The way that the cookie crumbles

En relativt hektisk och innehållsrik vinter är till ända. Tror jag. För även om prognosen utlovar dagar 20-25 grader varmt och strålande sol, ska man förvänta sig snöfall ända till mitten av maj. Precis som hemma med andra ord. Under vår andra vinter här i Boulder, har vi nu på riktigt lärt oss att vinter här kan innefatta snöoväder och dagar med magiskt snölandskap som täcker Flatirons strykjärnsformade toppar. Mestadels är dock Bouldervintrarna oerhört milda. Det är på det hela taget egentligen rätt skönt. Enstaka dagar i februari kan man ha shorts och t-shirt, redan i slutet av januari satt vi ute och åt middag till sent på kvällen och Hjalmar behöver aldrig kläs i galonbyxor. Behöver man mer snö åker man upp i bergen för vintersport, vilket för vår del innebär en resa på 45 minuter. Nedsidan är att klimatet är torrt och väldigt brunt. För medan en hederlig vinter i Stockholm kan kännas som fyra nyanser av grått, är en vinter i Boulder fyra nyanser av brunt och när det bruna blir alltför långrandigt är nederbörd, vilken form den än må ta, det som får en svensk att jubla – i alla fall den här svensken formad av sin ungdoms frostbitna vintrar i de djupa dalaskogarna.

Men jag ska inte trötta ut er med väderprat mer än att slutligen notera att här, liksom hemma är vädret ett stort samtalsämne.

Vad har hänt sedan sist då? Same old same - vi börjar få koll på det här nu. Men också några nya saker. Vintern har framförallt dominerats av skidåkning och några kära besök från Sverige, varvat med the musinvasion from hell i vårt hus. Det senare verkar man för övrigt ska räkna med när man bor i ett hus från tidigt 1900-tal. Så lät det i alla fall på våra hyresvärdar som glatt informerade oss om att när de bodde i huset och satt och drack morgonkaffe tidigt på morgonen, kunde de minsann se hur mössen kilade över köksgolvet. ”Well, they are not pets”, kände jag mig tvungen att informera dem om då. ”No”, svarade de då, ”But, you see, this is a very old house” - ungefär som att vi kom från ett land där de första bopålarna slogs i marken på 1980-talet… Efter ett antal vittjade råttfällor (Thomas uppgift), massiva städorgier för att få bort musskit och till sist fyra av sex fångade möss i tvättmaskinen (!) var droppen nådd och hyresvärdarna gick till sist med på att ta hit Pest Control som tätade alla hål i huset som tycktes tjäna som entré för mössen. Detta var nu några veckor sedan och sedan dess har det också varit lugnt. Min nyvunna fobi i att öppna tvättmaskinslocket kommer däremot att sitta länge kvar.

Förutom möss och skidor, har jag även skaffat mig ytterligare ett jobb den här vintern och klämmer nu in två deltidsjobb på volontärbasis, på de 20 h i veckan som Hjalmar går i förskolan. Mitt nya jobb, som jag nu har haft i några månader, är lokaliserat på en startup, Bolder Industries, här i Boulder som kommit på hur man kan återvinna däck på ett hållbart sätt för att sedan sälja tillbaka till gummitillverkande industri. För närvarande jobbar jag med affärsutveckling mot svenska företag, vilket är känns som ett relevant och intressant sätt att hålla kontakten med Sverige. Nu kan man ju fråga sig att om det är långsiktigt hållbart att köra två deltidsjobb på deltid. Kanske eller kanske inte. Ser mig lite som en konsult som i det arbetstillståndsfria läge jag fortfarande befinner mig i, använder detta som en möjlighet att testa flera saker, utvidga mina vyer, bygga kontaktnät och nära generalisten i mig – min betalning till mig själv när jag inte kan ta emot monetär betalning för det jobb jag gör.

Framtiden då? Finns något arbetstillstånd i sikte. Det får just framtiden utvisa. Vi befinner oss i en process för Green Card. Den står dock mer stilla än rör sig framåt, även om vi fick några goda besked häromdagen om att vi passerat ett nytt nålsöga. Med den nuvarande administrationen som styr landet kan man heller inte ta saker för givet. Den typ av visum som Thomas är här på för närvarande (och därmed jag och Hjalmar indirekt), är till exempel just det visum som Trump nu inte bara ska stoppa men även dra tillbaka. Om det kommer att påverka non-profits som jobbar med frågor som rör klimatförändringar och förnyelsebar energi, är oklart. President Trump har ju inte direkt gjort sig känd för att erkänna klimatförändringar… Just nu verkar emellertid blåslampan mer vara inriktad på ingenjörsintensiva high techbolag med stor rekryteringspool i Asien – eftersom, ni vet: ”They take our jobs”, (eller, som nån på andra sidan av argumentationslogiken twittrade på temat, ”Let’s make America dumb again”). Ett annat mycket möjligt utfall är att vi ”klarar oss”, givet att vi ju är vita, blonda och blåögda Européer…

På temat politik och världsnyheter nåddes vi självklart häromdagen av resultatet i det franska presidentvalet. Vad som slog mig då och vad som egentligen slagit mig alla de gånger större nyheter har genererats från europeiskt håll (må det vara valresultat, Brexit eller terrordåd), är hur lite amerikanarna verkar bry sig. Måhända är jag på tunn is här och jag har egentligen ingen avsikt att generalisera men mitt intryck, baserat framförallt från invånarna i den annars så upplysta, progressiva och politiskt aktiva universitetsstaden Boulder, är att nyheter av ovan slag inte diskuteras med lika stort intresse eller kunskap som mitt intryck är att amerikanska nyheter diskuteras hemma i Europa. Om detta nu stämmer, hur kommer det sig då att det är så? Är det kultur och historia som går ända tillbaka till the Declaration of Independence som ligger bakom? Eller är det faktiskt så att Europa inte är så viktigt och betydelsefullt som vi tror? Har det med innehållet i det amerikanska utbildningssystemet att göra? Eller är det ren och skär ignorans eller till och med arrogans? Eller så läser jag in saker i saker som egentligen inte finns. And that’s just the way the cookie crumbles…

Den 4 januari

Den 4 januari. Dagen då vi för ett år sedan anlände i Boulder med våra tio resväskor, skidbag, barnvagn, bilbarnstol och gigantiska hundbur inklusive hund. Ett år. Så både snabbt och långsamt tiden har gått. Vad hinner man på ett år egentligen?

