Tacksamhet i det lilla och presidentsvalintryck i det stora

Vi har lämnat vår första påsk i Colorado bakom oss och det med bravur. Vilken helg! Barndomsvännen Monika med maken Paul och sonen Alvar kom hit på besök från St Louis, Missouri, och vi har hunnit med lite vandring i bergen, egg hunting (Hjalmars första) i Mapelton Hill, brunch, bryggeribesök och allmänt häng och snack. Så mysigt. Så uppskattat. Så välbehövligt. Ska jag summera påskhelgen med både gamla och nya vänner så är de första orden jag kan komma på: tacksamhet och värme. Nu återhämtar vi oss efter en lätt intensiv helg med någon slags influensa som tydligen halva Boulder ligger hemma i men ändå glad över att antalet sjukdagar denna vinter med råge understiger förra vinterns eller för all del höstens, då vi för första gången vi smaka på dagisbaciller.

Att Monika och Paul faktiskt kom hit till Påsk är för övrigt i sig ett rent under och ett tydligt tecken på sann commitment. Redan dag ett här i Boulder fick vi höra att ”snön som regel kommer i mars”. ”Okej, tänkte vi, det blir säkert bra med det”. Mars kom och blev väldigt varm. Soliga dagar med temperaturer varmare än svenska sommardagar, vårblommor, shorts-premiärer och allmän vårfeeling hägrade i flera veckor och liksom utestängde alla tankar på snö och kyla. Sedan kom den. Snön. Och det med besked. I tisdags för en vecka sedan gick vi och la oss på kvällen efter en skön dag i solen, för att sedan vakna morgonen därpå till ett landskap täckt av tät och tung snö. Vackert som tusan men ändå... oväntat. Och så klart kaosframkallande. För snöröjningen i den här delen av världen har inte förbättrats under de senaste två månaderna, om nu någon trodde det. Snöplogarna lyser fortfarande med sin frånvaro, vilket den här gången skapade extra mycket röra eftersom snön var både blöt och tung och träd och grenar föll över vägar och i trädgårdar som plockepinn. Vädret och det totalt obefintliga väglaget ledde till att Denver Airport fick stänga för första gången på tio år. Monika och Pauls biljetter gick visserligen att boka om – men till New Mexico och först fem dagar efter planerade ankomst. Sagt och gjort packade dig in sig själva och 1,5-årige Alvar i bilen och sträckkörde från Missouri och genom Kansas hela natten för att 16 timmar senare anlända i Colorado. 16 timmar!!!  På småvägar, dessutom, eftersom även den stora motorvägen var avstängd. Det skulle vara ungefär som att köra från Luleå till Malmö på en natt, men utan att använda Europavägarna. Vem gör det, liksom? Tacksamhet, var ordet.

På temat tacksamhet kan jag också meddela att Sixten har blivit friskförklarad från sin förmodade urinvägsinfektion (och han hälsar och tackar så mycket till alla som har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar till honom). Tacksamma är vi också över att vårt hus i Eknäs ÄNTLIGEN har blivit uthyrt och detta tack vare bästa Alethea som totalt utklassade alla relocation-firmor som vi har haft huset ute på annons hos (om någon skulle vilja öppna ett relocationföretag som även tar hand om sina leverantörer, dvs sådana som vi som vill hyra ut sitt hus till människor som flyttar till Sverige på expat-kontrakt och liknande, ser konkurrenssituationen för övrigt mycket lovande ut.)

Förutom att familjen Koch Blank börjar komma tillrätta här i Amerika, präglas landet som bekant nu även av valet, vilket vi naturligtvis följer med stor spänning (inte minst med tanke på att vi har sagt att vi flyttar hem om Trump blir president...). Fick en fråga av en av mina läsare (!) att skriva lite om mina intryck av valkampanjen här och eftersom jag faktiskt har ett relativt stort intresse för valet, gör jag gärna det (dessutom är det ju himla roligt när det kommer önskemål på innehåll i bloggen). Eftersom intrycken är många och kanske inte alltid helt genomreflekterade, kommer här ett gäng observationer av blandad och osorterad karaktär. Så håll till godo!

Lokala valförutsättningar

Vi börjar lokalt. Det vill säga här i Boulder. Innan vi flyttade hit gick jag på ett seminarium som Svensk Amerikanska Handelskammaren ordnade för att lära mig om hur man gör affärer och ”för sig” rent allmänt i USA. De råd som genomsyrade en hel del av det som sades under seminariedagen var: prata aldrig politik och prata aldrig religion. Med undantag för en middag hemma hos en av Thomas mer seniora kollegor (där både jag och Thomas gjorde bort oss fullständigt genom att dissa GOP-kandidaterna, börja äta innan bordsbön och uttrycka oss (svenskt) nedsättande om hemmafruar) har jag försökt att leva efter dessa råd, vilket för övrigt är svårt om man har intresse av just politik och samhällsfrågor. Här i Boulder, verkar det dock vara andra bullar som gäller. Här pratar man gärna politik - kanske eftersom hela livsstilen här i mångt och mycket är ett politiskt ställningstagande (om det nu inte alltid är det?). Men det politiska snacket går alltid under den outtalade förutsättningen att man är demokrat. Och en Bernie Sanders-anhängare. Under den demokratiska caucus som hölls i Colorado i februari, vann Bernie stort i Boulder och medan trädgårdsplakat och bildekaler för Bernie 2016 är mer än vanliga här, är motsvarande stödsyttringar för Hilary mer ovanliga.  In Boulder  you feel the Bern, helt enkelt. Men så är ju som sagt Boulder en bubbla.

Personorienterat snarare än innehållsorienterat fokus

Att det amerikanska presidentvalet verkligen är ett personval snarare än ett partipolitiskt val, är väl ingen nyhet men att det skulle vara så pass tydligt – och det redan nu på primärvalsnivå – var jag ändå inte beredd på. Valet just nu handlar om fyra individer (varav en tar mer plats än de andra) och fokus ligger framförallt på vilka dessa fyra individer är, deras bakgrund och tidigare förehavanden, familjesituation, hur de för sig eller inte för sig och, i bästa fall, några lösryckta citat från deras politik. Sakfrågorna och det faktiska innehållet i respektive individs politik (eller för all del; hur politiken som helhet ska se ut) lägger man inte lika mycket fokus på. Vad viktigare är, är huruvida man gillar personen i fråga eller inte. Exempel: republikanska väljare som öppet (dvs intervjuade av CNN) uttrycker sitt stöd för Hilary Clinton om Donald Trump blir GOPs presidentkandidat. Eller den andra änden av republikanska väljare som inte under några omständigheter påstår sig stå ut med Trump men ändå kommer att rösta på honom om valet står mellan honom och Hilary, eftersom man verkligen hatar Hilary så mycket. Eller, det självklara, det som har gjort att Trump kommit så långt som han har gjort, trots att hela världen, inklusive amerikanarna själva, aldrig trodde det; han skapar rubriker och, enligt anhängarna ”says it like it is and ain’t afraid of it”, vilket helt och hållet tycks överskugga vad han faktiskt säger. Visst går vi mot att bli mer och mer personorienterade i den svenska politiken också men knappast så här. 

