egna lösningar och tar helt eget ansvar för hur livet ska bli. Den enskilde individen blir på så vis entreprenör över sitt eget liv. Kanske är det därför som amerikaner har den där positiva, energiska ”go and get it”-attityden. Kanske är det därför entreprenörskapet överlag är så stort här.
Många gånger har jag frågat mig själv om det är så att vi svenskar har blivit bortskämda till gränsen mot handlingsförlamade av svenska staten som tar om hand och begränsar våra valmöjligheter. Men är det samtidigt inte också tryggt och solidariskt? Hemma är till exempel vård till för alla. Här är vård för dem med bra försäkring. Eller så blir man upp över öronen skuldsatt. Och i vilket system blir incitamenten mest fair? Är det i det amerikanska där varje läkare har eget ansvar för profit and loss eller är det i det svenska där vård till lägsta kostnad gäller?

3.       Nakenheten – igen..
Ett av mina absolut mest populära inlägg här på bloggen var inlägget ”Optimism rules och lite nakenhet”. Vet inte vad det säger mest om. Inlägget eller er som läser…
Faktum kvarstår dock. Amerikaner och nakenhet är och förblir ett mysterium. För när till och med Hjalmar (2,5 år) anses vara för gammal för att som pojke få följa med mamma in på damernas omklädningsrum, har det gått långt. Många har diskussionerna kring konceptet nakenhet varit med våra vänner här. Och varje gång kan vi konstatera att stämningen bland amerikanerna blir tämligen awkward. Senast igår, när jag åt middag med några amerikanska tjejkompisar, fick jag bita mig i tungan. Och då tillhör jag som sagt den prydare typen. Jag tror att helt enkelt får acceptera att nakenhet bara är ok i det privata och säkerställa att vi är well covered up i mer publika omklädningsrum.

En sista lesson learned som också är den jag har lärt mig att uppskatta mest med det här landet är att här är det ok att komma från ett annat land. Visst, det är en sanning med modifikation. För visst är det mer ok om man är vit europé och pratar med till exempel svensk brytning än om man är mexikan och pratar med spansk brytning. Oavsett min privilegierade situation är jag ändå fascinerad av alla de gånger som jag har träffat på människor som har frågat ”Where is that accent from – it’s beautifuL. Please, never get rid of thatl”. Eller antalet gånger som jag har träffat på människor som efter att de har fått veta att jag är från Sverige har proklamerat att ”I’m from Sweden too! My great, great grandmother was Swedish and I grew up with Swedish traditions”. Förstår ni, vilken stolthet för kulturellt ursprung och påbrå detta demonstrerar?

Jag brukar ibland roa mig med att jämföra detta med oss svenskar och hur lite tålamod vi har med till exempel brytningar på vårt annars ganska fyrkantiga språk. Oavsett om det är en amerikan, finländare eller syrian som bryter så är det ”lite störigt” när ”folk inte kan lära sig att tala fläckfri svenska”. Jag menar, i Sverige hyser vi i princip irritation gentemot drottningen ”som ju har bott i Sverige i så många år och ändå inte kan prata rent.”(!) Eller för att inte tala om den bristande förståelsen för människor som kanske inte älskar sill och snaps, lingonsylt och falukorv som vi gör.


Måhända hör det här ihop med faktumet att USA är ett land uppbyggt av invandrare. Ett land, där de flesta, även om man är född här, har förfäder någon-annanstans-ifrån. Och istället för att harmonisera och normalisera för mycket är det avvikelserna och det naturliga i att bara vara som man själv vill, oavsett ursprung, religion eller bara stil och smak, som blir normalt. Jag önskar att vi svenskar kunde ta efter lite av detta. Ta efter acceptansen av det som är annorlunda. Av det som inte är bara ”lagom”. Jag önskar att det ska bli en del av vårt DNA och inte bara något som ska beskyllas för att vara PK. Men framförallt önskar jag att det USA som nu börjar skönjas och växa fram i och med President Trump, mäktar med att bevara och fortsätta kultivera denna del av det amerikanske DNA:t. Det vill säga det DNA som jag så här långt har kommit att betrakta som roten och grunden till det som är det verkligt amerikanska. Att få vara variation och mångfald - i stort som smått. 