Som individ är jag måldriven i det mesta jag gör och när jag nu gör årsbokslut för detta vårt första år i Boulder och USA, måste jag faktiskt säga att jag är ganska nöjd. När vi kom hit den 4 januari 2016, visste vi egentligen inte så mycket. Vi visste var vi skulle bo våra första sex veckor och vi visste var Thomas jobbade. Mycket mer än så var det inte. Vi hade helt enkelt inte en jäkla aning om hur detta vita ark av mer eller mindre okänt äventyr skulle bli eller hur nånting skulle göras för att detta ”bli” skulle bli. Ett självklart övergripande mål för detta vårt första år i Boulder var naturligtvis att få ordning på ”bli”. Och jag hade en ganska väldefinierad lista över vad som skulle behöva finnas på plats för att jag skulle gilla tillvaron i Boulder ett år senare.

Så här ett år senare kan jag konstatera att vi har tickat av samtliga punkter på listan.

• Vi hyr ett mysigt hus i fantastiska Mapelton Hill som förutom att det ligger ett stenkast från downton och vandringsleder, har världens mysigaste grannar. Varje dag är ett avsnitt av de rosenrosa delarna i TV-serien Housewifes.

• Vi har hittat en fantastisk förskola till Hjalmar som han från dag ett har älskat att gå till.

• Jag har påbörjat arbetat med att bygga ett professionellt nätverk och skaffa mig en professionell sysselsättning.

• Vi har skaffat oss en social plattform med massor av nya underbara vänner som inte bara har gjort tillvaron här enklare för oss men också oerhört mycket roligare och intressantare.

• Vi har lärt känna Boulder och börjat upptäcka mer och mer av Colorado (och hunnit konstatera att vår ”Bucket-list för både Colorado och USA som land blir längre ju mer vi ser, upptäcker och lär oss).

Som en bonus till allt detta, lever vi ett harmoniskt och balanserat liv med mycket tid för att ta hand om oss själva – både som individer och familj. Även om jag ibland kan sakna det hederliga gamla strävsamma, svenska ekorrhjulet så är livskvaliteten som vi upplever här en annan. Och så även energin.

En annan bonus är att Hjalmar är på väg att bli en svensk metropolit som är trygg i att vara hemma på en plats, där hans ursprung och modersmål är annorlunda. Detta var en insikt som med kraft slog oss under julledigheten när vi var hemma i Sverige, och Hjalmar vid flera tillfällen (oftast när han var trött på att hälsa på släkt och vänner) sa att han ”ville hem till Boller”. Det var första gången som vi på riktigt insåg att för Hjalmar är faktiskt Sverige just nu inte ”hemma”. Han var för liten när vi flyttade för att minnas hur det var att bo i Eknäs, Nacka och dra på galonbyxorna för dagis i Björknäs. För honom är det här det naturligt ”hemma”.

Vad är då lessons learned så långt? Förutom att vi fortfarande lär oss och att USA är ett stort land, där en delstats sanning inte behöver vara samma som en annans så tycks åtminstone följande teman vara rätt konsistenta.

1.       Regler är till för att brytas

Ni vet när det står en något skylt eller man får anvisningar för hur något ska fungera, ja då gör man som det står. För det är klart att man följer reglerna. I alla fall om man är svensk. Är man amerikan så följer man reglerna – ibland. När det passar en själv. Så frågan är; kan man lyckas i ett land där man följer regler om ingen annan gör det? Och är det ok att bryta regler, därför att alla andra gör det?

2.       Sin egen lyckas smed

Medan vi i Sverige, på gott och ont, kan förlita oss på att vård, skola och omsorg i mångt och mycket sköts av staten och att systemen och strukturerna för desamma går att lita på och känna igen sig i – i stort sätt var man än kommer – hänger alla beslut här på egna efterforskningar och beslut. Här finns ingen lagom mellanväg att välja, här skapar man egna lösningar och tar helt eget ansvar för hur livet ska bli. Den enskilde individen blir på så vis entreprenör över sitt eget liv. Kanske är det därför som amerikaner har den där positiva, energiska ”go and get it”-attityden. Kanske är det därför entreprenörskapet överlag är så stort här.

Många gånger har jag frågat mig själv om det är så att vi svenskar har blivit bortskämda till gränsen mot handlingsförlamade av svenska staten som tar om hand och begränsar våra valmöjligheter. Men är det samtidigt inte också tryggt och solidariskt? Hemma är till exempel vård till för alla. Här är vård för dem med bra försäkring. Eller så blir man upp över öronen skuldsatt. Och i vilket system blir incitamenten mest fair? Är det i det amerikanska där varje läkare har eget ansvar för profit and loss eller är det i det svenska där vård till lägsta kostnad gäller?

3.       Nakenheten – igen..

Ett av mina absolut mest populära inlägg här på bloggen var inlägget ”Optimism rules och lite nakenhet”. Vet inte vad det säger mest om. Inlägget eller er som läser…

Faktum kvarstår dock. Amerikaner och nakenhet är och förblir ett mysterium. För när till och med Hjalmar (2,5 år) anses vara för gammal för att som pojke få följa med mamma in på damernas omklädningsrum, har det gått långt. Många har diskussionerna kring konceptet nakenhet varit med våra vänner här. Och varje gång kan vi konstatera att stämningen bland amerikanerna blir tämligen awkward. Senast igår, när jag åt middag med några amerikanska tjejkompisar, fick jag bita mig i tungan. Och då tillhör jag som sagt den prydare typen. Jag tror att helt enkelt får acceptera att nakenhet bara är ok i det privata och säkerställa att vi är well covered up i mer publika omklädningsrum.

En sista lesson learned som också är den jag har lärt mig att uppskatta mest med det här landet är att här är det ok att komma från ett annat land. Visst, det är en sanning med modifikation. För visst är det mer ok om man är vit europé och pratar med till exempel svensk brytning än om man är mexikan och pratar med spansk brytning. Oavsett min privilegierade situation är jag ändå fascinerad av alla de gånger som jag har träffat på människor som har frågat ”Where is that accent from – it’s beautifuL. Please, never get rid of thatl”. Eller antalet gånger som jag har träffat på människor som efter att de har fått veta att jag är från Sverige har proklamerat att ”I’m from Sweden too! My great, great grandmother was Swedish and I grew up with Swedish traditions”. Förstår ni, vilken stolthet för kulturellt ursprung och påbrå detta demonstrerar?

