Home. And back home again.

Så har vi varit hemma i Sverige för första gången sedan vi flyttade hit. Thomas pappa fyllde 70 i mitten av maj, vilket vi såg som en utmärkt anledning att komma hem och överraska. I samma veva passade Hjalmar även på att fylla 2 år så kalasen och festligheterna avlöste varandra.

Att komma hem var på många sätt märkligt. Vi har ju inte varit borta mer än knappa fem månader men för oss känns det som det som vi har varit borta i flera år. Redan. Känslan att komma hem var enormt skön, och på många sätt en lättnad. Inte bara det att det var kul att träffa våra familjer igen och de vänner vi hann med och Sverige är...Sverige. Hemma vet man hur allt fungerar, var allt finns - och alla pratar svenska. Nu är det ju inget utvecklingsland vi bor i och det mesta fungerar ju rätt bra härborta i USA men när man är ny i ett land och ska försöka få koll på allt från var man handlar glödlampor till hur banksystemet fungerar till hur man skaffar en bra nanny, blir det ibland rätt tröttsamt. Minns att en gammal kollega till mig, som ursprunglingen är från England men som bor i Sverige, en gång berättade att han hade planer på att skriva en bok om hur det är att bo i ett annat land än sitt hemland. Boken skulle heta "How to kill a mouse in Sweden". Minns att jag inte riktigt tog honom på allvar när han berättade detta. Så här fem månader in i vårt eget utomlandsäventyr förstår jag vad han menar. Det är sannerligen inte självklart hur man ska döda en mus i ett annat land.

Hursomhelst, Sverige är Sverige och Sverige är fantastiskt och första kvällen hemma konstaterade både jag och Thomas att ska det fortsätta så här så kommer det nog att bli jobbigt att åka tillbaka till Boulder igen. Men några dagar in i hembesöket, växte också en lista fram med saker som vi saknade med Boulder. Stockholm, Stockholm, stad i världen. Vad jag älskar dynamiken, moderniteten och energin i dig. Vad jag älskar arkitekturen, vattnet och historien. Vad jag älskar det du på något sätt står för i världen. Men ack så kalla, arroganta och självupptagna människorna som lever hos dig är. Var och en för sig. Ingen “courtesy is contagious”. Har faktiskt aldrig upplevt Stockholm så otrevligt som nu – en rejäl kontrast mot öppna och trevliga Colorado. Just den insikten var både ledsamt och nyttigt att få.

Vi saknade också servicenivån och tillgänglighet (att få tid hos en svensk bankman är ungefär lika enkelt som att få audiens hos kungen), vädret och bara den allmänna livsglädjen som Boulder-borna utstrålar – det är nämligen också smittsamt. Av dessa anledningar var det faktiskt riktigt roligt att resa tillbaka till Boulder och det riktigt pirrade i kroppen på mig bara när planet landade på amerikansk mark i Chicago. Nu kör vi Boulder 2.0 i sex veckor innan vi åker hem igen för sommarsemester. Vi är jätteladdade och har massor av roligt att se framemot.

Sedan vi landade i söndags natt har schemat varit rätt packat. Hjalmar har till exempel hunnit med sin tvåårskontroll och träffat sin barnläkare för första gången. Förutom att Hjalmar (eller snarare jag) fick en uppläxning i hur dåligt det är med napp på tvåringar, gick det bra. Och det där med nappen var jag förberedd på. De är hysteriskt anti nappar i det här landet (eller i alla fall i den här delen av landet) efter en viss ålder. Och nappflaskor. Eftersom vi redan har påbörjat processen med att vänja av Hjalmar med napp, blev jag rätt irriterad på läkaren. I synnerhet eftersom han inte lyssnade på mig. Hans sätt att läxa upp mig var både arrogant och "lilla-gumman"-mässigt. Argumenten var allt från att Hjalmars talförmåga påverkas negativt av napp (absolut – det är en av anledningarna till vår pågående avvänjning) till att han rent generellt skulle hämmas i sin utveckling. Ungefär när doktorn hävdade att fortsatt användande av napp kan leda till att Hjalmar kan komma att alltid vilja ha napp i munnen till och med när han har uppnått skolålder, fick jag nog. Jag förklarade bestämt för honom att vi både är pålästa och medvetna föräldrar som fattar faktabaserade beslut för vårt barn men som även tar hänsyn till vad han behöver och svarar bäst på just nu (till exempel att om man ändrar barnets tillvaro kollosalt genom att flytta till ett annat land där alla bekanta ansikten är utbytta mot okända människor som dessutom pratar konstigt, så kanske man inte just i den perioden börjar ta bort sådant som ger barnet trygghet..) och att det där vi kommer ifrån minsann inte är lika med jordens undergång om ungarna använder napp vid två-årsålder. Och för att vara helt ärlig; det är inte som att amerikanare i snitt är mer vältaliga och smarta än resten av världen. Det där sista sa jag inte, men ändå. Oklart om min gränssättning nådde fram men det ska helt klart bli spännande att se hur den här relationen utvecklas. I värsta fall får vi väl byta läkare. Så gör man här, säger de som bor här. Så gör man i Sverige också, säger jag då.

Från sjukvård till poliser. Sedan vi kom hem har vi även hunnit med ytterligare en kulturkrock. Vi har nämligen haft vår första shooting här i Boulder. Japp, shooting som i att folk skjuter med vapen. Och japp, här i lugna “peace, love and understanding hippie-hipster” Boulder. I söndags eftermiddag hade en galning promenerat ned till Boulder Creek precis utanför biblioteket och skjutit ned i vattnet (åtminstone sköt han inte på några människor, tack och lov). Polisen kom dit och galningen riktade vapnet mot polisen, varpå de sköt honom. Till döds. Japp, till döds.

Själva händelsen i sig är, för mig som svensk, rätt skärrande. Inte nog med att det faktiskt var skottlossning i vår lugna och fridfulla stad, mitt på blanka ljusa dagen på ett ställe där jag och Hjalmar brukar hålla till. Dessutom skjuter polisen ihjäl mannen ifråga som att det var det enda alternativet som stod till buds. Det kanske det var, vad vet jag. Men det är reaktionerna och attityden kring händelsen som är märklig. När jag pratar med amerikanare om detta, pratar de om skottlossningen och sedan polisens agerande som att det vore den mest naturliga sak i världen. “Yes, sure they shot him to death. He was mentally ill and he aimed his gun at the police officers.” Kanske överreagerar jag men kan ni tänka er rubrikerna i valfri svensk tidning om polisen hade skjutit ihjäl en medborgare (mentalt sjukt eller ej) som ännu inte har skadat någon annan? Rätt agerat eller ej, men det skulle åtminstone bli en offentlig diskussion kring det. Till och med ihjälskjutningen av gärningsmannen vid skolattacken i Trelleborg i höstas blev föremål för en viss diskussion. Här, i världens största demokrati, är polisens aktuella agerande en självklarhet som inte behöver kommenteras vidare. Kulturkrock är vad det är.

Veckan har även bjudit på ett möte med en livs levande amerikansk headhunter – ett led i processen att hitta en sysselsättning för mig här i Boulder och även en av komponenterna som utgör Boulder 2.0. Natten innan mötet hade jag min första dröm på engelska. Man behöver inte direkt vara hjärnforskare för att förstå vad det berodde på. Mötet gick hursomhelst bra och har redan resulterat i nya möten. Mitt arbete med att bygga ett professionellt nätverk här i Colorado och USA har därmed börjat. Wish me luck.