Utrikespolitik, schmutrikespolitik

Det är kanske inte heller något konstigt med att valet i USA framförallt fokuserar på inrikespolitiska frågor men tycker ändå att det är slående hur lite fokus det internationella politiska läget har i debatten med tanke på USAs ställning i värlspolitiken. Kanske har detta att göra med att tre av de fyra slutkandidaterna i princip saknar erfarenhet från internationella relationer och världspolitik, eller så har det återigen att göra med att personerna tar uppmärksamheten från sakfrågorna och kvar blir det de mest anmärkningsvärda citaten som Trumps ”Bomb the shit out of ISIS”, Cruzs ”I will make the sand glow” eller annat som har sagts på temat utrikespolitik.

Höger är vänster är höger – eller?

Ja, hemma i enkla Sverige, är vi ju, förenklat, vana vid att om man är "arbetarklass" röstar man helst på det mer vänsterorienterade lägret (med undantag för en del LO-anhängare som numera väljer SD före S) och om man är "högutbildad och/eller välbetald ", röstar man till höger (med undantag för den del av den högutbildade kultureliten som alltid har röstat vänster). Här verkar det vara tvärtom. Medan den vita, amerikanska underklassen verkar välja Trump, väljer den högutbildade och välbetalda medelklassen (och övre medelklassen) Sanders, i stark kontrast till vad som borde gynna dem själva.

Den där Trump...

Att Trump skulle komma så långt som han har gjort och nu faktiskt på riktigt kan bli Republikanernas presidentkandidat, trodde som sagt varken världen eller amerikanarna själva för ett år sedan. Lik förbaskat står han där nu, med sin comb-over dold under sin röda keps, sitt ”Make America Great again”, och sina anmärkningsvärda metoder och uttalanden (som enligt sajten Politifacts är döljt under så mycket lögner att man hisnar). Och kvar är frågan; hur fasen gick det till? Hur är det möjligt???

 Förutom att de som faktiskt gillar honom, gillar honom för att han ”säger som det är” (trots att han objektivt ljuger) och vill göra Amerika bra igen, kan en del av förklaringen ligga i det låga valdeltagandet i primärvalet. Trots att 2016 års primärval har piskat upp det högsta valdeltagandet på Republikanernas sida sedan 1980 är det ändå bara ca 17% av GOP-väljarna (i världens största, så kallade, demokrati) som faktiskt går och röstar. Kvar hemma på sofflocket ligger, av allt att döma Trump-motståndarna, även om deras vilja att vara emot inte var tillräckligt för att ta sig till vallokalen. Primärvalen är dock ännu inte över och även om Trump fortfarande leder, tycks Cruz ha fått ny eld i baken. Det kan tyckas som bra nyheter, eftersom Trump är som han är och Cruz predikar lika slipat som just en gammal pastor kan göra. Det man då inte får glömma, är att Cruz faktiskt är ännu läskigare än Trump. Tvivlar man på det, rekommenderar jag ett besök på Cruz egna kampanjsajt.

... och dokusåpan på högerflanken

Att dokusåpan på högerflanken leds av den gamle dokusåpa-räven Trump är kanske inte så konstigt. Konstigt är, å andra sidan, att detta på allvar händer – i världens största, så kallade, demokrati (som sagt). Att de två slutkandidaterna i ett av de två största partierna kastar skit på varandra i den utsträckning de gör OCH att det får så mycket medialt utrymme, får mig att på allvar att undra över intelligensnivån på såväl kandidaterna i fråga, partierna de representerar, de som röstar samt de som står för nyhetsrapporteringen. Personangrepp är bara förnamnet. Särskilt efter förra veckans Twitter-post, där Trump konstaterade att med honom som President får amerikanarna med hans egen fru Ivana Trump, en långt mycket snyggare First Lady än om ”Lying Ted” och frun Heidi  skulle bli President och First Lady. Och när han (Trump) konfronteras i direktsändning med hur opassande ett sådant utspel är, försvarar han sig med ”I didn’t start it”. CNN-reportern konstaterar, mycket riktigt, att det är ungefär samma retorik som en femåring skulle använda. Jag har ännu inte hittat någon bra förklaring kring hur det kan vara så här. Jag bara förvånas, och förvånas igen och igen, av det är så.

Roligare än så här blir det inte just nu. Jag har inga prognoser för valutkomsten att bjuda på. Läget är för ovisst. Att läget är som det är idag och just nu, var otroligt bara för några månader sedan. Visst finns det de som är säkra på att om det står mellan Hilary och Trump så vinner Hilary. Men det finns också de som är övertygade om att en sådan duell skulle leda till att Trump vinner. En rysare som vi med spänning följer på första parkett. 

Optimism rules - och lite nakenhet då och då

Söndagskväll och hemkomna efter en skön helg i Jen och Aras A-frame i Winterpark med längdskidåkning i varmt vårväder. Kinderna hettar efter timmar i solen (solskyddsfaktor till trots) och kroppen är lagom trött. Väskorna är uppackade (hej vuxenpoäng!) och lugn och harmoni omsluter ”Huset där alla är glada” på Maxwell Avenue. Det är minst sagt vårväder ute. Boulder har badat i sol och runt 20 grader hela helgen och i trädgårdarna knoppar buskar och träd medan vårblommorna blommar för fullt. Visst, Boulder har ett förmånligt klimat, men detta är tidigt, säger man. För tidigt. En utveckling som blivit mer och  mer påtaglig under de senaste åren (hej klimatförändringar...).

Hursomhelst. Mitt senaste inlägg handlade primärt om hemlängtan och många var de uppmuntrande och fina kommentarer och meddelande som jag fick efter det. Tack! Eftersom jag tror starkt på tankens kraft har jag sedan sist försökt att fokusera på allt som är bra med att vara här. Allt från stort till smått. All härlig tid med familjen (som vi inte hann hemma i Sverige, därför att man lever annorlunda här i Boulder), vänner som vi har skaffat, vädret (minus klimatförändringarna), all tid i bergen och naturen, att Hjalmar förstår mer och mer engelska, etc etc.  Även om känslorna går upp och ned, har detta positiva tänkande gett effekt och den övergripande känslan idag är mycket, mycket bättre än den var sist. När vi körde in mot Boulder i eftermiddags så kände jag verkligen en stor portion tacksamhet och nästan... lite eufori. Att få bo här, i denna (lilla) stad, där prärien slutar och the Rockies börjar och där naturen är så oerhört pampig och majstätiskt – det är en ynnest. Att sedan få bo i det område vi bor, Mapelton Hill, är en annan ynnest. Eller som vår härliga granne Katarina (från Sverige) sa häromdagen; ”den här grannsämjan vi har här gör att det känns som om jag är med i en film.” Och det gör det. I love, love, LOVE vårt kvarter.  Alla hälsar på varandra. Vi har barn som leker med varandra, gör utflykter ihop, möts upp i parken. Och det äldre paret snett över gatan tycker det är så roligt när Hjalmar och Sixten kommer över och leker med deras hundar i deras trädgård. ”Idyll” är ordet som närmast beskriver läget här på Maxwell Avenue och sjunde gatan.