Jag brukar ibland roa mig med att jämföra detta med oss svenskar och hur lite tålamod vi har med till exempel brytningar på vårt annars ganska fyrkantiga språk. Oavsett om det är en amerikan, finländare eller syrian som bryter så är det ”lite störigt” när ”folk inte kan lära sig att tala fläckfri svenska”. Jag menar, i Sverige hyser vi i princip irritation gentemot drottningen ”som ju har bott i Sverige i så många år och ändå inte kan prata rent.”(!) Eller för att inte tala om den bristande förståelsen för människor som kanske inte älskar sill och snaps, lingonsylt och falukorv som vi gör.

Måhända hör det här ihop med faktumet att USA är ett land uppbyggt av invandrare. Ett land, där de flesta, även om man är född här, har förfäder någon-annanstans-ifrån. Och istället för att harmonisera och normalisera för mycket är det avvikelserna och det naturliga i att bara vara som man själv vill, oavsett ursprung, religion eller bara stil och smak, som blir normalt. Jag önskar att vi svenskar kunde ta efter lite av detta. Ta efter acceptansen av det som är annorlunda. Av det som inte är bara ”lagom”. Jag önskar att det ska bli en del av vårt DNA och inte bara något som ska beskyllas för att vara PK. Men framförallt önskar jag att det USA som nu börjar skönjas och växa fram i och med President Trump, mäktar med att bevara och fortsätta kultivera denna del av det amerikanske DNA:t. Det vill säga det DNA som jag så här långt har kommit att betrakta som roten och grunden till det som är det verkligt amerikanska. Att få vara variation och mångfald - i stort som smått. 

Nu har vi precis inlett vårt andra år på den här resan. Vi lär oss fortfarande men grunden vi står på är numera mer stabil.  Visst har jag mål för det här året också - stora som små. En del är överlappande, en del är nya och en del är bara mer av samma. Finetuning tror jag det kallas. 

Två dagar kvar

Två dagar kvar till valet. Dagens upplaga av The New York Times pryds av dels Hilary Clinton som pratar med väljare på ett valmöte i södra Florida, dels Trump som lyfter upp en bebis och kallar den ”so cute”. Det senare är en på gränsen till pinsamt tydlig åtgärd för att fiska röster i valet på tisdag. På ett valmöte i augusti, bad nämligen Trump en mamma att gå ut med sitt gråtande barn när han pratade. Kritiken blev massiv. 

Så vad händer egentligen här borta? Ni har säkert koll på det mesta. Skandalerna avlöser varandra och i jämförelse får de ett regelrätt svenskt valår att verka… ganska tillrättalagt. 

För några veckor sedan hävdade Trump att valet var riggat och att han bara skulle acceptera ett valresultat som var till hans fördel – något som det stora flertalet, även Trump-anhängare, ansåg som en skymf mot den amerikanska demokratin. Innan det, handlade det om Trumps sexuella trakasserier mot ett flertal kvinnor och TV-klippet då han och Billy Bush pratade nedsättande om en kvinnlig kollega – något som till och med fick en del kristna Trump-anhängare att tappa tålamodet. Därutöver har vi presidentkandidatsdebatterna, som snarare har gått ut på att förolämpa motkandidaten än att diskutera sakfrågor och där Trump har fått Göran Persons ryggvändning mot Maud Olofsson under en TV-sänd debatt 2005 att verka som en frisk vårbris. Långtråkigt blir det inte. 

De senaste två veckorna har dominerats av ”FBI-skandalen”, det vill säga nyheten om att FBI-chefen James Comey, i ett brev adresserat till flera kongressledamöter, meddelade att FBI eventuellt och potentiellt kunde ha hittat ny information vad gäller affären med Hilarys privata mailserver. Just affären med Hilarys privata mailserver avslutades egentligen redan i somras, efter att FBI konstaterade att även om Clinton och hennes medarbetare var ”extremely careless” i hur de har hanterat klassificerad information, skulle Hilary inte åtalas. Sedan Comeys brev läckte ut har demokraterna lagt en hel del energi på att kritisera såväl FBI som Comey. Ett rykte som har florerat i den cirkusen är att det själva verket var Trump-anhängare på byrån som läkt ut nyheten om att det fanns ”nya bevis” gentemot Hilary, varför Comey ”var tvungen att reagera med sitt brev” som i själva verket inte innehöll något av substans. En annan slutsats är att Comey har försökt att påverka valet till Trumps fördel – särskilt med tanke på att ”bevisen” snarare handlade om vaga indicier än något konkret. 

Idag meddelade hursomhelst Comey till amerikanska medier att de ”nya bevisen” nu har tröskats igenom och FBI står kvar vid sin slutsats från i somras. Det vill säga, Hilary ska inte åtalas. Det var ju i sig goda nyheter. Samtidigt kommer FBI-chefens nya uttalande förmodligen inte ha mycket inverkan på de väljare som tack vare FBIs ”nya bevis” gick och förtidsröstade på Trump. För Demokraternas räkning kom meddelandet från Comey således för sent och FBIs agerande kan ha haft en verklig inverkan på valresultatet. 

Hur det ska gå på tisdag är dock fortfarande oklart. De senaste opinionsundersökningarna visar på en knapp ledning för Clinton och väljare på båda sidor är nervösa. För är det något i det här valet som är säkert så är det att det här valet upprör och engagerar. Känslorna är så att säga ”all over the place”. 

Jag ska inte påstå att jag har läst vartenda alster som har publicerats om valet – det är hart när omöjligt. Men jag har försökt att förstå. Båda sidor. För det är för mig obegripligt att en ”sexual harrasing psykopath” som komikern Bill Maher uttryckte sig, har potential att vinna detta. 

Så vad är slutsatsen? Att det är svårt att greppa. Och att än så länge kan jag för lite om amerikansk kultur och historia för att på riktigt förstå. Å andra sidan förstår inte de olika sidorna varandra heller, vilket i sig tyder på hur komplicerat valet är. Jag har vänner här som till och med är osams med sina familjer för att de inte kan förstå varandra. 

Det säger en del om hur stort det här landet är och hur svårt det är att nå ut med balanserad information till 300 miljoner människor utan att lokala källor balanserar över. Om alla ens grannar säger att ”the media is corrupt and the election is rigged” så tror man på det – oavsett vad någon på radio säger. På det sättet finns det verkligen plats och behov för icke-privata nyhetskällor här. Det vill säga nyhetskällor som kan ge en hyfsat neutral bild av läget (även om mer högerorienterade människor alltid kommer att hävda att icke-privata nyhetskällor domineras av vänsterorienterade journalister). 