Aprilväder, country och det här med att vara hemmamamma

Jag förtjänar inga utmärkelser i ”frekvent uppdaterande av blogg” – det är ett som är säkert. Ambitionen finns dock där och varje dag funderar jag över nya betraktelser som skulle kunna utgöra teman här. Med tanke på att det har gått en månad sedan mitt senaste inlägg, skulle detta kunna innebära en gedigen innehållsförteckning på detta inlägg, men i vanlig ordning ska jag begränsa mig till bara några få.

April i Colorado ger verkligen nya perspektiv på begreppet ”aprilväder”. Aprilväder i Sverige kan rätt och slätt slänga sig i väggen, i jämförelse med de väderförändringar som april erbjuder här. Här har vi upplevt ungefär alla typer av väder man kan tänka sig mellan plus 25 grader och sol och nollgradigt med en decimeter snö – på en och samma vecka. Snöstormarna i april har nästan varit rikligare och mer frekventa än i januari. Jag älskar snö men är fortfarande tillräckligt svensk för att tycka att snön inte behöver göra sig besvär efter mars. Samtidigt är det mindre jobbigt med en snödump då och då om snön försvinner på några dagar för att ånyo ersättas av klarblå himmel och sommarvarm sol. Dessutom har vi förstått att nederbörden både behövs och är mer eftertraktad än skogsbränder längre fram på säsongen. Men ändå; aprilväder här är snäppet mer extremt än aprilväder hemma.

Förutom häftiga väderförändringar har april även bjudit på en ny dust av hemlängtan. Den har gått över nu men för några veckor sedan var återfallet brutalt. Den utlösande faktorn den här gången var syrén och hägg -  vars båda dofter är starkt förknippade med Sverige för mig. Hägg betyder promenad runt Långholmen i Stockholm ljusa vårkvällar. Det betyder utsikt över Kungsholmen och Västerbron.  Det betyder vatten och Stockholmsbåtar som puttrar förbi på Riddarfjärden. Det betyder Långholmens kolonilotter och vitsippskantade stigar. Syrén betyder soliga junidagar i Dalarna. Det betyder, om våren har varit kall, Midsommar. Det betyder kvällspromenader runt byn och utsikten över viken hos Mamma. Hägg och syrén betyder inte Boulder och klippiga berg. Inte ännu i alla fall. Därav hemlängtan.

Doften av vår är också förknippat med förväntningar. Förväntningar på en sommar som snart är här och på en (förhoppningsvis) lång och välförtjänt semester efter att man har jobbat hårt under långa, mörka vintermånader. Och nu kommer vi till ett svårt och kontroversiellt ämne som jag har grubblat på och grubblar på mycket. Nämligen att inte jobba, utan istället vara hemma med sitt barn – efter att barnet har uppnått dagisålder.

Att vara hemma med Hjalmar under en period då vi egentligen skulle ha livspusslat järnet mellan jobb, dagishämtningar, vabb och dåliga samveten, är en enorm bonus. Det är fantastiskt att få all den här ”extra tiden” med vår lille kille. Men det är samtidigt väldigt jobbigt – dels från perspektivet att det rent objektivt är jobbigt att underhålla en, snart, tvååring späckad med energi och sina föräldrars envetna envishet (dessutom i ett nytt land och långt ifrån familj och avlastning) , dels från perspektivet att jag står utanför det professionella livet. När det gäller det senare, har jag under tiden här, mer än någonsin, insett hur viktigt just det professionella livet är för mig. Jag vill bidra. Jag vill känna mig efterfrågad. Behövd. Prestera och åstadkomma. Jag frågade en gammal vän som bor utomlands och har varit hemma med sina barn i några år hur hon fixar det. Vilka knep finns? Jag fick ett långt svar med många kloka inspel men som också innehöll rådet ”man måste helt enkelt ställa in sig på att man inte måste åstadkomma något varje dag”. Det var i princip ridå ned för mig. Hur ska jag fixa det, liksom?? Min hemlängtan blev ännu mer ett faktum.

När jag pratar med svenskar som bott här ett tag om detta, möts jag ofta av ”du tänker så svenskt – slappna av”. Då blir jag lite irriterad. Visst är kanske en del av min vilja att ha ett professionellt liv drivet av ett kulturellt arv men det är till en minst lika stor del drivet av personlighet. Efter 37 år med mig själv börjar jag nämligen bli rätt säker på vilka som är mina drivkrafter. Samtidigt har de en poäng när det gäller det där med kultur. När en före detta kollega till mig frågade hur jag klarar av livet med att ”bara vara hemma med barn” blev jag nämligen också irriterad. Irriterad, för att frågan så väl reflekterar vad som anses ok och inte i Sverige. Visst, vi har en helt fantastisk modell för föräldraledighet i Sverige – den (och  mycket annat) är en ynnest som jag ibland tror att vi tar alldeles för mycket för givet hemma. Men gud nåde dig om du som kvinna är hemma med ditt barn efter att hen har uppnått dagisför ålder istället för att bidra till kvinnokampen eller jobba på din karriär. Här har vi i Sverige en del att lära av det amerikanska samhället. Här är det nämligen inte fult att vara hemma med sitt barn i några år. Här är det lika normalt som att man jobbar. Här ser man till och med, med respekt på att man har varit hemma och uppfostrat sin avkomma. Och man tycks inte heller bli helt förfördelad när man väl vill in på arbetsmarknaden igen.

Jag inser som sagt att detta är kontroversiellt och säkert upprör jag både en och annan med detta. Men det är inte så att jag förespråkar att alla kvinnor ska bli ”stay at home moms”. Alla som känner mig  vet att jämställdhet är en av mina hjärtefrågor, så från det perspektivet skulle jag både här och hemma vilja se lite fler ”stay at home dads”. MEN jag skulle önska lite mer flexibilitet i vårt svenska synsätt. I Sverige ska alla in i samma modell. Vi ska alla göra lika. Annars är det i princip kört. Absolut,  jag är så innerligt trött på att kvinnor år ut och år in står tillbaka för männen och skulle önska att vi senast imorgon kunde ha uppnått ett mer jämställt samhälle både inom näringslivet, offentlig sektor och politiken. MEN jag är också trött på att jämställdhet bara ses som ett uppnått faktum när det (jämställdheten) är en konstant vid alla givna tidpunkter. För vår familj, med två överpresterare till föräldrar hade nog inte det fungerat utan att en eller flera av oss hade mått sådär. Sett över tid däremot, strävar vi efter ett jämställt upplägg i vår relation. Till exempel tog Thomas en längre föräldraledighet än jag när Hjalmar var liten (det vill säga bebis). Nu är jag hemma för att vi som familj skulle få chansen att bo utomlands. Om några år ser upplägget säkert annorlunda ut.  Det här är alltså vår modell. Min och Thomas (och Hjalmars). Jag menar inte att den är den bästa för alla. Det är det som är min poäng. Det vill säga att vi (i Sverige) behöver bli mer flexibla i hur vi ser på olika familjelösningar över tid. Vad som är normen behöver inte nödvändigtvis vara det som är bäst för alla. OCH vi (både ”vi” som individer, samhälle och arbetsgivare) borde ha så mycket mer respekt för föräldrar som stannar hemma med sina barn (precis som för de som inte gör det). Punkt.  