Nu har vi precis inlett vårt andra år på den här resan. Vi lär oss fortfarande men grunden vi står på är numera mer stabil.  Visst har jag mål för det här året också - stora som små. En del är överlappande, en del är nya och en del är bara mer av samma. Finetuning tror jag det kallas. 

söndag 6 november 2016

Två dagar kvar

Två dagar kvar till valet. Dagens upplaga av The New York Times pryds av dels Hilary Clinton som pratar med väljare på ett valmöte i södra Florida, dels Trump som lyfter upp en bebis och kallar den ”so cute”. Det senare är en på gränsen till pinsamt tydlig åtgärd för att fiska röster i valet på tisdag. På ett valmöte i augusti, bad nämligen Trump en mamma att gå ut med sitt gråtande barn när han pratade. Kritiken blev massiv. 

Så vad händer egentligen här borta? Ni har säkert koll på det mesta. Skandalerna avlöser varandra och i jämförelse får de ett regelrätt svenskt valår att verka… ganska tillrättalagt. 

För några veckor sedan hävdade Trump att valet var riggat och att han bara skulle acceptera ett valresultat som var till hans fördel – något som det stora flertalet, även Trump-anhängare, ansåg som en skymf mot den amerikanska demokratin. Innan det, handlade det om Trumps sexuella trakasserier mot ett flertal kvinnor och TV-klippet då han och Billy Bush pratade nedsättande om en kvinnlig kollega – något som till och med fick en del kristna Trump-anhängare att tappa tålamodet. Därutöver har vi presidentkandidatsdebatterna, som snarare har gått ut på att förolämpa motkandidaten än att diskutera sakfrågor och där Trump har fått Göran Persons ryggvändning mot Maud Olofsson under en TV-sänd debatt 2005 att verka som en frisk vårbris. Långtråkigt blir det inte. 

De senaste två veckorna har dominerats av ”FBI-skandalen”, det vill säga nyheten om att FBI-chefen James Comey, i ett brev adresserat till flera kongressledamöter, meddelade att FBI eventuellt och potentiellt kunde ha hittat ny information vad gäller affären med Hilarys privata mailserver. Just affären med Hilarys privata mailserver avslutades egentligen redan i somras, efter att FBI konstaterade att även om Clinton och hennes medarbetare var ”extremely careless” i hur de har hanterat klassificerad information, skulle Hilary inte åtalas. Sedan Comeys brev läckte ut har demokraterna lagt en hel del energi på att kritisera såväl FBI som Comey. Ett rykte som har florerat i den cirkusen är att det själva verket var Trump-anhängare på byrån som läkt ut nyheten om att det fanns ”nya bevis” gentemot Hilary, varför Comey ”var tvungen att reagera med sitt brev” som i själva verket inte innehöll något av substans. En annan slutsats är att Comey har försökt att påverka valet till Trumps fördel – särskilt med tanke på att ”bevisen” snarare handlade om vaga indicier än något konkret. 

Idag meddelade hursomhelst Comey till amerikanska medier att de ”nya bevisen” nu har tröskats igenom och FBI står kvar vid sin slutsats från i somras. Det vill säga, Hilary ska inte åtalas. Det var ju i sig goda nyheter. Samtidigt kommer FBI-chefens nya uttalande förmodligen inte ha mycket inverkan på de väljare som tack vare FBIs ”nya bevis” gick och förtidsröstade på Trump. För Demokraternas räkning kom meddelandet från Comey således för sent och FBIs agerande kan ha haft en verklig inverkan på valresultatet. 