En annan sak jag börjar förstå är att höger- och vänsterskalan inte passar inte här. I alla fall om man ska använda den måttstock som vi är vana vid. För även om kandidaterna representerar olika partier, är detta i mångt och mycket ett personval. Särskilt under det här valet. Antingen gillar man den ena eller den andra kandidaten. Eller hatar. För just hat är kanske ett tydligare motiv för hur man lägger sin röst det här valet. Det är känslorna som styr. Att valet är ett personval, har också varit tydligt i alla debatter och valmöten. Snarare än diskutera valfrågor och konkret politik, går den mesta tiden åt att baktala sin motkandidat. 

Samtidigt, och å andra sidan, är väljarna superpolariserade. I snitt är befolkningen nästan 50/50 Demokrater eller Republikaner. Ibland av historiska och därmed inte ifrågasättande skäl (typ ”så här har jag alltid röstat så jag varken hör eller ser vad presidentkandidaten för mitt parti har för sig”) och ibland av principiella skäl (typ ”oavsett vad utredningarna om henne säger så är hon korrupt och står för `ondskan `i det amerikanska samhället”). Och kanske är det den hållningen som gör att en snubbe som Trump kommer undan med än det ena, än det anda. 

Tydligt är också att politiken är mer extrem här än hemma. Visst kan man diskutera skattesatser och invandringskvoter hemma och visst vill de olika partierna marknadsföra sig som unika inom olika frågor under valår - men fortfarande råder ändå någon slags konsensuslinje. Det är relativt homogena mellanvägar och en hyfsat gemensam värdegrund. 

I november 2008 hade jag förmånen att befinna mig i Washington DC när Obama blev val president. Jag kommer aldrig att glömma känslan utanför Vita Huset den natten när valresultatet var ett faktum. Jag kommer heller aldrig att glömma känslan av att dagen efter vakna upp till en värld som utlovade helt nya möjligheter – inte bara i USA utan även globalt. Det valet var på många sätt historiskt. Valet på tisdag blir också historiskt. Men på ett annat sätt. 

Det står mellan pest eller kolera, sa någon. I beg to differ. Det står mellan pest och kolera tillsammans mot Hilary Clinton. Visst, hon kanske inte är den absolut bästa kandidaten i Demokraternas historia. Men hon är långt mycket mer kompetent, professionell, erfaren och rentav lämplig som president än hennes motståndare. Det må vara ett val mellan historiens näst sämsta och sämsta kandidater – men däremellan är valet ändå enkelt.

Enligt opinionsundersökningarna är det trots det fortfarande oklart till vilken typ av värld vi ska vakna upp till på onsdag. Jag bara hoppas att amerikanerna röstar för en värld där min son och hans kompisar och jämnåriga inte får växa upp med en attityd där det anses ok att betrakta och behandla kvinnor som objekt. Eller där rasism tolereras. Eller som på sikt inte går att leva i, för att dagens klimatförändringar inte accepteras och hanteras. 

Så #iamwithher. God bless America. 

Höstfenomen, skatter och jobb

En intensiv och händelserik vecka är snart till ända. En intensiv vecka som inleddes med att jag äntligen och efter att ha flunkat första uppkörningen (av fruktansvärt fåniga anledningar, enligt mig själv) lyckades ta mitt Colorado Drivers Licence (!!!) och som nu avslutas med efterverkningarna efter gårdagskvällens sista presidentdebatt. Vad gäller det senare, presidentdebatten, har jag fått flera frågor hemifrån kring hur de politiska diskussionerna häröver låter. Då nyhetsrapporteringen och analyserna minst sagt är massiva och intrycken desamma kräver ett sådant svar ett eget inlägg samt lite tid att sätta ihop. Jag sparar således mina upplevelser och tankar kring valet en egen bloggpost i helgen. Antar att det inte är alltför mycket av en spoiler alert att säga att det är farsartat. Valet alltså. I väntan på helgen, får de som läser nöja sig med några allmänna uppdateringar kring vad vi pysslar med här. Däribland nyheten om min nya professionella sysselsättning.

Sedan i torsdags förra veckan jobbar jag för iDE - en NGO som sysslar utvecklingsprojekt inom bland annat jordbruk, vatten och sanitära lösningar i Asien, Afrika och Centralamerika. Organisationen har ca 30 år på nacken, ca 950 anställda globalt och sitt huvudkontor i Denver. Jag jobbar för Business Development and Operations teamet, vars uppgift bland annat är att se till att vinna anbud från stora institutionella biståndsgivare, så att organisationen har pengar att genomföra sina utvecklingsprojekt för. En rätt stor bidragsgivare till iDE är faktiskt svenska Sida, varför jag har fått i uppgift att jobba med just Sida men även andra nordeuropeiska biståndsgivare.

Eftersom jag fortfarande inte har något arbetstillstånd i USA tar min arbetsinsats uttryck av en volontäranställning som just nu uppgår till några dagar i veckan. Volontärarbete är ganska vanligt här och har ofta en annan karaktär än vad vi tänker oss i Sverige. Visst finns det olika typer av volontärjobb men i organisationer som är passionsdrivna (som många non-profits är) är ofta viljan och ambitionen större än resurserna och man tar tacksamt emot kvalificerade insatser inom de områden man verkar. Mina arbetsuppgifterna på iDE står således i paritet med vad jag har att erbjuda erfarenhetsmässigt. Och ja, visst är det klart att jag helst skulle få lön för mödan och en riktig anställning med resultatansvar och utvecklingsmål men då inga andra möjligheter står till buds med mitt nuvarande visum, ser jag detta som en investering för att skapa erfarenhet, referenser och kontakter på den amerikanska arbetsmarknaden och kanske en faktiskt möjlighet till anställning när väl problemet med arbetstillstånd har löst sig.

Jobbet är också en investering i min egen utveckling. Förutom att jag slipper stagnera erfarenhetsmässigt, får jag också inblick i att faktiskt jobba för en amerikansk arbetsgivare (återkommer med eventuella, framtida reflektioner på det området). Sist men inte minst ger detta mig en möjlighet att (äntligen) få arbeta med frågor som från dess att jag valde universitetsutbildning har legat mig varmt om hjärtat men som jag aldrig har kommit att arbeta med. Just nu är vi alltså två i familjen Koch Blank som på varsin kant försöker bidra till att göra världen lite bättre. Ett litet steg för mänskligheten. Ett bra steg för mig.