Med allt detta sagt, behöver jag fortfarande skaffa mig ett professionellt liv här. Det är nämligen också en faktor för att vi alla ska må bra.  Det professionella livet innebär dock inte några heltidsjobb med 50-60 timmars veckor á la förra årets arbetsbörda. Inte just nu. Nyckelordet just nu stavas snarare flexibilitet. Jag är i full gång med att radda upp alternativen (varav några är väldigt spännande!!) och jag är optimistisk (och realistisk). Och om någon av mina drivna utomlandsboende vänner som lever, eller har levt,  i ungefär samma situation som vi just nu, har några bra inspel, så är jag idel öra.  

Innan jag rundar av detta, nu väldigt, långa blogginlägg, vill jag meddela ytterligare två saker. För det första har fyra månader i Midwest fått mig börja gilla country. Detta kanske kan verka som en småsak men till saken hör att jag alltid avskytt musikstilen. Nu gillar jag den verkligen. Så mycket att till och med Thomas som varit något mer liberal till musiken, höjer på ögonbrynen när jag bestämmer musikkanal i bilen. Det kräves helt enkelt bara lite Rockies och en mer avslappnad livsstil för att jag skulle bli lite "rednecked".

För det andra,  kan jag berätta att Boulders motsvarighet till MAMILs, heter MAMOMBs (Middle Aged Man On Mountain Bike) - och de är minst lika buffliga och oförlåtande i trafiken som Stockholms MAMILer (ett faktum som för övrigt borde bli dokumenterat både en och flera gånger per dag på alla dessa GoPro-cameras som följer med MAMOMBern). 

Det var allt för nu. Återkommer snart igen, och då med mina reflektioner kring amerikansk sjukvård som vi fick ett första smakprov på för några veckor sedan. 

Tacksamhet i det lilla och presidentsvalintryck i det stora

Vi har lämnat vår första påsk i Colorado bakom oss och det med bravur. Vilken helg! Barndomsvännen Monika med maken Paul och sonen Alvar kom hit på besök från St Louis, Missouri, och vi har hunnit med lite vandring i bergen, egg hunting (Hjalmars första) i Mapelton Hill, brunch, bryggeribesök och allmänt häng och snack. Så mysigt. Så uppskattat. Så välbehövligt. Ska jag summera påskhelgen med både gamla och nya vänner så är de första orden jag kan komma på: tacksamhet och värme. Nu återhämtar vi oss efter en lätt intensiv helg med någon slags influensa som tydligen halva Boulder ligger hemma i men ändå glad över att antalet sjukdagar denna vinter med råge understiger förra vinterns eller för all del höstens, då vi för första gången vi smaka på dagisbaciller.

Att Monika och Paul faktiskt kom hit till Påsk är för övrigt i sig ett rent under och ett tydligt tecken på sann commitment. Redan dag ett här i Boulder fick vi höra att ”snön som regel kommer i mars”. ”Okej, tänkte vi, det blir säkert bra med det”. Mars kom och blev väldigt varm. Soliga dagar med temperaturer varmare än svenska sommardagar, vårblommor, shorts-premiärer och allmän vårfeeling hägrade i flera veckor och liksom utestängde alla tankar på snö och kyla. Sedan kom den. Snön. Och det med besked. I tisdags för en vecka sedan gick vi och la oss på kvällen efter en skön dag i solen, för att sedan vakna morgonen därpå till ett landskap täckt av tät och tung snö. Vackert som tusan men ändå... oväntat. Och så klart kaosframkallande. För snöröjningen i den här delen av världen har inte förbättrats under de senaste två månaderna, om nu någon trodde det. Snöplogarna lyser fortfarande med sin frånvaro, vilket den här gången skapade extra mycket röra eftersom snön var både blöt och tung och träd och grenar föll över vägar och i trädgårdar som plockepinn. Vädret och det totalt obefintliga väglaget ledde till att Denver Airport fick stänga för första gången på tio år. Monika och Pauls biljetter gick visserligen att boka om – men till New Mexico och först fem dagar efter planerade ankomst. Sagt och gjort packade dig in sig själva och 1,5-årige Alvar i bilen och sträckkörde från Missouri och genom Kansas hela natten för att 16 timmar senare anlända i Colorado. 16 timmar!!!  På småvägar, dessutom, eftersom även den stora motorvägen var avstängd. Det skulle vara ungefär som att köra från Luleå till Malmö på en natt, men utan att använda Europavägarna. Vem gör det, liksom? Tacksamhet, var ordet.

På temat tacksamhet kan jag också meddela att Sixten har blivit friskförklarad från sin förmodade urinvägsinfektion (och han hälsar och tackar så mycket till alla som har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar till honom). Tacksamma är vi också över att vårt hus i Eknäs ÄNTLIGEN har blivit uthyrt och detta tack vare bästa Alethea som totalt utklassade alla relocation-firmor som vi har haft huset ute på annons hos (om någon skulle vilja öppna ett relocationföretag som även tar hand om sina leverantörer, dvs sådana som vi som vill hyra ut sitt hus till människor som flyttar till Sverige på expat-kontrakt och liknande, ser konkurrenssituationen för övrigt mycket lovande ut.)

Förutom att familjen Koch Blank börjar komma tillrätta här i Amerika, präglas landet som bekant nu även av valet, vilket vi naturligtvis följer med stor spänning (inte minst med tanke på att vi har sagt att vi flyttar hem om Trump blir president...). Fick en fråga av en av mina läsare (!) att skriva lite om mina intryck av valkampanjen här och eftersom jag faktiskt har ett relativt stort intresse för valet, gör jag gärna det (dessutom är det ju himla roligt när det kommer önskemål på innehåll i bloggen). Eftersom intrycken är många och kanske inte alltid helt genomreflekterade, kommer här ett gäng observationer av blandad och osorterad karaktär. Så håll till godo!

Lokala valförutsättningar

Vi börjar lokalt. Det vill säga här i Boulder. Innan vi flyttade hit gick jag på ett seminarium som Svensk Amerikanska Handelskammaren ordnade för att lära mig om hur man gör affärer och ”för sig” rent allmänt i USA. De råd som genomsyrade en hel del av det som sades under seminariedagen var: prata aldrig politik och prata aldrig religion. Med undantag för en middag hemma hos en av Thomas mer seniora kollegor (där både jag och Thomas gjorde bort oss fullständigt genom att dissa GOP-kandidaterna, börja äta innan bordsbön och uttrycka oss (svenskt) nedsättande om hemmafruar) har jag försökt att leva efter dessa råd, vilket för övrigt är svårt om man har intresse av just politik och samhällsfrågor. Här i Boulder, verkar det dock vara andra bullar som gäller. Här pratar man gärna politik - kanske eftersom hela livsstilen här i mångt och mycket är ett politiskt ställningstagande (om det nu inte alltid är det?). Men det politiska snacket går alltid under den outtalade förutsättningen att man är demokrat. Och en Bernie Sanders-anhängare. Under den demokratiska caucus som hölls i Colorado i februari, vann Bernie stort i Boulder och medan trädgårdsplakat och bildekaler för Bernie 2016 är mer än vanliga här, är motsvarande stödsyttringar för Hilary mer ovanliga.  In Boulder  you feel the Bern, helt enkelt. Men så är ju som sagt Boulder en bubbla.