Hur det ska gå på tisdag är dock fortfarande oklart. De senaste opinionsundersökningarna visar på en knapp ledning för Clinton och väljare på båda sidor är nervösa. För är det något i det här valet som är säkert så är det att det här valet upprör och engagerar. Känslorna är så att säga ”all over the place”. 
Jag ska inte påstå att jag har läst vartenda alster som har publicerats om valet – det är hart när omöjligt. Men jag har försökt att förstå. Båda sidor. För det är för mig obegripligt att en ”sexual harrasing psykopath” som komikern Bill Maher uttryckte sig, har potential att vinna detta. 
Så vad är slutsatsen? Att det är svårt att greppa. Och att än så länge kan jag för lite om amerikansk kultur och historia för att på riktigt förstå. Å andra sidan förstår inte de olika sidorna varandra heller, vilket i sig tyder på hur komplicerat valet är. Jag har vänner här som till och med är osams med sina familjer för att de inte kan förstå varandra. 

Det säger en del om hur stort det här landet är och hur svårt det är att nå ut med balanserad information till 300 miljoner människor utan att lokala källor balanserar över. Om alla ens grannar säger att ”the media is corrupt and the election is rigged” så tror man på det – oavsett vad någon på radio säger. På det sättet finns det verkligen plats och behov för icke-privata nyhetskällor här. Det vill säga nyhetskällor som kan ge en hyfsat neutral bild av läget (även om mer högerorienterade människor alltid kommer att hävda att icke-privata nyhetskällor domineras av vänsterorienterade journalister). 

En annan sak jag börjar förstå är att höger- och vänsterskalan inte passar inte här. I alla fall om man ska använda den måttstock som vi är vana vid. För även om kandidaterna representerar olika partier, är detta i mångt och mycket ett personval. Särskilt under det här valet. Antingen gillar man den ena eller den andra kandidaten. Eller hatar. För just hat är kanske ett tydligare motiv för hur man lägger sin röst det här valet. Det är känslorna som styr. Att valet är ett personval, har också varit tydligt i alla debatter och valmöten. Snarare än diskutera valfrågor och konkret politik, går den mesta tiden åt att baktala sin motkandidat. 

Samtidigt, och å andra sidan, är väljarna superpolariserade. I snitt är befolkningen nästan 50/50 Demokrater eller Republikaner. Ibland av historiska och därmed inte ifrågasättande skäl (typ ”så här har jag alltid röstat så jag varken hör eller ser vad presidentkandidaten för mitt parti har för sig”) och ibland av principiella skäl (typ ”oavsett vad utredningarna om henne säger så är hon korrupt och står för `ondskan `i det amerikanska samhället”). Och kanske är det den hållningen som gör att en snubbe som Trump kommer undan med än det ena, än det anda. 

Tydligt är också att politiken är mer extrem här än hemma. Visst kan man diskutera skattesatser och invandringskvoter hemma och visst vill de olika partierna marknadsföra sig som unika inom olika frågor under valår - men fortfarande råder ändå någon slags konsensuslinje. Det är relativt homogena mellanvägar och en hyfsat gemensam värdegrund. 

I november 2008 hade jag förmånen att befinna mig i Washington DC när Obama blev val president. Jag kommer aldrig att glömma känslan utanför Vita Huset den natten när valresultatet var ett faktum. Jag kommer heller aldrig att glömma känslan av att dagen efter vakna upp till en värld som utlovade helt nya möjligheter – inte bara i USA utan även globalt. Det valet var på många sätt historiskt. Valet på tisdag blir också historiskt. Men på ett annat sätt. 

Det står mellan pest eller kolera, sa någon. I beg to differ. Det står mellan pest och kolera tillsammans mot Hilary Clinton. Visst, hon kanske inte är den absolut bästa kandidaten i Demokraternas historia. Men hon är långt mycket mer kompetent, professionell, erfaren och rentav lämplig som president än hennes motståndare. Det må vara ett val mellan historiens näst sämsta och sämsta kandidater – men däremellan är valet ändå enkelt.

Enligt opinionsundersökningarna är det trots det fortfarande oklart till vilken typ av värld vi ska vakna upp till på onsdag. Jag bara hoppas att amerikanerna röstar för en värld där min son och hans kompisar och jämnåriga inte får växa upp med en attityd där det anses ok att betrakta och behandla kvinnor som objekt. Eller där rasism tolereras. Eller som på sikt inte går att leva i, för att dagens klimatförändringar inte accepteras och hanteras. 

Så #iamwithher. God bless America.