Slutsats för detta nu, är med andra ord; Stockholm är också vackert och Sverige är bra och allt det där – men vi hinner det med. Nu skapar vi möjlighet till perspektiv.

Perspektiv innefattar som bekant även kulturkrockar. Och, ja de  fortsätter. Så klart. Tråkigt vore det kanske annars? Den senaste handlar om det här med att bada i badhus - en av Hjalmars favoritaktiviteter, varför vi gör det då och då. Hemma i Sverige är det naturligt att man duschar (naken) och tvättar sig innan man hoppar i en allmän pool. Här verkar denna företeelse inte höra till vanligheterna. Man tycks kunna plumsa i det gemensamma vattnet med på det ena och det andra på kroppen. Och OM man skulle råka duscha innan badet, kommer helt säkert badkläderna behållas på. För annars, ve och fasa, kan ju någon råka se en naken. Själv vet jag inte hur jag ska bete mig i dessa situationer. Jag vill ju liksom inte genera eller uppröra någon (och då tillhör jag den mer pryda sorten). Samtidigt vill jag inte göra avkall på hygienfrågorna. På de flesta badhus här räddas jag dock av förekomsten av så kallade Family Changing Rooms – ett kanonkoncept som för övrigt borde exporteras till Sverige – där man får ett eget mini-omklädningsrum med dusch för sig och sitt/sina barn. Här kan man i lugn och ro duscha naken utan att som någon annan svensk synd skapa uppståndelse bland lokalbefolkningen.

Hela det här nakenhetskonceptet, verkar vara en rejäl issue här. Om vi fortsätter på badhustemat så har jag konstaterat att det vanligaste badmodet för kvinnor i 30-årsåldern och uppåt, verkar vara rejäla bikinitrosor och något slags bylsigt linne till - som då täcker så mycket som möjligt av byst och mage. Har inte direkt frågat någon kring var det här modet kommer ifrån men en vild gissning är att man, återigen, inte vill visa för mycket av sin hud. Och ju äldre man blir desto mer angeläget (särskilt om man har fått barn) Tycks det. Har, som sagt, inte pratat med någon om det, varför teorin inte är verifierad men om vi ponerar att den skulle stämma (och om någon faktiskt vet vad det hela handlar om, vänligen upplys mig) kan jag inte mer än tycka att det hela är rätt sorgligt. För är det något som världens unga flickor och kvinnor behöver så är det en realistisk bild av hur kvinnokroppar faktiskt ser ut. Minns när jag och Thomas var i Brasilien på bröllopsresa, hur jag fascinerades av att alla, verkligen alla, som vistades på stränderna verkade så stolta över sina kroppar. Oavsett hur de såg ut, bar de upp sig själva med sådan värdighet. Ingen verkade bekymras av något så världsligt som celluliter eller för mycket av det ena eller för lite av det andra. Det är ett ideal och en inställning att eftersträva. För övrigt kan jag tycka att detta skylande av kvinnors kroppar i Colorados badhus är aningens patriarkaliskt. För männen på badhusen skyler sig såklart inte – oavsett hur gamla, korta eller långa de är. Men så är väl US and A också ett något mer patriarkaliskt land än till exempel Sverige....

En annan kulturkrock rör detta med hundar. Vi har ju, om någon skulle ha missat det, en hund som heter Sixten. Han är en Rhodesian Ridgeback-hane på snart tre år. Om jag får vara lite amerikansk och skryta lite, är han stor och ståtlig. Och världens snällaste. I nio (eller kanske åtta..) fall av tio är han också världens lydigaste. Det finns vissa hundar som alltid väcker uppmärksamhet – var man än kommer. Rhodesian Ridgebacks är sådana. Således kommer vi i kontakt med väldigt mycket människor, både med och utan hundar, när vi är ute med Sixten. So far so good. Men, att ett genomsnittligt möte utspelar som följer gör mig närmast galen:

Främmande människa med hund: Oh, what kind of dog is that? He is BEAUTIFUL!

Jag: Thanks! He’s a Rhodesian Ridgeback.

Främmande människa med hund: Oh wow. Look at him. Is he friendly? Can they say hi?

Jag: Yes, of course. He’s very friendly (vilket för övrigt är helt sant)

Hundarna hälsar på varandra, leker lite och har uppenbart väldigt kul tillsammans.

Främmande människa med hund: What a sweetheart! He seems to be a great dog! A real golden boy.

Jag: Thanks! Yes, he is a sweetie.

Främmande människa med hund: Oh. Is he not neutered?

Jag: No.

Främmande människa med hund: But is he not aggressive then?

Jag: No (….obviously not).

Främmande människa med hund: My dog (dvs densamma som vid denna tidpunkt fortfarande leker och har skoj med Sixten) does not like unfixed males. Bye!

......................

Okastrerade hundar är direkt ovanliga här – om man inte använder dem till avel. Och den allmänna inställningen tycks vara att en okastrerad hane av naturen är aggressiv och elak. I början gjorde inte dessa kommentarer mig så mycket. Men under de här månadernas som vi har varit här,  har det blivit några, varför jag så smått börjar tröttna på att förklara att vi har en annan filosofi kring detta i Sverige. När jag numera får den här typen av kommentarer vill jag därför bara skrika: ”Jädra människa, läs en jädrans bok och lär dig något om hundar innan du uttalar dig. Och att din hund har problem med okastrerade hundar har nog mer med dig och ditt beteende att göra än hundarnas”. Så, så är det med det. Kulturkrock at its best.

På tal om Sixten, fick vi göra ett besök hos veterinären i torsdags. Han kissade blod, vilket ju inte är helt normalt. Efter några tester, konstaterades att han kanske har urinvägsinfektion. Han är därför satt på en tiodagars antibiotikakur som, när den är slut, ska följas upp med nya tester. Om dessa inte är bra fortsätter undersökningarna till njurar och prostata, något som indikerar tyngre diagnoser än en urinvägsinfektion. Vi hoppas därför på att Sixten är en av få hanhundar med urinvägsinfektion. 

Sixtens hälsa är ett grått och inte så roligt moln, men annars det enda molnet på vår annars väldigt klarblå himmel just nu. To be continued, helt enkelt. 

Long time no see

Long time no see. På flera veckor faktiskt. Datorhaveri, flytt och en skidresa till Basalt Snowmass är förklaringen. Innebär så klart att det finns massor att berätta om men tänkte försöka hålla mig till det viktigaste.