Personorienterat snarare än innehållsorienterat fokus

Att det amerikanska presidentvalet verkligen är ett personval snarare än ett partipolitiskt val, är väl ingen nyhet men att det skulle vara så pass tydligt – och det redan nu på primärvalsnivå – var jag ändå inte beredd på. Valet just nu handlar om fyra individer (varav en tar mer plats än de andra) och fokus ligger framförallt på vilka dessa fyra individer är, deras bakgrund och tidigare förehavanden, familjesituation, hur de för sig eller inte för sig och, i bästa fall, några lösryckta citat från deras politik. Sakfrågorna och det faktiska innehållet i respektive individs politik (eller för all del; hur politiken som helhet ska se ut) lägger man inte lika mycket fokus på. Vad viktigare är, är huruvida man gillar personen i fråga eller inte. Exempel: republikanska väljare som öppet (dvs intervjuade av CNN) uttrycker sitt stöd för Hilary Clinton om Donald Trump blir GOPs presidentkandidat. Eller den andra änden av republikanska väljare som inte under några omständigheter påstår sig stå ut med Trump men ändå kommer att rösta på honom om valet står mellan honom och Hilary, eftersom man verkligen hatar Hilary så mycket. Eller, det självklara, det som har gjort att Trump kommit så långt som han har gjort, trots att hela världen, inklusive amerikanarna själva, aldrig trodde det; han skapar rubriker och, enligt anhängarna ”says it like it is and ain’t afraid of it”, vilket helt och hållet tycks överskugga vad han faktiskt säger. Visst går vi mot att bli mer och mer personorienterade i den svenska politiken också men knappast så här. 

Utrikespolitik, schmutrikespolitik

Det är kanske inte heller något konstigt med att valet i USA framförallt fokuserar på inrikespolitiska frågor men tycker ändå att det är slående hur lite fokus det internationella politiska läget har i debatten med tanke på USAs ställning i värlspolitiken. Kanske har detta att göra med att tre av de fyra slutkandidaterna i princip saknar erfarenhet från internationella relationer och världspolitik, eller så har det återigen att göra med att personerna tar uppmärksamheten från sakfrågorna och kvar blir det de mest anmärkningsvärda citaten som Trumps ”Bomb the shit out of ISIS”, Cruzs ”I will make the sand glow” eller annat som har sagts på temat utrikespolitik.

Höger är vänster är höger – eller?

Ja, hemma i enkla Sverige, är vi ju, förenklat, vana vid att om man är "arbetarklass" röstar man helst på det mer vänsterorienterade lägret (med undantag för en del LO-anhängare som numera väljer SD före S) och om man är "högutbildad och/eller välbetald ", röstar man till höger (med undantag för den del av den högutbildade kultureliten som alltid har röstat vänster). Här verkar det vara tvärtom. Medan den vita, amerikanska underklassen verkar välja Trump, väljer den högutbildade och välbetalda medelklassen (och övre medelklassen) Sanders, i stark kontrast till vad som borde gynna dem själva.

Den där Trump...

Att Trump skulle komma så långt som han har gjort och nu faktiskt på riktigt kan bli Republikanernas presidentkandidat, trodde som sagt varken världen eller amerikanarna själva för ett år sedan. Lik förbaskat står han där nu, med sin comb-over dold under sin röda keps, sitt ”Make America Great again”, och sina anmärkningsvärda metoder och uttalanden (som enligt sajten Politifacts är döljt under så mycket lögner att man hisnar). Och kvar är frågan; hur fasen gick det till? Hur är det möjligt???

 Förutom att de som faktiskt gillar honom, gillar honom för att han ”säger som det är” (trots att han objektivt ljuger) och vill göra Amerika bra igen, kan en del av förklaringen ligga i det låga valdeltagandet i primärvalet. Trots att 2016 års primärval har piskat upp det högsta valdeltagandet på Republikanernas sida sedan 1980 är det ändå bara ca 17% av GOP-väljarna (i världens största, så kallade, demokrati) som faktiskt går och röstar. Kvar hemma på sofflocket ligger, av allt att döma Trump-motståndarna, även om deras vilja att vara emot inte var tillräckligt för att ta sig till vallokalen. Primärvalen är dock ännu inte över och även om Trump fortfarande leder, tycks Cruz ha fått ny eld i baken. Det kan tyckas som bra nyheter, eftersom Trump är som han är och Cruz predikar lika slipat som just en gammal pastor kan göra. Det man då inte får glömma, är att Cruz faktiskt är ännu läskigare än Trump. Tvivlar man på det, rekommenderar jag ett besök på Cruz egna kampanjsajt.

... och dokusåpan på högerflanken

Att dokusåpan på högerflanken leds av den gamle dokusåpa-räven Trump är kanske inte så konstigt. Konstigt är, å andra sidan, att detta på allvar händer – i världens största, så kallade, demokrati (som sagt). Att de två slutkandidaterna i ett av de två största partierna kastar skit på varandra i den utsträckning de gör OCH att det får så mycket medialt utrymme, får mig att på allvar att undra över intelligensnivån på såväl kandidaterna i fråga, partierna de representerar, de som röstar samt de som står för nyhetsrapporteringen. Personangrepp är bara förnamnet. Särskilt efter förra veckans Twitter-post, där Trump konstaterade att med honom som President får amerikanarna med hans egen fru Ivana Trump, en långt mycket snyggare First Lady än om ”Lying Ted” och frun Heidi  skulle bli President och First Lady. Och när han (Trump) konfronteras i direktsändning med hur opassande ett sådant utspel är, försvarar han sig med ”I didn’t start it”. CNN-reportern konstaterar, mycket riktigt, att det är ungefär samma retorik som en femåring skulle använda. Jag har ännu inte hittat någon bra förklaring kring hur det kan vara så här. Jag bara förvånas, och förvånas igen och igen, av det är så.

Roligare än så här blir det inte just nu. Jag har inga prognoser för valutkomsten att bjuda på. Läget är för ovisst. Att läget är som det är idag och just nu, var otroligt bara för några månader sedan. Visst finns det de som är säkra på att om det står mellan Hilary och Trump så vinner Hilary. Men det finns också de som är övertygade om att en sådan duell skulle leda till att Trump vinner. En rysare som vi med spänning följer på första parkett. 

Optimism rules - och lite nakenhet då och då

Söndagskväll och hemkomna efter en skön helg i Jen och Aras A-frame i Winterpark med längdskidåkning i varmt vårväder. Kinderna hettar efter timmar i solen (solskyddsfaktor till trots) och kroppen är lagom trött. Väskorna är uppackade (hej vuxenpoäng!) och lugn och harmoni omsluter ”Huset där alla är glada” på Maxwell Avenue. Det är minst sagt vårväder ute. Boulder har badat i sol och runt 20 grader hela helgen och i trädgårdarna knoppar buskar och träd medan vårblommorna blommar för fullt. Visst, Boulder har ett förmånligt klimat, men detta är tidigt, säger man. För tidigt. En utveckling som blivit mer och  mer påtaglig under de senaste åren (hej klimatförändringar...).

Hursomhelst. Mitt senaste inlägg handlade primärt om hemlängtan och många var de uppmuntrande och fina kommentarer och meddelande som jag fick efter det. Tack! Eftersom jag tror starkt på tankens kraft har jag sedan sist försökt att fokusera på allt som är bra med att vara här. Allt från stort till smått. All härlig tid med familjen (som vi inte hann hemma i Sverige, därför att man lever annorlunda här i Boulder), vänner som vi har skaffat, vädret (minus klimatförändringarna), all tid i bergen och naturen, att Hjalmar förstår mer och mer engelska, etc etc.  Även om känslorna går upp och ned, har detta positiva tänkande gett effekt och den övergripande känslan idag är mycket, mycket bättre än den var sist. När vi körde in mot Boulder i eftermiddags så kände jag verkligen en stor portion tacksamhet och nästan... lite eufori. Att få bo här, i denna (lilla) stad, där prärien slutar och the Rockies börjar och där naturen är så oerhört pampig och majstätiskt – det är en ynnest. Att sedan få bo i det område vi bor, Mapelton Hill, är en annan ynnest. Eller som vår härliga granne Katarina (från Sverige) sa häromdagen; ”den här grannsämjan vi har här gör att det känns som om jag är med i en film.” Och det gör det. I love, love, LOVE vårt kvarter.  Alla hälsar på varandra. Vi har barn som leker med varandra, gör utflykter ihop, möts upp i parken. Och det äldre paret snett över gatan tycker det är så roligt när Hjalmar och Sixten kommer över och leker med deras hundar i deras trädgård. ”Idyll” är ordet som närmast beskriver läget här på Maxwell Avenue och sjunde gatan.