Och vad gör Hjalmar i allt detta? Just nu har vi en nanny som tar hand om honom de dagar som jag jobbar. Om en månad börjar han dock förskolan här. Då har han nått den magiska åldern om 2,5 år, då de flesta förskolor släpper in barnen. Innan dess finns alternativet daycare. Det här med att välja förskola är för övrigt ett eget kapitel. I maj/juni gjorde vi en turné då vi besökte sju olika förskolor. Vi hade fått förklarat för oss att om vi ville få in Hjalmar på en förskola nu i höst så var vi ”för sent ute” och att det brukar vara lååånga köer för platser. (Det vill säga samma resonemang som när vi skulle hitta ett hus att hyra.) Det visade sig att fyra av dessa förskolor hade plats för oss nu i höst. Vårt val föll på en (vad det verkar) fantastisk Montessori-skola och vi konstaterar att vi antingen har en väldig tur eller så är vi bara väldigt härdade som före-detta Stockholmsbor.

Vad vi däremot är ovana vid, när det gäller förskola, är priset för detsamma. Som de svenskar vi är, är vi vana vid att betala skatt (och sedan några extra ynka hundralappar/månad) och sen skola in ungen på dagis – det är ju så vår medborgerliga ”rätt” ser ut. Men det som vi ser som en rättighet hemma, kan nästan ses som ett privilegium här borta. Priset för att ha Hjalmar tre halvdagar i veckan uppgår till $570/månaden. Och då ingår inte ens lunch. OCH han måste vara pottränad (Jajemen. Hårda bud). Nu är skatten naturligtvis lägre här än hemma i Sverige (26%) men med tanke på att man inte ens får snöskottning för de pengarna blir det en del utlägg. Vi har ännu inte gjort någon kalkyl på om vi relativt sett är ”better off” inkomstmässigt med systemet här eller hemma i Sverige men skillnaden i hur det här med skola, vård och omsorg fungerar har inneburit ett rejält uppvaknande. Vi tar så mycket för givet, hemma i Sverige. Bara en sådan sak att det här faller på individen själv att ha koll, fatta informerade beslut och ta konsekvenserna av dem. I Sverige är det farbror Staten som ordnar. För att återgå till förskolorna, har jag fått höra från flera svenskar här som har erfarenhet från båda systemen, att det amerikanska systemet är mycket bättre eftersom ”kvaliteten på förskolorna är mycket högre”. Så kanske är fallet (ett annat tema att återkomma till längre fram) men då vi hade en fantastiskt positiv upplevelse av det halvår som Hjalmar gick på dagis i Nacka kan jag bara konstatera att för $570/månaden (för tre halvdagar i veckan) gör skolan bäst i att vara något utöver det vanliga.

Apropå att kostnaden att sätta sitt barn i någon form av barnomsorg här är så hög, hörde jag på radion häromdagen att många kinesiska (lågutbildade) immigranter inte har råd med vare sig organiserad barnomsorg eller att vara hemma med dem. Deras lösning blir därför att skicka hem sina bebisar till Kina för att låta dem bli omhändertagna av släktingar där istället, tills dess att man sparat ihop tillräckligt för att ha råd med förskola eller liknande. Förekomsten av dessa ”satelite children” tycks ha vuxit till ett eget fenomen och nu undersöker forskare effekterna på barnens anknytning till sina biologiska respektive tillfälliga föräldrar efter ett antal år separerade från varandra. Det låter som en sådan innerligt grym lösning men om det inte står några andra alternativ till buds, vad ska man göra?

Vad mer då? Halloween närmar sig med stormsteg och folk dekorerar sina hus med pumpor och spökprylar - ett höstfenomen som jag verkligen gillar. Hjalmars Halloween-kostym är redan beställd och levererad och nu funderar vi om vi ska komplettera beställningen med en varsin outfit till mig och Thomas. ”Det räcker med att vi klär upp oss..”, säger Thomas och syftar därmed på att vara lite sådär lagom Stockholmspiffig, det vill säga en stark kontrakt till den sedvanliga Boulder-outfiten med hikingkläder och yogabyxor. ”..då kommer vi att se utklädda ut här”. Misstänker att en sådan Halloween-kostym kanske kommer att bli lite lost in translation.

Ett annat höstfenomen är björnar som just nu är ett hett samtalsämne i vårt bostadsområde. Björnarna är i full gång med att äta upp sig inför vintermånadernas tid i ide. Så de letar mat. Soptunnorna där vi bor har så kallade ”björnlås” för att björnarna inte ska kunna använda våra sopor som skafferi. Faktum är till och med att slarv med att säkra björnlåset bestraffas med rejäla böter från the City of Boulder. Tar sig björnarna väl in i en soptunna tenderar de nämligen att komma tillbaka och man vill ju inte ha björnar springandes inne i stan... Likväl ser vi varje morgon spår av björnar i gränderna där vi bor. Omkullvälta och tömda soptunnor, björnbajs och björnspår. Vi har än så länge inte sett någon faktisk björn. Det närmaste någon av oss har kommit är Thomas som på en kvällspromenad med hund och barn för en vecka sedan, blev eskorterad hem av sheriffen för att inte stöta ihop med en björn som precis hade setts två kvarter ifrån platsen där sheriffen ifråga träffade på Thomas och pojkarna. Enligt sheriffen (som enligt Thomas utsago var lätt macho) var björnen ”the biggest bear, I ever saw. Maybe 400-500 lbs” (det vill säga runt 250 kg). Efteråt, frågade jag Thomas om han möjligen hade passat på att ställa lite frågor kring det här med hundpromenader efter mörkrets inbrott och annat som kan vara bra att tänka på nu när björnarna är så aktiva. Möjligen var även Thomas lätt macho, för inga sådana frågor hade ställts. Hursomhelst, eftersom ingen annan verkar vara rädd för björn här, har jag slutat studsa över min egen skugga när jag är ute på kvällarna Dock har ovan händelse föranlett att vi numera förlägger Sixtens kvällspromenad lite längre bort från bergen än vi normalt brukar. Åtminstone tills björnarna har gått i ide.  

Tales of Boulder – starring the Aspbrings

Att få besök hemifrån är fantastiskt och när besöket vill skriva inlägg i vår blogg, är det ännu mer fantastiskt. Ladies and gentlemen; I give you Gina Aspelin!



-------------------------------------------------------------------------------------------------


Solbrännan som jag ser på mina fötter är ett gott minne av vad vi har varit med om den senaste månaden, Svante och jag tillsammans med vår sju månader gamla son Adrian. 