Nummer ett på den listan får nog bli flytten till Maxwell Avenue där vi numera är bosatta på riktigt sedan tre veckor tillbaka, då vårt bohag anlände. Vårt hus är litet och har visserligen inslag av element som heltäckningsmattor, gamla (och väldigt amerikanska) vitvaror och inte perfekt målade väggar. Men det är fantastiskt charmigt, ligger, som tidigare nämnts idealt till, har en perfekt trädgård för barn och hund och är just nu precis det vi behöver. Alla kartonger är urpackade och vi har på ett par veckor hunnit få iordning mer här än vi hann på ett år i huset i Eknäs. Vi har också på tre veckor hunnit bekanta oss med fler grannar än vi hann göra på ett år i Eknäs. Ordar inte så mycket mer om det utan låter kulturskillnaderna tala för sig själva. Vi trivs och huset verkar ha en harmonisk inverkan på alla medlemmar i familjen. “Huset där alla är glada”, kallar jag det. Flytten till Maxwell Avenue innebär att vi nu inte har daglig kontakt med våra första hyresvärdar, Jen och Ara. Det är måhända lite tråkigt men vi fortsätter att hålla kontakten och har uttalade planer på middag inom kort. Att vår första tid här i Boulder blev så bra som den blev, har vi bland annat Jen och Ara att tacka för. Fyra själar. Samma tankar – i kanske inte allt, men i mycket.   

Tre dagar efter att vi hade flyttat in på Maxwell Avenue packade vi ihop oss igen för att bege oss upp till Basalt, där RMI (Thomas arbetsgivare) har sitt huvudkontor. Thomas hade planerat in en veckas jobb med teamet däruppe för att vi också skulle kunna kombinera det med skidåkning och vinterliv i Snowmass/Aspen (som ligger 20 minuter från Basalt). Tidpunkten för resan kändes kanske inte när vi åkte som den bästa. Vi var nog alla rätt sugna på att vara kvar i huset några dagar till och packa upp, komma iordning och bara njuta av att för första gången sedan mitten av december inte bo i kappsäck längre. Så här i retrospekt blev det ändå rätt bra och vi hade en riktigt bra vecka upp i Basalt med skidåkning både på längden och tvären. 

I övrigt då? Kan konstatera att smekmånaden är över. Boulder är fortfarande fantastiskt så ingen skugga på platsen vi bor på men känslan, den är annorlunda. Känslan pendlar mellan optimism och ren och skär hemlängtan. Visste, rent teoretiskt att dagen skulle komma. Visste, rent teoretiskt, att det så småningom skulle kännas tufft att genomföra en sådan här flytt. Visste, rent teoretiskt, att det någon gång skulle börja kännas oerhört jobbigt att vara långt ifrån sin familj, sina vänner och sitt vanliga liv. Dessa teoretiska kunskaper till trots, var jag ändå inte helt förberedd. Känslan har smugit sig fram men blev ett verkligt faktum när faktiskt vår container med möbler anlände. Att se vår röda soffgrupp, farfarsklockan som Thomas fått av mig i julklapp och alla andra tingester som verkligen definierar “vårt hem” materialiseras ur kartonger och bubbelplast här, och så långt borta från Eknäs, Saltsjö-Boo och Stockholm, gjorde allt så definitivt på något sätt. Nu är det inte längre “semester”. Nu är det “på riktigt”.  Vi är faktiskt inte här på en viss tid i form av några månader. Vi här på längre, mer obestämd, tid.

Eftersom känslor och sinnestämningar brukar vara enklare att hantera när man sätter ord på dem, har jag försökt att göra just det. Sätta ord på. Definiera. Vad är det jag känner? Vad är det jag saknar (förutom just familj och vänner då)? Vad är det som egentligen känns jobbigt. Detta är underligt nog svårt.  Men jag tror att det hela handlar om två saker; avsaknaden av ett sammanhang och okunskap om den ogreppbara sociala kontexten. Tidigare längre utlandsvistelser har varit kopplade till något – studier (som varit tidsbegränsade) -och då har detta något självklart utgjort ett naturligt sammanhang. För mig här och nu finns inte det sammanhanget på ett naturligt sätt, varför i princip allt jag gör på ett eller annat sätt måste syfta till att skapa just ett sammanhang. Det finns självklart en hel rad av spännande och roliga saker med det. På ett rent övergripande plan så är det hela ju en möjlighet. En möjlighet som man inte får så ofta i livet. Livet har ju annars en tendens att springa på i det sammahang man redan är en del av. Här finns det en möjlighet att pröva nytt på ett nytt sätt. Men i en ny miljö där, tro det eller ej, den sociala kontexten (det vill säga de där små sakerna som man inte kan ta på. Saker som sägs, eller inte sägs. Saker som är, kulturellt eller inte, undermedvetna eller förutsatta. Saker, som man i sin vanliga kontext vet hur att förstå, tolka och förhålla sig till) är rätt annorlunda, då blir det från och till rätt så jäkla jobbigt att sätta upp det där sablans sammanhanget. Tänker ibland att jag är den där outliern som Sverige är i Inglehart-Welzels Cultural Map för världen. Det vill säga det där diagrammet där Sverige placerar sig som det land i världen med dels mest “Secular-Rational values”, dels med mest “Self-Expression values”. En tanke som för mig  blir rätt ögonöppnande. Jag, som alltid  har betraktat mig själv som en liberal världsmedborgare med ett öppet sinne för nya synsätt och andra livstilar, är i själva verket väldigt svensk. Och ibland till och med på det självgoda “vi-gör-minsann-allting-rätt-hemma-i-Sverige”-sättet (vilket verkligen inte är sant) och “det är inte mig det är fel på det är alla andra” (vilket inte heller är sant).  Självinsikt när den är som värst, helt enkelt. Tänker då att vi ju ändå är i USA. Hur hade jag känt om vi hade flyttat till tex Kina eller Arabvärlden? Förmodligen som en ännu mer extrem outlier. En annan självinsikt som inte känns sådär super. Tänker också att vi, som jag har varit inne på tidigare, är välkomna immigranter här i USA, sådana man gärna har (att vara från Sverige är inbjudande exotiskt och i många lägen en bra dörröppnare). Hur hade det varit om vi hade varit någonannastans ifrån. En verklighetsinsikt som inte heller är så där jättesuper.

Hursomheslst. Kloka personer som jag har pratat med säger att de första sex månaderna är tuffast. Sedan blir det bra - igen. Jag lägger det på minnet,  sätter upp målet sex månader och jobbar med mina nya självinsikter, försöker fokusera på alla möjligheter som den här tillvaron erbjuder (både rent själsligt och rent praktiskt) och känner enorm tacksamhet i det.