Slutsats för detta nu, är med andra ord; Stockholm är också vackert och Sverige är bra och allt det där – men vi hinner det med. Nu skapar vi möjlighet till perspektiv.

Perspektiv innefattar som bekant även kulturkrockar. Och, ja de  fortsätter. Så klart. Tråkigt vore det kanske annars? Den senaste handlar om det här med att bada i badhus - en av Hjalmars favoritaktiviteter, varför vi gör det då och då. Hemma i Sverige är det naturligt att man duschar (naken) och tvättar sig innan man hoppar i en allmän pool. Här verkar denna företeelse inte höra till vanligheterna. Man tycks kunna plumsa i det gemensamma vattnet med på det ena och det andra på kroppen. Och OM man skulle råka duscha innan badet, kommer helt säkert badkläderna behållas på. För annars, ve och fasa, kan ju någon råka se en naken. Själv vet jag inte hur jag ska bete mig i dessa situationer. Jag vill ju liksom inte genera eller uppröra någon (och då tillhör jag den mer pryda sorten). Samtidigt vill jag inte göra avkall på hygienfrågorna. På de flesta badhus här räddas jag dock av förekomsten av så kallade Family Changing Rooms – ett kanonkoncept som för övrigt borde exporteras till Sverige – där man får ett eget mini-omklädningsrum med dusch för sig och sitt/sina barn. Här kan man i lugn och ro duscha naken utan att som någon annan svensk synd skapa uppståndelse bland lokalbefolkningen.

Hela det här nakenhetskonceptet, verkar vara en rejäl issue här. Om vi fortsätter på badhustemat så har jag konstaterat att det vanligaste badmodet för kvinnor i 30-årsåldern och uppåt, verkar vara rejäla bikinitrosor och något slags bylsigt linne till - som då täcker så mycket som möjligt av byst och mage. Har inte direkt frågat någon kring var det här modet kommer ifrån men en vild gissning är att man, återigen, inte vill visa för mycket av sin hud. Och ju äldre man blir desto mer angeläget (särskilt om man har fått barn) Tycks det. Har, som sagt, inte pratat med någon om det, varför teorin inte är verifierad men om vi ponerar att den skulle stämma (och om någon faktiskt vet vad det hela handlar om, vänligen upplys mig) kan jag inte mer än tycka att det hela är rätt sorgligt. För är det något som världens unga flickor och kvinnor behöver så är det en realistisk bild av hur kvinnokroppar faktiskt ser ut. Minns när jag och Thomas var i Brasilien på bröllopsresa, hur jag fascinerades av att alla, verkligen alla, som vistades på stränderna verkade så stolta över sina kroppar. Oavsett hur de såg ut, bar de upp sig själva med sådan värdighet. Ingen verkade bekymras av något så världsligt som celluliter eller för mycket av det ena eller för lite av det andra. Det är ett ideal och en inställning att eftersträva. För övrigt kan jag tycka att detta skylande av kvinnors kroppar i Colorados badhus är aningens patriarkaliskt. För männen på badhusen skyler sig såklart inte – oavsett hur gamla, korta eller långa de är. Men så är väl US and A också ett något mer patriarkaliskt land än till exempel Sverige....

En annan kulturkrock rör detta med hundar. Vi har ju, om någon skulle ha missat det, en hund som heter Sixten. Han är en Rhodesian Ridgeback-hane på snart tre år. Om jag får vara lite amerikansk och skryta lite, är han stor och ståtlig. Och världens snällaste. I nio (eller kanske åtta..) fall av tio är han också världens lydigaste. Det finns vissa hundar som alltid väcker uppmärksamhet – var man än kommer. Rhodesian Ridgebacks är sådana. Således kommer vi i kontakt med väldigt mycket människor, både med och utan hundar, när vi är ute med Sixten. So far so good. Men, att ett genomsnittligt möte utspelar som följer gör mig närmast galen:

Främmande människa med hund: Oh, what kind of dog is that? He is BEAUTIFUL!

Jag: Thanks! He’s a Rhodesian Ridgeback.

Främmande människa med hund: Oh wow. Look at him. Is he friendly? Can they say hi?

Jag: Yes, of course. He’s very friendly (vilket för övrigt är helt sant)

Hundarna hälsar på varandra, leker lite och har uppenbart väldigt kul tillsammans.

Främmande människa med hund: What a sweetheart! He seems to be a great dog! A real golden boy.

Jag: Thanks! Yes, he is a sweetie.

Främmande människa med hund: Oh. Is he not neutered?

Jag: No.

Främmande människa med hund: But is he not aggressive then?

Jag: No (….obviously not).

Främmande människa med hund: My dog (dvs densamma som vid denna tidpunkt fortfarande leker och har skoj med Sixten) does not like unfixed males. Bye!

......................

Okastrerade hundar är direkt ovanliga här – om man inte använder dem till avel. Och den allmänna inställningen tycks vara att en okastrerad hane av naturen är aggressiv och elak. I början gjorde inte dessa kommentarer mig så mycket. Men under de här månadernas som vi har varit här,  har det blivit några, varför jag så smått börjar tröttna på att förklara att vi har en annan filosofi kring detta i Sverige. När jag numera får den här typen av kommentarer vill jag därför bara skrika: ”Jädra människa, läs en jädrans bok och lär dig något om hundar innan du uttalar dig. Och att din hund har problem med okastrerade hundar har nog mer med dig och ditt beteende att göra än hundarnas”. Så, så är det med det. Kulturkrock at its best.

På tal om Sixten, fick vi göra ett besök hos veterinären i torsdags. Han kissade blod, vilket ju inte är helt normalt. Efter några tester, konstaterades att han kanske har urinvägsinfektion. Han är därför satt på en tiodagars antibiotikakur som, när den är slut, ska följas upp med nya tester. Om dessa inte är bra fortsätter undersökningarna till njurar och prostata, något som indikerar tyngre diagnoser än en urinvägsinfektion. Vi hoppas därför på att Sixten är en av få hanhundar med urinvägsinfektion. 

Sixtens hälsa är ett grått och inte så roligt moln, men annars det enda molnet på vår annars väldigt klarblå himmel just nu. To be continued, helt enkelt. 

Long time no see

Long time no see. På flera veckor faktiskt. Datorhaveri, flytt och en skidresa till Basalt Snowmass är förklaringen. Innebär så klart att det finns massor att berätta om men tänkte försöka hålla mig till det viktigaste.