Återigen var det dax för USA. Så många gånger jag varit där, senast för tre år sen med min käre Svante. Den gången utan barn. Denna gång är dock första gången till Colorado. M&T hade givetvis förberett oss väl men vi visst ändå lite av vad som väntade. När planet gick ned för landning i Denver, två timmar försenat, så meddelade piloten att det skulle vara blåsigt dock inte ovanligt för Denvers flygplats. Det slår mig då att vi redan från dag ett är på ganska hög höjd, och lägre skulle det inte bli. Och höga höjder var inte det ända vi skulle fascineras av under denna tre veckor (och lite till) långa resa. Lägsta höjd 1600 möh - högsta höjd under resan knappt 3800 möh.

Boulder är precis som Malin beskrivit det och lite till. Det är verkligen gångavstånd till vandringsleder och det ligger verkligen precis där bergen möter den oändliga platta platån. Området där Malin och Thomas valt att bo på ligger idealiskt nära bergen, staden och allt man vill ha nära. På vandringslederna möter man massor med folk som i rask takt tar sig än de knixiga stigarna utan problem. Alla hälsar. Svante och jag älskar friluftsliv, campa, cykla, paddla kajak, vandra med mera. Så detta ställe passar oss utmärkt. Det är svårt att beskriva Boulder men det har gett så många trevliga minnen. Samkväm och gitarrspel på verandan en vardagskväll. Picnic till middag uppe på Flagstaff Mountain. Födelsedagsbrunch med Mimosa (som man alltid dricker på en riktig American Brunch… ;-) ) för Svante på Chautauqua Dining Hall. Filmkväll med the shining inför besöket av Stanley Hotel i Estes Park. Mötena med ”locals”. Middagarna hemma hos och givetvis alla utflykter. 

Bergen, de oändliga bergen. När jag kollar i min kamera har jag massor av bilder på berg från bilen. Varför jag tagit alla dessa bilder förstår jag inte. För vid varje stop, runt varje hörn finns en möjlighet att få fantastiska bilder. Man upphör inte att förundras och väl på plats förstår man varför klippiga bergen fått sitt namn. I bilen bör man njuta av de fantastiska vyerna, vilket jag även gjort då jag faktiskt saknar lite bilder från en tur. Då jag inte orkade fota längre utan la ned kameran och bara njöt. Just another mountain… ;-) 

Tre veckor var vi i Colorado. Tolv dagar av dem var vi på resande fot ihop med familjen Koch Blank. Och vad vi fick uppleva saker. Vi kan varmt rekommendera "Kock Blank resebyrå”, vi har utvärderat varje del och man kan lita på att det blir ett bra resultat. Tälta på 3000 meters höjd, 130 år gammalt ånglok i Silverton (Svante var svart i hårbotten efteråt  efter att ha hängt ut genom fönstret mest hela tiden =)), bosättningar från urinvånare i Mesa Verde (check på världsarvslistan), middag på äkta saloon i Durango (med en servitris som delade med sig massor av sitt liv :)) , öl hos "Mr Grumpy Pants” i Ouray, bada i hot springs, vandringarna runt omkring Snowmass, Maroon Bells - man blir aldrig trött på den utsikten. Rocky Mountain National park går inte att beskriva med ord och bör besökas minst en gång under livet. Ja mycket hann vi med. Vad tar vi med oss?

1. Boulder är en oas i USA, vi visste detta innan men det är så tydligt efter att ha varit här. T.ex. Cykelfiler i stan bättre än i Sverige.
2. Ibland är dubbelmoralen framme…. USA är landet där staten inte ska lägga sig i för mycket men dock finns det vid de flesta övergångstälten stora skyltar ”Yeild, State Law” som påminner om att du ska följa lagen. Detta förstärks ytterligare med blinkande ljus vid många övergångstälten. 
Ett annat exempel är att stort ansvar ligger på den enskilde individen att hantera problem, men ibland så kommer de uniformerade statligt anställda in och strikt ser till att du inte avviker från mönstret. 
3. Barn är så omtyckta. Var vi än kom var folk så gulliga mot oss och framför allt mot vår son. De gullade med honom och skulle han mot förmodan bli grinig så försökte de hjälpa till att få honom på bättre humör. Vi blev hastigt varse om hur det kan vara i Sverige när vi på hemresan gick in i SAS loungen på Newark där 90% är skandinaver…. där det istället blängdes en hel del.  
4. Vänligheten och hjälpsamheten - denna tar jag med mig och ska var dag försöka vara lika hjälpsam mot okända som passerar i min vardag. Under vår resa fick vi alltid erbjudande om hjälp med väskor och annat. 
 
Solbrännan på fötterna då. Jag måste erkänna att jag inte helt lydde Malins förmaningar om att vi MÅSTE smörja in oss. På denna höga höjd är solen betydligt mer farlig än vi är vana vid. Jag glömde smörja in fötterna och för första gången på MÅNGA år har jag solbränna efter mina skor. Förlåt Malin ;) Jag har lärt mig till nästa gång! 

Summa summarum: Har ni möjlighet ÅK HIT. Det finns något att göra för alla, ni kommer inte att ångra er, bara om ni starkt ogillar berg och en och annan höjd gör att ni svimmar =)

 Citat att minnas:
”Redback is my favorite dog” ” It is ridgeback not redback” - En av tusen kommentarer om Sixten - till Svantes förundran över hur många superlativ en hund kan få ifrån random people på stan.
” We also have a dog, he is also not 21, is that ok?” - Malin till "Mr Grumpy Pants" på Ouray house brewery när han hade skickat ut oss på verandan då vår sovande son (i vagn) inte var välkommen in på baren (Sixten var dock mer än välkommen och Malins fråga fick Mr Grumpy Pants på bättre humör) 
”Redrum redrum redrum” - ja kan ni gissa vad detta kommer ifrån? 

Av: Gina Aspelin

Is that American?

Nu var det ett tag sedan. Resor sedan mitten av juli och vårt första Sverigebesök i Boulder har tagit uppmärksamhet från bloggskrivande och förutom det ska ska jag villigt erkänna att tröskeln till att skriva ett nytt inlägg växer sig högre och högre ju mer tid som går. Var börjar man när man inte har skrivit på några månader? Vad ska jag skriva om, liksom? Det är ju inte som att tiden har stått stilla och sedan sist har mina reflektioner och betraktelser vuxit sig till en stor hög. Men.. nu kör vi!