En enorm tacksamhet känner jag också för våra första vänner som vi har börjat skaffa här. Av en slump har vi lyckats hamna på en gata med tre svensk-amerikanska familjer, vilka alla har “öppnat sina hjärtan” (där fick jag till det…) totalt. Katarina rätt över gatan hjälper till med stort som smått, tipsar och guidar och tar med oss på allt möjligt. Johanna lite längre ned på gatan bjuder på middagar och playdates och förser Hjalmar med den ett par år äldre Victors, gamla leksaker, och Magdalena ännu lite längre bort ordnar med barnvaktskontakter. Tänker att så här måste jag också göra när jag får tillfälle. Både här och hemma i Sverige. Tack vare dessa tjejer deltog jag i veckan här också på min första “svenskträff”, det vill säga en träff för svenska kvinnor i Boulder som äger rum sista torsdagen varje månad. En trevlig tillställning med ett trettiotal kvinnor i alla åldrar som varit här från allt mellan två månader (jag själv) och sedan långt innan jag är född.  Det bjöds på mat (vegetariskt så klart – vi är ju som sagt i klimat- och hälsomedvetna Boulder), tips och erfarenhet. Språket var svenska. Med Dolphsk brytning.

Appropå vänner så har vi även stjärnor hemma i Sverige att vara extra glada för just nu. Ingen nämnd, ingen glömd förutom Olof som utan krussiduller, utan att höja på ögonbrynen eller göra sken av att inte hinna (trots jobb, två barn, hus och en i övrigt minst sagt innehållsrik fritid) både ordnar med reparation och försäljning av vår Mitsubishi hemma i Sverige – till ett bra pris dessutom. Fantastiskt.

 Nu tid för att ordna med vår första middagsbjudning här i Boulder. Några kollegor till Thomas kommer över ikväll. Temat blir avslappnat. Precis som det övergripande temat är här.

Denver, flytt och Superbowl

Ny vecka har inletts och en annan är till ända. Liksom ytterligare en intensiv och händelserik helg här i Boulder. Vi är i skrivandets stund mitt uppe i vår flytt från vårt gårdshus på 18^th Street till vårt stora hus på Maxwell Avenue och egentligen borde jag packa och/eller sova snarare än att sitta här och skriva men jag känner att materialet till detta blogginlägg börjar växa till en ohanterlig massa så det är lika bra att göra något åt det.

Vi börjar med Denver. I fredags var det dags för mig att göra Denver by night med min kompis Malins vän, Maria, som jag aldrig hade träffat. Det är ju alltid spännande med sådana blindates men jag hade en känsla av att den här skulle vara bra och så blev det också. (Tack Malin, om du läser detta - Maria är grym!!!). Steg ett i denna blinddate var, i alla fall för mig, att sätta på mig en mer storstadsanpassade outfit än den som krävs en helt vanlig dag i Boulder. Thomas chefs fru, berättade för mig i somras när vi var på middag hos dem, att i Boulder går alla klädda i träningskläder och man behöver aldrig tänka på att klä upp sig. Well - det stämmer. Thomas har tex vittnat om att han var extremt överklädd till sin första anställningsintervju här (han hade matchat strumporna med manschettknapparna, medan hans blivande kollegor på sin höjd hade matchat shortsen med flipflopsen) och inte ens när vi är på restaurang med vit duk har folk något annat på sig än jeans och fleecetröja.  Högklackat och kjol göre sig med andra ord icke besvär men ska man till Denver kan man i alla fall kosta på sig att byta ut funktionskläderna till något lite finare. Steg två, var att ta mig till Denver med bil. Efter att ha bott i småstaden Boulder i en månad, där allt är ca 10 minuter bort med bil, inser jag att jag håller på att bli bekväm. 45 minuter bort med bil känns plötsligt liiiiite för långt bort och ganska jobbigt. Ingen vidare utveckling, kan jag tycka, och den lätta rusningtraffiken mot centrala Denver framkallade viss handsvett. Väl i Denver, gick vi till First Friday på Santa Fe Avenue, vilket är detsamma som öppet hus för Santa Fes ca 60 konstgallerier. Klockan 18 slår de upp dörrarna och sen är det typ; mingel/fest till sent på natten. Konstaterar återigen, att den här regionen (Denver/Boulder med omnejd) verkligen är en smältdegel av innovation, kreativitet och skaparkraft. Det bubblar och pyr här och allt är möjligt. Konstaterar (också återigen), att alla är välkomna. Visst, nu var vi i lite mer ”artsy-fartsy” kvarter där folk generellt sett kanske är mer öppenhjärtiga och nyfikna på andra och envar, än i andra kvarter. Men ändå. Här var i princip varje galleri som vi gick in i ett socialt party, där deltagarna var allt från collegekids, till konstnärer, till (förlåt det politiskt inkorrekta uttrycket) rednecks, till akademiker. Och alla pratade och utbytte åsikter, tankar och idéer med varandra. Hade detta varit, tex Stockholm, hade folk varit för snobbiga eller omsigochkringsig för att ens kunna prata med varandra. En otroligt dynamisk och inspirerande och energigivande stämning. Det blir mer First Friday. Och det blir mer Denver. Om inte annat för att vädra garderoben.

Från kultur till sport och därmed helgens (årets?) sportevent; Superbowl. Sedan jag för två veckor sedan, på allvar, trodde att detta event handlade om bowling har jag hunnit lära mig en hel del och igår var det alltså dags för Superbowl. Min första. Jag är egentligen passionerat ointresserad av att kolla på sport på TV (om det inte rör längdskidåkning) men man ska ju ”ta seden dit man kommer”, varför vi med glädje tackade ja när Johanna (från Sverige) och hennes man Andrew bjöd in oss till Superbowl-kväll. Vid det här laget vet säkert alla som bryr sig att Denver Broncos (vårt hemmalag) vann, vilket självklart bidrog till en garanterad positiv stämning. Men förutom det så var det så mycket bättre och roligare än jag trodde att käka nachos, dricka öl och kolla på amerikansk fotboll med exklusiva reklaminslag. Eftersnacket både hemma i Sverige och här i Colorado/USA har kantats av kommenterar som att "fotbollen inte var bra", "Denver spelade dåligt", "Halftime-showen var bättre förr" och att "Beyonce nästan ramlade på scenen". Själv bara njuter jag av att ha upptäckt något för första gången och därmed inte behöva lida av i-landsproblemet med att inte kunna uppskatta en rejäl show utan att (behöva) hitta fel.

I övrigt är det flytt som står på agendan här. Vi har ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att inhandla sådant som vi inte kunde ta med oss hit såsom hemelektronik och lite annat till vårt nya hus på Maxwell Avenue. Eftersom Costco är stort här åkte vi dit och skaffade oss ett executive membership (det verkade mest förmånligt) och handlade järnet. Minns att jag skrev långa analyser om Costco när jag jobbade som analytiker på HUI men har ironiskt nog aldrig varit inne i en Costcobutik själv. Konstaterar att två timmar där berättigar en längre semester för att vila upp sig. Förutom att man faktiskt kan köpa sin egen begravning där så trängs i princip motorolja på samma hylla som pilgrimsmusslor och hela butiken (ett för övrigt väldigt futtigt ord på detta spektakel) är ett enda virrvarr av allt och lite till som man kan tänka (eller inte tänka sig) sig att handla. Vårt nya medlemskort fick i alla fall jobba och vi känner oss nöjda med våra affärer – trots att dammsugareförsäljaren som vi köpte vår första Dyson av (Magnus och Aletheas rekommendation) nästan fick mig att lämna butiken genom sina sexistiska hej-50-talet-kommentarer.  

