Den lyckligaste staden

Den lyckligaste staden i USA ser ut så här:

Japp. Det är en bild på Boulder. Boulder är USAs lyckligaste stad. Det är vetenskapligt bevisat. Typ. Skämt å sido var det faktiskt så att Boulder toppade listan för The 10 Happiest Cities när National Geographic Gallup Special/Blue Zones Index gjorde en ranking över landets lyckligaste städer i höstas. Motiveringen lydde:

Boulder, Colorado is the number one happiest city. Thanks to its sense of community, access to nature, sustainable urban development and preservation policies, Boulderites overwhelmingly feel "active and productive every day."

"Per capita, more people walk to work in Boulder than in any other city in the U.S. Low rates of smoking and obesity, and high rates of exercise, contribute to the satisfaction locals feel,"

Den Boulderitiska välfärden manifisteras även i en mängd andra toprankingar vad gäller hälsa, välmående, livskvalitet och utbildningsnivå. Några exempel (tagna från Wikipedia):

• Top Brainiest Cities – No. 1 – Portfolio.com
• Ten Best Cities for the Next Decade – No. 4 – Kiplinger's Personal Finance magazine
• Gallup-Healthways Well-Being Index – No. 1 – USA Today
• Best Cities to Raise an Outdoor Kid – No. 1 – Backpacker Magazine
• America's Top 25 Towns to Live Well – No. 1 – Forbes.com
• Top 10 Healthiest Cities to Live and Retire – No. 6 – AARP magazine
• Top 10 Cities for Artists – No. 8 – Business Week
• Lesser-Known LGBT Family-Friendly Cities – No. 1 – Wearegoodkin.com
• America's Foodiest Town – No. 1 – Bon Appetit magazine
• Queerest Cities in America 2015 — No. 10 — Advocate.com

Vill man uppleva motsatsen till brain drain ska man helt enkelt komma hit. Här bor de smartaste och mest välmående och lyckligaste invånarna i landet. Jag har varit inne på det tidigare. Boulder är en bubbla. En utopi. Ett eget land i landet. The Republic of Boulder. Med rika, välutbildade och proggressiva invånare - som var och en besitter rejäl dos präktighet.

Boulderandan cementerades ordentligt i söndags då vi gästade en barnkonsert med lokala Jeff and Paige (Boulders egna Mora Träsk) på Foodtruck-restaurangen Rayback Collective. Medan Jeff and Paige trallar fram sitt barnanpassade budskap om hur vi kan vara snälla mot jorden och anta en mer klimatsmart  inställning till livet, serveras varm choklad gjort på (ekologisk) kokosnötsmjölk (eftersom vanlig mjölk, liksom gluten, tycks vara likställt med djävulen) och inget socker till barnen. I Foodtrucksen marknadsförs menyerna med termer som ”organic” och ”local” och barn som vuxna är klädda i typiska Boulderuniformer som Patagoniajackor, lycra eller ”yogapants”.  ”Det här smakar inte varm choklad – det har inget socker”, meddelade för övrigt Hjalmar, när jag gav honom en kopp av kokoschokladen. Vi gick hem och gjorde ”riktig” varm choklad (med ordentligt med grädde, socker och komjölk).

Ovan är ingen överdrift - den raljerande tonen till trots. Och även om jag gör mig lite lustig över präktigheten så uppskattar jag eftertänksamheten och inställningen som till syvende och sist går ut på att göra bra för både sig själv och andra. Och med handen på hjärtat var jag själv iklädd inget mindre än träningskläder...

Det jag egentligen har svårt för är välfärdens baksida. Priset man får betala för bubblan: Avsaknaden av mångfald.

De rika, välmående och progressiva boulderiterna har nämligen ytterligare en sak gemensamt. De (eller vi) är alla vita. Vissa av oss är för all del europeer och skulle väl från det perspektivet kunna stå för mångfalden i stan. Men förutom det europeiska inslaget (och ”tjänstefolket”, då, vilka alla är latinos) finns inte mycket mer mångfald att hitta. (Även om en kollega till Thomas hävdade att Boulder är en av de mest diversifierade städerna hon känner till. Efter en lång lunchdiskussion enades de om att ”internationell” vore ett bättre ord att använda).

På Martin Luther King day, den 15 januari, 1993 höll en grupp rasister en demonstration mitt i Boulders hjärta: Pearl Street. Demonstranterna fick mothugg av ett par hundra Boulderinvånare utrustade med skyltar med budskap som ”No Hate Here” och ”Haters go home”. Ledaren för den rasisistiska demonstrationen svarade upp mot de arga Boulder-borna och säger:

”Why are you so mad at me, Boulder? I came here because you’ve created what we want – a rich, white city. We came here to learn from you. We want to know how you did it. You’re the model for us."

Detta var alltså 1993. Sedan dess har stan knappast fått  mer inslag av andra kulörer än vitt.  Jag menar inte att ”mångfald” inte är ett välkommet inslag här men ”by design” har det blivit svårt att få till. Boulder växer så det knakar. Men bara för de som har råd att bo här. Affordable housing som skulle möjliggöra för andra, inte bara rika och vita, att bo här tycks vara en brännhet fråga. Och då pratar vi alltså inte affordable housing à la 1960-talets miljonprojekt i Rinkeby utan vanliga, enkla flerfamiljshus.  Boulderiterna skulle gå man ur huse innan ett område som tex Hamarby Sjöstad skulle få ta plats här.

Är detta ett problem då? Det här är så klart ett mer komplicerat ämne än vad som får plats i en blogg men kortfattat är detta ett uttryck för strukturella orättvisor. Ett symptom på att samma möjligheter i ”The land of equal opportunity” faktiskt inte är sant.  Vad som marknadsförts som ”The American Dream” blir därmed snarare en avvart baserat på en jädra massa tur än något som alla och vem som helst har möjlighet att uppnå. Vidare är inte uppkomsten av  homogena samhällen lösningen på de problem som USA (och Europa) står inför idag.  Om man inte exponeras och lever med de som är olika den ”egna gruppen” kommer vi heller aldrig att förstå varandra. Det finns en hel radda med amerikansk literatur om hur USA långsamt men säkert har förvandlats till ett lapptäcke av olika samhällen med likasinnade invånare (två exempel är The Color of Law och The Big Sort).  

Tranformationen har skett både genom lagliga interventioner och den mentala inställningen i enskilda subkulturer.  Det är inte på det sättet som USA framgångsrikt rustar sin nästa generation för det liv de senare ska få. Det är inte så  vi fostrar våra barn med en hållbar respektfull inställning till sin nästa. Det är inte så America blir ”great again”.

Jag älskar Boulder. Jag älskar småstadskänslan. Jag älskar tryggheten, människorna och vänligheten. Jag älskar kreativiteten som flödar. Framtidsandan. Jag älskar naturen -  att Klippiga Bergen är vår bakgård. Jag älskar att vi vintertid både kan cykla och åka skidor varje dag. Jag älskar inställningen till barn och att Hjalmar och Solveigh får en del av sin barndom här. Men…  ingen plats är perfekt.

PS. Om man vill veta mer om varför Boulder är den lyckligaste staden i USA kan man kolla in den här filmen som  National Geographic gjorde i samband med utnämningen.