Jag tänkte inte orda så mycket om vår sommarsemester i Sverige. Den var, som vi redan visste att den skulle bli - fantastisk. Trots det kan man dock konstatera att det är minst sagt intensivt att försöka klämma in ett helt års umgänge med familj och vänner på en månad. Vårt umgängesmål för sommaren var, så här i retrospektiv, lite lätt överdrivna – särskilt om man reser land och rike runt med en tvååring för att träffa folk. Listan med vänner vi ville träffa var med andra ord längre än listan vi hann med och vi hoppas att de vi inte hann med har tålamod med oss och inte ”gör slut” bara för att vi bor här. Efter några trista hejdån (kommer vi någonsin att vänja oss vid det?) var det dock en fröjd att åka tillbaka till Boulder och Colorado. Det är ju här och just nu som vårt äventyr (eller Äbentyyyyr som Hjalmar säger) äger rum. Och jag, jag insuper, intar och iakttar.

Kort efter vår hemkomst i Boulder fick vi alltså vårt första riktiga Sverigebesök hit. The Aspbring Family (a.k.a Gina, Svante och lille Adrian) kom för att hälsa på oss i hela tre veckor! Som vi har längtat och planerat inför deras besök. Äntligen skulle KochBlanks Resebyrå för första gången få visa vad den går för och i och med det har vi hunnit med att både visa The Aspbrings några av våra egna Colorado-guldkorn men också att upptäcka nya tillsammans. Jag tänker inte ge er något referat av våra resor förutom att jag ännu en gång förundras över hur många vackra platser som finns att se i detta hörn av världen. (läste häromdagen att Colorado rankas som den femte vackraste delstaten i USA, efter Kalifornien, Hawaii, Alaska och Utah; https://www.thrillist.com/travel/nation/most-beautiful-states-in-america)

Våra resor i USA i sommar har även givit upphov till en del reflektion som kan sammanfattas med att det ibland är nyttigt att lämna Boulder-bubblan. Inte för att det inte är bra här – för det är det. Utan för att få en liten hint om hur andra delar av USA kan vara. Lägg märke till formuleringen kan vara. När vi bestämde oss för att flytta hit var en av anledningarna att få en chans att lära känna det amerikanska samhället på ett annat sätt än när man åker hit på semester. Well, är det något jag börjar känna enormt stor ödmjukhet inför, så är det just det att känslan och upplevelsen av ”det amerikanska samhället” kan variera en hel del beroende på var i detta land man befinner sig. Visst råder det meningsskiljaktigheter mellan Norrlands inland och Stockholms innerstad men här pratar man än tydligare om västkustmentalitet vs östkustmentalitet och traditioner i södern respektive midwest. Vår upplevelse av USA är förmodligen väsensskild jämfört med att bo och leva i till exempel NYC.

Som jag i tidigare inlägg har varit inne på är Boulder väldigt speciellt. En kollega till Thomas, som precis kommit tillbaka från en arbetsresa i Sverige, konstaterade att man lär sig mycket om ett land och en kultur genom att besöka livsmedelsbutiker (...och undrade för övrigt i samma andetag vad det är med svenskar och mjukost...). Med den måttstocken i bakfickan, säger ett besök i valfri livsmedelsbutik i Boulder rätt mycket om boulderiternas leverne. Här marknadsförs den ”den rätta maten” med ord som organic, vegan, paleo, cave-man, gluten-free, GMO-free, climate friendly och you name it. Och ger man sitt barn en klassisk ”klämmis” till mellanmål får man nästan konstiga blickar – i alla fall om den inte är tydligt uppmärkt som ”organic”. Nära besläktat med den boulderitiska kosthållningen är också Boulderbornas träningsintresse. Colorado överhuvudtaget, är en väldigt ”outdorsy” delstat och de flesta som bor här har friluftsliv och skidåkning som intressen. På hikinglederna råder i princip trängsel och att inte träna eller intressera sig för någon form av fysik aktivitet är ungefär en lika ovanlig företeelse som att se folk gå omkring med obscent stora take-away-muggar med läsk (det vill säga; det gör man inte). Läste för några veckor sedan att även om befolkningen i Colorado har ökat sitt BMI det senaste året, är det fortfarande the slimmest state i USA. Jag köper det. Och då särskilt i Boulder, där de flesta ser ut att ha kroppar som består av noll procent kroppsfett och 90 procent muskler (jaja, jag överdriver men ändå...). Med andra ord sjukligt överviktiga människor ser man aldrig här.

(Som en parentes kan för övrigt nämnas att sjuklig övervikt som definieras med ett BMI på 30 eller mer, omskrivs som en epidemi här i landet. Och då en epidemi som blir allt vanligare. Enligt statistik från amerikanska Center for Disease Control and Prevention (www.cdc.gov/obesity/data) anses 37 procent av den vuxna befolkningen i USA, lida av sjuklig övervikt. Av återstående 63 procent bedöms ca en tredjedel lida av vanlig övervikt. Studerar man tonåringarnas övervikt, bedöms 17 procent lida av sjuklig övervikt (!!!). Om utvecklingen fortsätter i samma takt som idag, är prognosen att 44 procent av den vuxna befolkningen kommer att lida av sjuklig övervikt 2030. Siffrorna är enorma. Men här i Boulder; inget av detta. )

Boulder utmärker sig på fler sätt än genom tränings- och kostvanor. Det är till exempel bara utanför Boulder som jag har sett valkampanjskyltar med Trumps ”Make America Great Again”. Så här i valtider där de senaste opinionsundersökningarna visar på relativt jämt skägg mellan Hillary och Trump blir just sådana iakttagelser extra intressanta – för någonstans måste ju Trumpväljarna bo. I Boulder bor de ju tydligen inte – här fick till och med republikanernas kampanjkontor bomma igen tidigare i somras. Religion är ett annat exempel. Visst, det pratar man inte så mycket om överhuvudtaget och måhända är flertalet Boulderbor medlemmar i någon församling/kyrka men faktum är ändå att bordsbön som företeelse i offentliga miljöer såsom restauranger har vi hittills inte stött på just i vår stad. Dock i andra.

Avsaknaden av såväl Trumpväljare och sjuklig övervikt till trots, ligger dock bubblan Boulder fortfarande i USA. För visst finns det något av det där typiskt amerikanska även här. Frågan är då; vad är det som utmärker det typiskt amerikanska? Vad handlar det om? Är det bilromantik, amerikansk fotboll, stora städer med glittrande skyskrapor och cowboys och country? Eller är det (också) något annat. 