Slutligen några uppföljande ord om snöröjningen här i stan. (Ja, jag förstår ju att det är många som undrar hur det har gått, sedan mitt förra inlägg... ) Kan skriva en hel uppsats om detta tema (särskilt efter att jag nu dessutom har förstått att amerikanarna inte verkar ha något problem med att åka till bergen och åka skidor när de har Snowday, trots att begreppet innebär att "det är för mycket snö” för att man ska kunna ta sig till jobbet eller skolan) men sammanfattar mina synpunkter kring Boulderbornas oförmåga att röja snö till ett kortare stycke. Och märk väl att ordet ”oförmåga” är nyckelordet här. Förra veckans nederbörd röjdes nämligen aldrig bort, utan förvandlades, precis som jag förutspådde, till is och snömodd. (Efter två dagars plusgrader är nu det mesta av snön borta, precis såsom man räknande med att den skulle göra – samma dag som snön kom). Detta må väl vara hänt om det hade varit så att folk körde runt med snökapabla bilar MEN det gör man alltså som regel inte. Vi har pratat med vår nuvarande hyresvärd Ara om detta och han har förklarat för oss att dubbdäck inte används här därför att de som säljs inom en ”affordable price range” inte är särskilt bra på barmark, vilket det är under större delen av såväl året som vintersäsongen. Alltså chansar man när det är snö på backen. Som tidigare nämnts, är vår hyrbil inte direkt något allvädersmonster. Detta har vi bittert fått erfara under den senaste veckan, genom ett antal ”fastkörningar”. De flesta har vi lyckats reda upp själva men den sista var knepig. Vi hade parkerat bilen i en nerförsbacke med mycket snö och modd. Lite riskfyllt kan tyckas men ”living on the edge”, som man säger... Givetvis lyckades inte den stackars kraken ta sig därifrån och vips satt vi mer fast än fast. Vips igen så var plötsligt vår bil omringad av ett gäng volontärer som likt flugor på en sockerbit bara sög sig till våra fastkörda bil för att hjälpa till. Två av dessa volontärer, var ett par med en klassisk truck som med hjälp av ett halvt fotbollslag som puttade på (ja, ni hör ju...) lyckades dra oss uppför backen. Slutsatsen av detta är att; ja, man må köra runt med taskiga förutsättningar att klara snö, is och modd några dagar varje säsong men man är också beredd på att skit kan hända både en själv och andra och då gör man sitt bästa för att bidra. Rätt sympatiskt ändå, om man nu ska se något positivt i allt detta.

Nu sovdags i Colorado. Imorgon kl 8 kommer vår container med möbler. Därmed börjar den mer etablerade fasen av vårt liv här.

Snowday, hustillträde och lite annat

Så har vi upplevt vår första Snowday. Helt galet. Vet knappt var jag ska börja. Skillnaden mellan att bo i ett land som Sverige och ett land som USA blir i alla fall tydliga. Hursomhelst så har det snöat i Boulder. Enligt nyheterna skulle det komma 12 inches (ca 30 cm), vilket fair enough är en del (oklart dock om det har kommit så mycket). Eftersom det tydligen inte finns någon stadsövergripande organisation på att få bort snön här, innebär dock snöfall av den här graden problem. Tydligen räknar man kallt med att när det kommer snö här så hinner den smälta bort till lunch (för "så brukar det vara"...) och man har därför ingen beredskap för större snöfall som detta. Effekten blir därför att vägarna i princip blir oframkomliga (särskilt som man kör omkring med ”året-runt-däck” som de flesta verkar göra här) (har inte förstått ännu om dubbdäck är olagliga eller inte), vilket i sin tur innebär att barn inte behöver gå till skolan och folk inte behöver gå till jobbet. Allt ställs helt enkelt in och folk sitter hemma i sina hus och häckar istället. Vidare, visar det sig att ansvaret att skotta trottoarerna för fotgängare här i staden, ligger på enskilda husägare. Resultatet av det blir att trottoarerna är snöröjda med varierad kvalitet. En del tar sitt ansvar och gör ett gediget jobb. Andra struntar i det.

Olikheterna mellan Sverige och USA blir tydliga, därför att för oss blir den självklara lösningen att detta borde kunna organiseras bättre genom att betala några extra cent i skatt för att sedan ha en budgetpost för att hantera den här typen av händelser – som ju faktiskt inträffar några gånger per år. På så vis kan folk åka och jobba och bidra till BNP istället för att sitta hemma och pilla navel när det kommer snö. Dessutom borde ju kontrakteringen av snöröjare inbringa en och annan skatte-dollar. När vi pratar med ”infödingar” här om detta, blir det uppenbart att man inte ens har tänkt på det. En del menar också att snowdays kompenserar för antalet begränsade semesterdagar man har i det här landet. Ja, jag kan ju förstå att man ser en extra dag hemma som en härlig bonus när man inte har så mycket semester men är det inte då bättre att få ledigt när man vill istället för att lite hipp som happ få ledigt när det kommer snö? Kulturkrock, är vad det är. Och, som Thomas skulle uttrycka det, helt ologiskt. Vi ointegrerade svenskar tog oss an dagen genom att antingen ta en löptur jobbet (Thomas) för att inse att vi var ensamma där, eller sätta Hjalmar i springvagnen med stora hjul och bege oss till lekparken för att inse att vi var ensamma där. Vi i lekparken tröstade oss med lite varm blåbärssoppa, som bästa faster Alethea skickat över till oss, medan vi njöt av ett Boulder nedbäddat under ett fluffigt härligt vitt snötäcke. Bäst att passa på medan snön ligger kvar. Snart smälter den väl, för att frysa till is och ny kris och panik lär ta vid.