Nummer ett på den listan får nog bli flytten till Maxwell Avenue där vi numera är bosatta på riktigt sedan tre veckor tillbaka, då vårt bohag anlände. Vårt hus är litet och har visserligen inslag av element som heltäckningsmattor, gamla (och väldigt amerikanska) vitvaror och inte perfekt målade väggar. Men det är fantastiskt charmigt, ligger, som tidigare nämnts idealt till, har en perfekt trädgård för barn och hund och är just nu precis det vi behöver. Alla kartonger är urpackade och vi har på ett par veckor hunnit få iordning mer här än vi hann på ett år i huset i Eknäs. Vi har också på tre veckor hunnit bekanta oss med fler grannar än vi hann göra på ett år i Eknäs. Ordar inte så mycket mer om det utan låter kulturskillnaderna tala för sig själva. Vi trivs och huset verkar ha en harmonisk inverkan på alla medlemmar i familjen. “Huset där alla är glada”, kallar jag det. Flytten till Maxwell Avenue innebär att vi nu inte har daglig kontakt med våra första hyresvärdar, Jen och Ara. Det är måhända lite tråkigt men vi fortsätter att hålla kontakten och har uttalade planer på middag inom kort. Att vår första tid här i Boulder blev så bra som den blev, har vi bland annat Jen och Ara att tacka för. Fyra själar. Samma tankar – i kanske inte allt, men i mycket.   

Tre dagar efter att vi hade flyttat in på Maxwell Avenue packade vi ihop oss igen för att bege oss upp till Basalt, där RMI (Thomas arbetsgivare) har sitt huvudkontor. Thomas hade planerat in en veckas jobb med teamet däruppe för att vi också skulle kunna kombinera det med skidåkning och vinterliv i Snowmass/Aspen (som ligger 20 minuter från Basalt). Tidpunkten för resan kändes kanske inte när vi åkte som den bästa. Vi var nog alla rätt sugna på att vara kvar i huset några dagar till och packa upp, komma iordning och bara njuta av att för första gången sedan mitten av december inte bo i kappsäck längre. Så här i retrospekt blev det ändå rätt bra och vi hade en riktigt bra vecka upp i Basalt med skidåkning både på längden och tvären. 

I övrigt då? Kan konstatera att smekmånaden är över. Boulder är fortfarande fantastiskt så ingen skugga på platsen vi bor på men känslan, den är annorlunda. Känslan pendlar mellan optimism och ren och skär hemlängtan. Visste, rent teoretiskt att dagen skulle komma. Visste, rent teoretiskt, att det så småningom skulle kännas tufft att genomföra en sådan här flytt. Visste, rent teoretiskt, att det någon gång skulle börja kännas oerhört jobbigt att vara långt ifrån sin familj, sina vänner och sitt vanliga liv. Dessa teoretiska kunskaper till trots, var jag ändå inte helt förberedd. Känslan har smugit sig fram men blev ett verkligt faktum när faktiskt vår container med möbler anlände. Att se vår röda soffgrupp, farfarsklockan som Thomas fått av mig i julklapp och alla andra tingester som verkligen definierar “vårt hem” materialiseras ur kartonger och bubbelplast här, och så långt borta från Eknäs, Saltsjö-Boo och Stockholm, gjorde allt så definitivt på något sätt. Nu är det inte längre “semester”. Nu är det “på riktigt”.  Vi är faktiskt inte här på en viss tid i form av några månader. Vi här på längre, mer obestämd, tid.

Eftersom känslor och sinnestämningar brukar vara enklare att hantera när man sätter ord på dem, har jag försökt att göra just det. Sätta ord på. Definiera. Vad är det jag känner? Vad är det jag saknar (förutom just familj och vänner då)? Vad är det som egentligen känns jobbigt. Detta är underligt nog svårt.  Men jag tror att det hela handlar om två saker; avsaknaden av ett sammanhang och okunskap om den ogreppbara sociala kontexten. Tidigare längre utlandsvistelser har varit kopplade till något – studier (som varit tidsbegränsade) -och då har detta något självklart utgjort ett naturligt sammanhang. För mig här och nu finns inte det sammanhanget på ett naturligt sätt, varför i princip allt jag gör på ett eller annat sätt måste syfta till att skapa just ett sammanhang. Det finns självklart en hel rad av spännande och roliga saker med det. På ett rent övergripande plan så är det hela ju en möjlighet. En möjlighet som man inte får så ofta i livet. Livet har ju annars en tendens att springa på i det sammahang man redan är en del av. Här finns det en möjlighet att pröva nytt på ett nytt sätt. Men i en ny miljö där, tro det eller ej, den sociala kontexten (det vill säga de där små sakerna som man inte kan ta på. Saker som sägs, eller inte sägs. Saker som är, kulturellt eller inte, undermedvetna eller förutsatta. Saker, som man i sin vanliga kontext vet hur att förstå, tolka och förhålla sig till) är rätt annorlunda, då blir det från och till rätt så jäkla jobbigt att sätta upp det där sablans sammanhanget. Tänker ibland att jag är den där outliern som Sverige är i Inglehart-Welzels Cultural Map för världen. Det vill säga det där diagrammet där Sverige placerar sig som det land i världen med dels mest “Secular-Rational values”, dels med mest “Self-Expression values”. En tanke som för mig  blir rätt ögonöppnande. Jag, som alltid  har betraktat mig själv som en liberal världsmedborgare med ett öppet sinne för nya synsätt och andra livstilar, är i själva verket väldigt svensk. Och ibland till och med på det självgoda “vi-gör-minsann-allting-rätt-hemma-i-Sverige”-sättet (vilket verkligen inte är sant) och “det är inte mig det är fel på det är alla andra” (vilket inte heller är sant).  Självinsikt när den är som värst, helt enkelt. Tänker då att vi ju ändå är i USA. Hur hade jag känt om vi hade flyttat till tex Kina eller Arabvärlden? Förmodligen som en ännu mer extrem outlier. En annan självinsikt som inte känns sådär super. Tänker också att vi, som jag har varit inne på tidigare, är välkomna immigranter här i USA, sådana man gärna har (att vara från Sverige är inbjudande exotiskt och i många lägen en bra dörröppnare). Hur hade det varit om vi hade varit någonannastans ifrån. En verklighetsinsikt som inte heller är så där jättesuper.

Hursomheslst. Kloka personer som jag har pratat med säger att de första sex månaderna är tuffast. Sedan blir det bra - igen. Jag lägger det på minnet,  sätter upp målet sex månader och jobbar med mina nya självinsikter, försöker fokusera på alla möjligheter som den här tillvaron erbjuder (både rent själsligt och rent praktiskt) och känner enorm tacksamhet i det.

En enorm tacksamhet känner jag också för våra första vänner som vi har börjat skaffa här. Av en slump har vi lyckats hamna på en gata med tre svensk-amerikanska familjer, vilka alla har “öppnat sina hjärtan” (där fick jag till det…) totalt. Katarina rätt över gatan hjälper till med stort som smått, tipsar och guidar och tar med oss på allt möjligt. Johanna lite längre ned på gatan bjuder på middagar och playdates och förser Hjalmar med den ett par år äldre Victors, gamla leksaker, och Magdalena ännu lite längre bort ordnar med barnvaktskontakter. Tänker att så här måste jag också göra när jag får tillfälle. Både här och hemma i Sverige. Tack vare dessa tjejer deltog jag i veckan här också på min första “svenskträff”, det vill säga en träff för svenska kvinnor i Boulder som äger rum sista torsdagen varje månad. En trevlig tillställning med ett trettiotal kvinnor i alla åldrar som varit här från allt mellan två månader (jag själv) och sedan långt innan jag är född.  Det bjöds på mat (vegetariskt så klart – vi är ju som sagt i klimat- och hälsomedvetna Boulder), tips och erfarenhet. Språket var svenska. Med Dolphsk brytning.