Javisst, är det så. Det ovan nämnda är ju bara attributen som på ett eller annat sätt förkroppsligar det man inte kan ta på – den amerikanska mentaliteten. Det vill säga det som i större eller mindre utsträckning utmärker amerikaner overall. Det ytligt öppna folket som har en uppfriskande syn på världen men som samtidigt kan kännas begränsade på grund av att de trots allt inte vet så mycket om andra länder - ofta eftersom de har fullt upp med att se och upptäcka sitt eget land. Det möjlighetsgörande folket som skapar sin egen lycka genom att ta tag i saker och ser möjligheter snarare än problem. Det nationalistiskt stolta folket som inom frågor som rör rasism och undermedveten diskriminering gentemot andra kulturer har kommit längre än vi i Europa. Och mycket annat. 

Visst, nu är jag varken sociolog eller psykolog så ta mina iakttagelse för vad de är, men Boulder eller inte – just ovan nämnda karaktärsdrag i den amerikanska mentaliteten tycker jag mig kunna se var man än kommer, på samma sätt som vi svenskar i större eller mindre uträckning besitter motsvarande typiska mentalitet var vi än kommer.

Nåväl. För att återgå till där vi började, det vill säga faktumet att vi har haft vårt första besök här, kan vi glatt meddela att vår besökskalender börjar fyllas på. Närmast och redan om en månad väntar vi besök från delar av den Kochska familjen. Då kommer nämligen Farmor och Farfar, farbror Anders och faster Sophia och kusinerna Albin, Felix och Filip. Att Farmor och Farfar kommer är stort. Väldigt stort. Och vi nyper oss lite i armen av bara tanken på det. Därefter har även familjen Tjärnsing (Sine, Oscar och lille Tage) bokat in två veckors semester i mars. De har stora planer för sin resa här. Och jag nyper mig lite i armen för det också.

Avslutningsvis, kan jag meddela att det är höst här nu. Aspträden fullkomlig brinner av färg och naturen är sagolikt vacker. Det enda jag saknar är kyligare väder. Den verkliga höstkänslan har svårt att infinna sig när det är runt 25 grader varmt om dagarna. Det kan tydligen vara så här ibland. På samma sätt som det lika gärna hade kunnat vara snö nu. Men varför vara typiskt svensk och klaga på situationen med vädret, istället för att göra något åt det?

Ett halvår - check!

Jag har tagit lite tid på mig att få ihop det här blogginlägget. Orsaken finns att finna i att den här sommaren hittills har varit kort och gott ”amazing” och därmed fullpackad med upplevelser och äventyr som har begränsat mig från kommunikation med omvärlden. 

Så här sa en granne för någon månad sedan;”People in Colorado love the winter, but live for the summer”. Jag köper det. Helt och fullt och till punkt och pricka - trots att jag är en sann vinterälskare. Och till er som aldrig besökt Colorado eller för all del Klippiga Bergen sommartid säger jag bara; ta för sjutton och pallra er hit. Ni har något spektakulärt att se framemot!

Är medveten om att jag låter som ett resemagasin nu men jag är helt enkelt så betuttad i denna delstat att entusiasmen inte vet några gränser. Sommar i Colorado är förvisso torrt och varmt, men ändå... alldeles, alldeles underbart. Plötsligt blir vyerna ännu mer vidunderliga. Plötsligt blir alla berg och all natur ännu mer tillgängliga. Och alla möjligheter därmed oändliga. Colorado-sommaren är som en smågodispåse av äventyr helt enkelt.

Våra sommaräventyr har stavats camping och hiking och som boende i Boulder behöver man köra knappt en halvtimma för att hitta en fulländad campingplats för natten. Trots att vi har maxat våra sommardagar hittill, känns det ändå som vi bara har hunnit nosa lite på ytan. Mitt i all denna idyll, är det nästan så att man blir stressad. Ett berg är ett berg, är ett berg, kan man tycka, men i alla fall jag, är omättlig när det gäller dessa vyer. Hur ska vi hinna se allt, liksom? Och dessutom hinna upptäcka resten av det här oändligt, stora landet med så mycket att se?

Som man kanske kan läsa mellan raderna så är status på vår USA-tillvaro just nu på topp. Visst; Trump kan bli nästa president, i Europa rasar Brexit, i Sverige har vi Sd och en massa andra problem och i övrigt verkar det mesta i världen gå åt skogen. Men i vår Boulder-bubbla är livet både enkelt och bra. Och kanske till och med lite verklighetsbefriat - för visst, med handen på hjärtat, är en av fördelarna med att leva i ett hippie-hipsters-samhälle, där alla vill göra gott för klimatet, miljön och sig själva, att man invaggas i en tro av att resten av världen är likadan. (Tills man läser nyheterna, vill säga.. Eller nån galning får för sig att utnyttja vapenlagarna här i landet..)

Till viss del har säkert den magiska sommaren här bidragit till nuvarande toppkänsla, men förutom det har vi också tagit oss igenom de första sex månaderna och som en tidigare kollega en gång sa till mig; ”det första halvåret är värst sen blir det bra.” Av allt att döma kan hon ha haft rätt. Under detta första halvår har vi varit igenom allt från nyförälskelsens eufori till fast beslutsamhet om att”vi flyttar hem igen – ju förr desto bättre”. En känslomässig berg-och-dalbana, helt enkelt. Toppar och dalar, finns säkerligen fortfarande kvar att ta oss igenom – när i livet slipper man dessa? Men sedan en tid tillbaka känns marken vi trampar runt på här borta ändå väldigt stabil. Så pass stabil att till och med den heliga högtiden Midsommar gick att fira på ett drägligt och trevligt sätt i den här delen av världen, trots långt avstånd till Dalarnas ljuva midsommartid.

Så vad beror dessa positiva tongångar på – egentligen? Inget specifikt i allmänhet och olika saker i synnerhet som alla tillsammans har bidragit till att vår tillvaro och sammanhang här har blivit mer och mer vår och inte bara tillfällig. Visst; har vi våra kulturkrockar. Och visst; stora saker som min långsiktiga sysselsättning har ännu inte löst sig, men nu känner jag mig tryggare och mer förvissad om än tidigare, att det på ett eller annat sätt kommer att lösa sig i sinom tid och flera idéer och planer ligger redan och bearbetas.

Efter några härliga dagar hos Monika och Paul i ett obeskrivligt varmt St Louis, flyger vi hem till Sverige för en månads ”semester” imorgon. Vi längtar efter att tanka på oss tid med familj och vänner därhemma, hänga i Stockholm med omnejd och njuta av lugnet i Dalarna, men vi ser också redan nu framemot att fortsätta äventyrandet i Colorado i augusti igen. Tills dess; trevlig sommar till alla er som läser och kanske så ses vi i Sverige!