Vad mer då? Primärvalet i Iowa igår var ju spännande. Till att börja med vann Ted Cruz över Donald Trump i Republikanernas val, vilket jag i sig inte vet om jag ska tycka är bra eller dåligt. Båda är ju kompletta galningar och Cruz nästan ännu värre än Trump – vilket i sig säger en hel del. Enda förhoppningen om nu Cruz blir presidentkandidat för GOP är att amerikanarna tar sitt gemensamma förnuft till fånga och röstar på Demokraternas kandidat. Vem det nu blir verkar också bli spännande givet hur tajt kampen mellan Hilary och Bernie var igår. Sanders är ju en spännande kandidat i amerikanska mått mätt och med en sådan person som president kanske amerikanarna skulle lära sig förstå att det kan vara värt att betala några cent extra i skatt för att snöplogningen ska fungera på vintern.  Samtidigt är det tveksam om USA är redo för en sådan som Bernie. Risken, om han blir Demokraternas presidentkandidat, är att fler osäkra väljare röstar på den av Trump/Cruz som nu blir republikanernas kandidat. Hilary, å andra sidan, är en Clinton, och lär vara väldigt hatad av många GOP-anhängare och behöver därmed inte vara en självklar motkandidat hon heller. En rysare är vad det är. Och det har bara börjat. Är man för övrigt intresserad av det amerikanska presidentvalet kan jag rekommendera sidan www.politifact.com. PolitiFact är en oberoende ”fact-checking” sida som bland annat gör en så kallad Truth-o-meter på uttalanden som de olika kandidaterna gör. Slående, om man nu får tro de analyser som PolitiFact gör, är att ju mer konservativa kandidaterna är, desto mer osanning far de med. Kan inte låta bli att tänka på det politiken hemma i Sverige. Vet inte om det finns en motsvarighet till PolitiFact hemma (upplys mig i så fall gärna!) men det hade varit intressant att se vad utfallet skulle bli en sådan.

En något mindre nyhet, men likväl stor för oss, är att vi har fått tillträde till vårt hus på 705 Maxwell Avenue. Vi hämtade nycklarna i lördags och har redan varit där ett par gånger och gjort planer. Har också hunnit med att hänga en hel del med våra blivande grannar Katharina (från Sverige) och Stuart (från USA) och deras två barn. Allt känns fantastiskt och nu väntar vi bara på att våra möbler ska komma. Senaste nytt är att de i alla fall har kommit till Denver och därmed tagit sig genom tullen utan problem (tydligen har en kollega till Thomas som flyttat från Belgien och hit precis råkat ut för en så kallad ”drug control” och deras container har blivit fördröjd i tullen – så att det skulle gå helt smärtfritt att få hit sina prylar var visst inte helt självklart). Om det blir nu blir ordning på snö och väglag, hoppas vi i alla fall att våra möbler anländer till huset i slutet av veckan.

För övrigt har vi nu varit här en månad. En lång månad. Och en bra. Vi ser framemot fler. Kulturkrockar till trots.

Dryga tre veckor, skidåkning och att skaffa vänner

Så har treveckors-strecket passerats – med råge vid det här laget. Känner mig som en papegoja men ”det känns som att vi har varit här mycket längre än så”. Hade detta varit en semesterresa på tre veckor hade jag verkligen upplevt det som att jag hade varit borta en halv evighet. Funderar lite över om det är själva inställningen som gör skillnaden. Vi är här för att stanna. Liksom.

Vecka tre på detta äventyr, avslutades med en fantastisk helg i Jen och Ara's lilla stuga, en så kallad A-frame (för förklaring se bild nedan) i Gransby, Winterpark, knappa två timmar från Boulder. Här fann vi snön och fina spår för längdskidåkning. Och vi hann fira Thomas 37-åriga födelsedag!

Vi hade tänkt köra både utförs och längdsförs när vi nu väl hade hittat till ”winter wonderland” men bestämde oss för att fokusera på de fantastiska längdspåren i Snow Mountain Ranche istället. Snow Mountain Ranche är som ett amerikanskt Grönklitt. Med detta, menar jag, en familjeanpassad skidanläggning med spår för alla tekniker (även om skate är det överhängande tekniken här) men med en halvkomplicerad setup för spårkartor, dagspass etc. Det vill säga så som det verkar bli när det just är amerikanskt och inte så ”allemansrättsanpassat” som vi är vana vid. Eller (!) så är det bara vi som inte riktigt har begripit hur saker och ting fungerar här, vilket, i sin tur, gör att så elementära saker som att åka skidor känns komplicerat här – för, med handen på hjärtat, hur många amerikanare hade hittat guldspåren i Sörskog, Dalarna efter bara några veckor i landet? Hursomhelst, dagarna i Winterpark var underbara och samtliga medlemmar i familjen njöt av skidåkning, sol och snö. Förutom vidderna och utsikten så gjorde höjdskillnaden ett visst avtryck. När jag dessutom inledde skidåkningen dag 1, med Hjalmar i bärsele på ryggen kändes det... jobbigt att andas, helt enkelt. Helgen avslutades något abrupt med att ett snöoväder drog in över bergspasset vi skulle igenom med ja, återigen, vår kassa hyrbil. Vi klarade oss igenom passet i god tid och trafiken hemåt var sedan helt ok. Det senare tack vare att Broncos tydligen hade match. Jag som är helt ointresserad av lagsport (förutom när Sverige spelar fotbolls-VM) har nu i efterhand förstått att Broncos är lika med Denvers amerikanska fotbollslag och att matchen de spelade var en del av Super Bowl, det vill säga en liga som jag alltid har trott hade med bowling att göra. Japp, nu blottar jag min okunskap totalt här men; jag bjuder på det! (Och för övrigt kan jag ha fel i allt jag har skrivit de senaste fem raderna...)

Hursomhelst, denna fjärde vecka i Amerikat spenderar jag, Hjalmar och Sixten på egen hand här i Boulder. Thomas är i London på jobb. Fokus för veckan är med andra ord mest att klara av den. Låter kanske dramatiskt men faktum är att det är skillnad att klara av barn och hund, där båda kräver ett visst mått av aktivitet och stimulans, hemma i Eknäs/Nacka/Stockholm/Sverige där vi har såväl vänner och familj som rutiner och you name it, jämfört med att fixa det på ett nytt ställe där vårt nätverk är lika med noll. Visst hittar vi på saker - våra dagar är fyllda med aktiviteter för både barn, hund och vuxen. Vi går på musikklass, tränar Crossfit, hikear i bergen, hänger på bibblan, leker i hundparker och lekparker, cyklar och går på tumbling (ett rum fullt med mjuka hinder där Hjalmar och andra toddlers kan brottas, klättra, hoppa och ha sjukt roligt i 45 minuter). Och vi träffar både unga och gamla människor att prata med och hundar att hälsa på, vilket täcker en del av det sociala behovet. Men just det där nätverket. Och just det där sociala behovet... Först denna vecka har just avsaknaden av nätverk och vänner slagit mig på riktigt och det har för första gången känts lite tufft. Vet att somliga (läs Thomas) tycker att jag är otålig. Vi har ju ”bara varit här i tre veckor och du kommer att hitta vänner”. Självklart har han rätt i det. Men så är jag också en extrovert lagd person som hämtar min energi och inspiration i mötet med andra människor, varför jag också behöver en social kontext. Att skapa just denna sociala kontext på en ny plats är mer utmanande när embryot till ens kontext inte är kopplat till jobb, skola eller annan ordnad sysselsättning. Man får helt enkelt vara lite mer om sig och kring sig när man inte kan förlita sig på kollegor eller pluggkompisar. Av just den anledningen gör det mig extra glad när:

• Jag och Hjalmar blir bjudna på middag av Jen och Ara en kväll (och som med så mycket kärlek, omtanke och intresse tar in och välkomnar oss i sin familj).
• Jag, genom en av mina och Hjalmars alla aktiviteter, kanske har hittat en första kompis att gå ut och ta en drink med någon kväll nästa vecka
• Jag och Hjalmar har blivit hembjudna på fika hos en svensk tjej och hennes familj som vi träffade på biblioteket förra veckan (det är för övrigt på the Public Library of Boulder som det händer. Det är där man träffar folk och aktiverar sina barn. Ironiskt med tanke på hur lite aktivitet jag tycker det är på svenska biblioteket).