Appropå vänner så har vi även stjärnor hemma i Sverige att vara extra glada för just nu. Ingen nämnd, ingen glömd förutom Olof som utan krussiduller, utan att höja på ögonbrynen eller göra sken av att inte hinna (trots jobb, två barn, hus och en i övrigt minst sagt innehållsrik fritid) både ordnar med reparation och försäljning av vår Mitsubishi hemma i Sverige – till ett bra pris dessutom. Fantastiskt.

 Nu tid för att ordna med vår första middagsbjudning här i Boulder. Några kollegor till Thomas kommer över ikväll. Temat blir avslappnat. Precis som det övergripande temat är här.

Denver, flytt och Superbowl

Ny vecka har inletts och en annan är till ända. Liksom ytterligare en intensiv och händelserik helg här i Boulder. Vi är i skrivandets stund mitt uppe i vår flytt från vårt gårdshus på 18^th Street till vårt stora hus på Maxwell Avenue och egentligen borde jag packa och/eller sova snarare än att sitta här och skriva men jag känner att materialet till detta blogginlägg börjar växa till en ohanterlig massa så det är lika bra att göra något åt det.

Vi börjar med Denver. I fredags var det dags för mig att göra Denver by night med min kompis Malins vän, Maria, som jag aldrig hade träffat. Det är ju alltid spännande med sådana blindates men jag hade en känsla av att den här skulle vara bra och så blev det också. (Tack Malin, om du läser detta - Maria är grym!!!). Steg ett i denna blinddate var, i alla fall för mig, att sätta på mig en mer storstadsanpassade outfit än den som krävs en helt vanlig dag i Boulder. Thomas chefs fru, berättade för mig i somras när vi var på middag hos dem, att i Boulder går alla klädda i träningskläder och man behöver aldrig tänka på att klä upp sig. Well - det stämmer. Thomas har tex vittnat om att han var extremt överklädd till sin första anställningsintervju här (han hade matchat strumporna med manschettknapparna, medan hans blivande kollegor på sin höjd hade matchat shortsen med flipflopsen) och inte ens när vi är på restaurang med vit duk har folk något annat på sig än jeans och fleecetröja.  Högklackat och kjol göre sig med andra ord icke besvär men ska man till Denver kan man i alla fall kosta på sig att byta ut funktionskläderna till något lite finare. Steg två, var att ta mig till Denver med bil. Efter att ha bott i småstaden Boulder i en månad, där allt är ca 10 minuter bort med bil, inser jag att jag håller på att bli bekväm. 45 minuter bort med bil känns plötsligt liiiiite för långt bort och ganska jobbigt. Ingen vidare utveckling, kan jag tycka, och den lätta rusningtraffiken mot centrala Denver framkallade viss handsvett. Väl i Denver, gick vi till First Friday på Santa Fe Avenue, vilket är detsamma som öppet hus för Santa Fes ca 60 konstgallerier. Klockan 18 slår de upp dörrarna och sen är det typ; mingel/fest till sent på natten. Konstaterar återigen, att den här regionen (Denver/Boulder med omnejd) verkligen är en smältdegel av innovation, kreativitet och skaparkraft. Det bubblar och pyr här och allt är möjligt. Konstaterar (också återigen), att alla är välkomna. Visst, nu var vi i lite mer ”artsy-fartsy” kvarter där folk generellt sett kanske är mer öppenhjärtiga och nyfikna på andra och envar, än i andra kvarter. Men ändå. Här var i princip varje galleri som vi gick in i ett socialt party, där deltagarna var allt från collegekids, till konstnärer, till (förlåt det politiskt inkorrekta uttrycket) rednecks, till akademiker. Och alla pratade och utbytte åsikter, tankar och idéer med varandra. Hade detta varit, tex Stockholm, hade folk varit för snobbiga eller omsigochkringsig för att ens kunna prata med varandra. En otroligt dynamisk och inspirerande och energigivande stämning. Det blir mer First Friday. Och det blir mer Denver. Om inte annat för att vädra garderoben.

Från kultur till sport och därmed helgens (årets?) sportevent; Superbowl. Sedan jag för två veckor sedan, på allvar, trodde att detta event handlade om bowling har jag hunnit lära mig en hel del och igår var det alltså dags för Superbowl. Min första. Jag är egentligen passionerat ointresserad av att kolla på sport på TV (om det inte rör längdskidåkning) men man ska ju ”ta seden dit man kommer”, varför vi med glädje tackade ja när Johanna (från Sverige) och hennes man Andrew bjöd in oss till Superbowl-kväll. Vid det här laget vet säkert alla som bryr sig att Denver Broncos (vårt hemmalag) vann, vilket självklart bidrog till en garanterad positiv stämning. Men förutom det så var det så mycket bättre och roligare än jag trodde att käka nachos, dricka öl och kolla på amerikansk fotboll med exklusiva reklaminslag. Eftersnacket både hemma i Sverige och här i Colorado/USA har kantats av kommenterar som att "fotbollen inte var bra", "Denver spelade dåligt", "Halftime-showen var bättre förr" och att "Beyonce nästan ramlade på scenen". Själv bara njuter jag av att ha upptäckt något för första gången och därmed inte behöva lida av i-landsproblemet med att inte kunna uppskatta en rejäl show utan att (behöva) hitta fel.

I övrigt är det flytt som står på agendan här. Vi har ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att inhandla sådant som vi inte kunde ta med oss hit såsom hemelektronik och lite annat till vårt nya hus på Maxwell Avenue. Eftersom Costco är stort här åkte vi dit och skaffade oss ett executive membership (det verkade mest förmånligt) och handlade järnet. Minns att jag skrev långa analyser om Costco när jag jobbade som analytiker på HUI men har ironiskt nog aldrig varit inne i en Costcobutik själv. Konstaterar att två timmar där berättigar en längre semester för att vila upp sig. Förutom att man faktiskt kan köpa sin egen begravning där så trängs i princip motorolja på samma hylla som pilgrimsmusslor och hela butiken (ett för övrigt väldigt futtigt ord på detta spektakel) är ett enda virrvarr av allt och lite till som man kan tänka (eller inte tänka sig) sig att handla. Vårt nya medlemskort fick i alla fall jobba och vi känner oss nöjda med våra affärer – trots att dammsugareförsäljaren som vi köpte vår första Dyson av (Magnus och Aletheas rekommendation) nästan fick mig att lämna butiken genom sina sexistiska hej-50-talet-kommentarer.  