Så, ja, med den ”boulderianska” öppenheten till hjälp så går det framåt med vårt socialiserande.

För övrigt är det enormt varmt här. Enormt varmt. Kanske inte relativt sett för att vara Boulder i januari (det har jag ingen fakta på) men åtminstone relativt sett för att vara januari för mig. Folk vandrar runt i bergen i shorts och t-shirt. Själv kör jag jeans, tröja och ingen jacka. Mer integrerad än så är jag inte ännu.

Jen och Ara's A-frame.

Skidåkning med Sixten.

Plutten på lekparksäventyr

Eftermiddagshike på Mount Sanitas.

 

Adminvecka

Förutom att en av mina bästa vänner blev mamma i veckan (grattis igen Gina och Svante!!) så har administration varit temat för den här veckan. Kanske inte så roligt att läsa om. Inte heller så roligt att göra - men icke desto mindre nödvändigt.

Jag hade tre huvudsakliga målsättningar för den här veckan:

• Anmäla oss till den kurs man måste gå för att få gå godkänt att ha sin hund lös i Boulders Mountain Parks och Open space under ”Voice and Sight control”
• Avlägga nytt besök på banken för att ordna med kreditkort till mig och se hur vi kan göra för att förbättra vår kreditrating (mer om detta nedan).
• Gå till Social Security Office för att ansöka om ett Social Security nummer till mig respektive Hjalmar.

Har checkat av samtliga ovan punkter men med varierande framgång (och apropå check så är också Den Berömda Depositchecken för vårt hus inlämnad, för alla som eventuellt undrar). Voice- and sight control-kursen är bokad, så där finns inte mycket att orda om men vad gäller Social Security Number så visade det sig, efter en timmes väntan (i en, för övrigt, sjukt deprimerande amerikansk myndighetslokal) att varken jag eller Hjalmar kan få något sådant med de visum som vi är här på. Nähä? Det hade vi inte riktigt uppfattat från början. Och vad betyder det? Efter lite undersökningar, verkar det inte vara några större problem i sig. Enligt Thomas kollegor som har respektive som är här på samma villkor som oss, klarar man sig alldeles utmärkt utan ett Social Security Number och tydligen är det bara om man faktiskt arbetar här som man får det. Det var ju goda nyheter. Men ändå! Rent emotionellt känns det lite konstigt. Ungefär som att man inte riktigt är erkänd - rätt eller fel. Kan inte heller låta bli att tänka lite på hur det är att vara invandrare under andra förutsättningar som vi är här. Eller för all del att vara invandrare i Sverige. För vi är ju ändå här under justa förutsättningar. Vi är välkomna. Vi ska ju bidra.

Sen var det, det här med banken. Som jag har nämnt tidigare, är ju kreditkort the thing här. Särskilt för oss som inte har någon kredithistoria. Tydligen så tilldelas man en kreditrating som anger vilken kreditrisk man utgör för finansiella institut. Denna rating är vanligtvis ett tal mellan 300 och 850, varav 850 är den absolut bästa ratingen man kan ha. Vi, eller Thomas, har 250 (jag har säkert lägre) – dvs fruktansvärt dålig. Anledningen är alltså att vi inte har någon kredithistoria här – banker och annat vet inte om de kan lite på oss – vilket i sin tur kommer att få implikationer på huruvida vi tex kan få billån, huslån eller liknande samt vad vi får för ränta på dessa potentiella lån. Eftersom vi relativt snart vill köpa en bil (att långtidshyra vår skitbil till Hyundai som vi kör runt i just nu är knappast en billighetsaffär), är detta med billån rätt relevant. Enligt banken så kommer det säkert att gå men vår ränta kommer, tack vare kreditratingen, att bli relativt hög. Så nu gäller det att försöka skapa en så god kredithistorik som möjligt för att förbättra ratingen. Detta ska vi göra genom att använda kreditkort så ofta som möjligt, betala räkningar i tid, osv. Från erfarna amerikafarare har vi även fått några andra knep och tips som vi ska undersöka.

Vi har fått förstå att vi har ett liknande system i Sverige och det är säkert inte alls mycket bättre - vi har bara inte behövt fundera så mycket över det tidigare (vilket också är en del i det här med att flytta utomlands – saker man tar för givet hemma är inte lika givna borta). Med det sagt är det inte för inte som det känns lite snopet att inse att man inte ses som en särskilt attraktiv kund för banker och annat, när man tycker att man ändå har skött sig ganska bra hela livet. Återigen kan jag inte låta bli att tänka på de som är invandrare under andra förutsättningar än vi. Både här och hemma i Sverige.

För övrigt när det gäller bankbesök så måste jag ändå tillstå att det är rätt trevligt att gå till banken här. Det är inte som hemma i Sverige där bankerna knappt vill träffa sin kunder i kött och blod. Visst, effektiviseringar och utveckling av nya affärsmodeller i all ära, men om man får tillåta sig att vara lite gammalmodig, är det väldigt trevligt att sitta ned och prata med en banker medan man blir bjuden på kaffe (eller ”änglapink” som min morbror, Kurt, en gång namngav äkta amerikanskt kaffe). Och när kontorschefen tar ens rastlöse 1,5-åring på guidad tur på kontoret så kan jag ändå inte låt bli att låta ett stråk av lojalitet börjar ta form. Det är värdskap på ett annat sätt.

Efter en sådan här maffig administrationsvecka, måste man få unna sig något roligt. I helgen drar vi därför till Winterpark, där både längdspåren och skidbackarna ska vara fantastiska (Ha!).  Jen and Ara, våra Air BnB-värdar, har en stuga där som vi får låna över helgen – gratis. Eftersom ”it makes them happy that someone uses it”. Ja, vad säger man? De bästa Air BnB-värdarna man kan tänka sig. Och eftersom det är contagious att vara snäll, öppen och trevlig, vill jag bara att de ska komma och hälsa på oss i Sverige så att vi kan få möjlighet att ge dem den bästa Sverige-upplevelsen man kan tänka sig.

Innan vi försvinner upp i bergen vill jag avsluta med att säga att jag är så oerhört glad över alla ni som läser och uppskattar den här bloggen! Tack - det gör det extra roligt att skriva! Kram och sköt om er!