Slutligen några uppföljande ord om snöröjningen här i stan. (Ja, jag förstår ju att det är många som undrar hur det har gått, sedan mitt förra inlägg... ) Kan skriva en hel uppsats om detta tema (särskilt efter att jag nu dessutom har förstått att amerikanarna inte verkar ha något problem med att åka till bergen och åka skidor när de har Snowday, trots att begreppet innebär att "det är för mycket snö” för att man ska kunna ta sig till jobbet eller skolan) men sammanfattar mina synpunkter kring Boulderbornas oförmåga att röja snö till ett kortare stycke. Och märk väl att ordet ”oförmåga” är nyckelordet här. Förra veckans nederbörd röjdes nämligen aldrig bort, utan förvandlades, precis som jag förutspådde, till is och snömodd. (Efter två dagars plusgrader är nu det mesta av snön borta, precis såsom man räknande med att den skulle göra – samma dag som snön kom). Detta må väl vara hänt om det hade varit så att folk körde runt med snökapabla bilar MEN det gör man alltså som regel inte. Vi har pratat med vår nuvarande hyresvärd Ara om detta och han har förklarat för oss att dubbdäck inte används här därför att de som säljs inom en ”affordable price range” inte är särskilt bra på barmark, vilket det är under större delen av såväl året som vintersäsongen. Alltså chansar man när det är snö på backen. Som tidigare nämnts, är vår hyrbil inte direkt något allvädersmonster. Detta har vi bittert fått erfara under den senaste veckan, genom ett antal ”fastkörningar”. De flesta har vi lyckats reda upp själva men den sista var knepig. Vi hade parkerat bilen i en nerförsbacke med mycket snö och modd. Lite riskfyllt kan tyckas men ”living on the edge”, som man säger... Givetvis lyckades inte den stackars kraken ta sig därifrån och vips satt vi mer fast än fast. Vips igen så var plötsligt vår bil omringad av ett gäng volontärer som likt flugor på en sockerbit bara sög sig till våra fastkörda bil för att hjälpa till. Två av dessa volontärer, var ett par med en klassisk truck som med hjälp av ett halvt fotbollslag som puttade på (ja, ni hör ju...) lyckades dra oss uppför backen. Slutsatsen av detta är att; ja, man må köra runt med taskiga förutsättningar att klara snö, is och modd några dagar varje säsong men man är också beredd på att skit kan hända både en själv och andra och då gör man sitt bästa för att bidra. Rätt sympatiskt ändå, om man nu ska se något positivt i allt detta.

Nu sovdags i Colorado. Imorgon kl 8 kommer vår container med möbler. Därmed börjar den mer etablerade fasen av vårt liv här.

Snowday, hustillträde och lite annat

Så har vi upplevt vår första Snowday. Helt galet. Vet knappt var jag ska börja. Skillnaden mellan att bo i ett land som Sverige och ett land som USA blir i alla fall tydliga. Hursomhelst så har det snöat i Boulder. Enligt nyheterna skulle det komma 12 inches (ca 30 cm), vilket fair enough är en del (oklart dock om det har kommit så mycket). Eftersom det tydligen inte finns någon stadsövergripande organisation på att få bort snön här, innebär dock snöfall av den här graden problem. Tydligen räknar man kallt med att när det kommer snö här så hinner den smälta bort till lunch (för "så brukar det vara"...) och man har därför ingen beredskap för större snöfall som detta. Effekten blir därför att vägarna i princip blir oframkomliga (särskilt som man kör omkring med ”året-runt-däck” som de flesta verkar göra här) (har inte förstått ännu om dubbdäck är olagliga eller inte), vilket i sin tur innebär att barn inte behöver gå till skolan och folk inte behöver gå till jobbet. Allt ställs helt enkelt in och folk sitter hemma i sina hus och häckar istället. Vidare, visar det sig att ansvaret att skotta trottoarerna för fotgängare här i staden, ligger på enskilda husägare. Resultatet av det blir att trottoarerna är snöröjda med varierad kvalitet. En del tar sitt ansvar och gör ett gediget jobb. Andra struntar i det.

Olikheterna mellan Sverige och USA blir tydliga, därför att för oss blir den självklara lösningen att detta borde kunna organiseras bättre genom att betala några extra cent i skatt för att sedan ha en budgetpost för att hantera den här typen av händelser – som ju faktiskt inträffar några gånger per år. På så vis kan folk åka och jobba och bidra till BNP istället för att sitta hemma och pilla navel när det kommer snö. Dessutom borde ju kontrakteringen av snöröjare inbringa en och annan skatte-dollar. När vi pratar med ”infödingar” här om detta, blir det uppenbart att man inte ens har tänkt på det. En del menar också att snowdays kompenserar för antalet begränsade semesterdagar man har i det här landet. Ja, jag kan ju förstå att man ser en extra dag hemma som en härlig bonus när man inte har så mycket semester men är det inte då bättre att få ledigt när man vill istället för att lite hipp som happ få ledigt när det kommer snö? Kulturkrock, är vad det är. Och, som Thomas skulle uttrycka det, helt ologiskt. Vi ointegrerade svenskar tog oss an dagen genom att antingen ta en löptur jobbet (Thomas) för att inse att vi var ensamma där, eller sätta Hjalmar i springvagnen med stora hjul och bege oss till lekparken för att inse att vi var ensamma där. Vi i lekparken tröstade oss med lite varm blåbärssoppa, som bästa faster Alethea skickat över till oss, medan vi njöt av ett Boulder nedbäddat under ett fluffigt härligt vitt snötäcke. Bäst att passa på medan snön ligger kvar. Snart smälter den väl, för att frysa till is och ny kris och panik lär ta vid.

Vad mer då? Primärvalet i Iowa igår var ju spännande. Till att börja med vann Ted Cruz över Donald Trump i Republikanernas val, vilket jag i sig inte vet om jag ska tycka är bra eller dåligt. Båda är ju kompletta galningar och Cruz nästan ännu värre än Trump – vilket i sig säger en hel del. Enda förhoppningen om nu Cruz blir presidentkandidat för GOP är att amerikanarna tar sitt gemensamma förnuft till fånga och röstar på Demokraternas kandidat. Vem det nu blir verkar också bli spännande givet hur tajt kampen mellan Hilary och Bernie var igår. Sanders är ju en spännande kandidat i amerikanska mått mätt och med en sådan person som president kanske amerikanarna skulle lära sig förstå att det kan vara värt att betala några cent extra i skatt för att snöplogningen ska fungera på vintern.  Samtidigt är det tveksam om USA är redo för en sådan som Bernie. Risken, om han blir Demokraternas presidentkandidat, är att fler osäkra väljare röstar på den av Trump/Cruz som nu blir republikanernas kandidat. Hilary, å andra sidan, är en Clinton, och lär vara väldigt hatad av många GOP-anhängare och behöver därmed inte vara en självklar motkandidat hon heller. En rysare är vad det är. Och det har bara börjat. Är man för övrigt intresserad av det amerikanska presidentvalet kan jag rekommendera sidan www.politifact.com. PolitiFact är en oberoende ”fact-checking” sida som bland annat gör en så kallad Truth-o-meter på uttalanden som de olika kandidaterna gör. Slående, om man nu får tro de analyser som PolitiFact gör, är att ju mer konservativa kandidaterna är, desto mer osanning far de med. Kan inte låta bli att tänka på det politiken hemma i Sverige. Vet inte om det finns en motsvarighet till PolitiFact hemma (upplys mig i så fall gärna!) men det hade varit intressant att se vad utfallet skulle bli en sådan.

En något mindre nyhet, men likväl stor för oss, är att vi har fått tillträde till vårt hus på 705 Maxwell Avenue. Vi hämtade nycklarna i lördags och har redan varit där ett par gånger och gjort planer. Har också hunnit med att hänga en hel del med våra blivande grannar Katharina (från Sverige) och Stuart (från USA) och deras två barn. Allt känns fantastiskt och nu väntar vi bara på att våra möbler ska komma. Senaste nytt är att de i alla fall har kommit till Denver och därmed tagit sig genom tullen utan problem (tydligen har en kollega till Thomas som flyttat från Belgien och hit precis råkat ut för en så kallad ”drug control” och deras container har blivit fördröjd i tullen – så att det skulle gå helt smärtfritt att få hit sina prylar var visst inte helt självklart). Om det blir nu blir ordning på snö och väglag, hoppas vi i alla fall att våra möbler anländer till huset i slutet av veckan.

För övrigt har vi nu varit här en månad. En lång månad. Och en bra. Vi ser framemot fler. Kulturkrockar till trots.