Två dagar kvar till valet. Dagens upplaga av The New York Times pryds av dels Hilary Clinton som pratar med väljare på ett valmöte i södra Florida, dels Trump som lyfter upp en bebis och kallar den ”so cute”. Det senare är en på gränsen till pinsamt tydlig åtgärd för att fiska röster i valet på tisdag. På ett valmöte i augusti, bad nämligen Trump en mamma att gå ut med sitt gråtande barn när han pratade. Kritiken blev massiv.
Så vad händer egentligen här borta? Ni har säkert koll på det mesta. Skandalerna avlöser varandra och i jämförelse får de ett regelrätt svenskt valår att verka… ganska tillrättalagt.
För några veckor sedan hävdade Trump att valet var riggat och att han bara skulle acceptera ett valresultat som var till hans fördel – något som det stora flertalet, även Trump-anhängare, ansåg som en skymf mot den amerikanska demokratin. Innan det, handlade det om Trumps sexuella trakasserier mot ett flertal kvinnor och TV-klippet då han och Billy Bush pratade nedsättande om en kvinnlig kollega – något som till och med fick en del kristna Trump-anhängare att tappa tålamodet. Därutöver har vi presidentkandidatsdebatterna, som snarare har gått ut på att förolämpa motkandidaten än att diskutera sakfrågor och där Trump har fått Göran Persons ryggvändning mot Maud Olofsson under en TV-sänd debatt 2005 att verka som en frisk vårbris. Långtråkigt blir det inte.
De senaste två veckorna har dominerats av ”FBI-skandalen”, det vill säga nyheten om att FBI-chefen James Comey, i ett brev adresserat till flera kongressledamöter, meddelade att FBI eventuellt och potentiellt kunde ha hittat ny information vad gäller affären med Hilarys privata mailserver. Just affären med Hilarys privata mailserver avslutades egentligen redan i somras, efter att FBI konstaterade att även om Clinton och hennes medarbetare var ”extremely careless” i hur de har hanterat klassificerad information, skulle Hilary inte åtalas. Sedan Comeys brev läckte ut har demokraterna lagt en hel del energi på att kritisera såväl FBI som Comey. Ett rykte som har florerat i den cirkusen är att det själva verket var Trump-anhängare på byrån som läkt ut nyheten om att det fanns ”nya bevis” gentemot Hilary, varför Comey ”var tvungen att reagera med sitt brev” som i själva verket inte innehöll något av substans. En annan slutsats är att Comey har försökt att påverka valet till Trumps fördel – särskilt med tanke på att ”bevisen” snarare handlade om vaga indicier än något konkret.
Idag meddelade hursomhelst Comey till amerikanska medier att de ”nya bevisen” nu har tröskats igenom och FBI står kvar vid sin slutsats från i somras. Det vill säga, Hilary ska inte åtalas. Det var ju i sig goda nyheter. Samtidigt kommer FBI-chefens nya uttalande förmodligen inte ha mycket inverkan på de väljare som tack vare FBIs ”nya bevis” gick och förtidsröstade på Trump. För Demokraternas räkning kom meddelandet från Comey således för sent och FBIs agerande kan ha haft en verklig inverkan på valresultatet.
Hur det ska gå på tisdag är dock fortfarande oklart. De senaste opinionsundersökningarna visar på en knapp ledning för Clinton och väljare på båda sidor är nervösa. För är det något i det här valet som är säkert så är det att det här valet upprör och engagerar. Känslorna är så att säga ”all over the place”.
Jag ska inte påstå att jag har läst vartenda alster som har publicerats om valet – det är hart när omöjligt. Men jag har försökt att förstå. Båda sidor. För det är för mig obegripligt att en ”sexual harrasing psykopath” som komikern Bill Maher uttryckte sig, har potential att vinna detta.
Så vad är slutsatsen? Att det är svårt att greppa. Och att än så länge kan jag för lite om amerikansk kultur och historia för att på riktigt förstå. Å andra sidan förstår inte de olika sidorna varandra heller, vilket i sig tyder på hur komplicerat valet är. Jag har vänner här som till och med är osams med sina familjer för att de inte kan förstå varandra.
Det säger en del om hur stort det här landet är och hur svårt det är att nå ut med balanserad information till 300 miljoner människor utan att lokala källor balanserar över. Om alla ens grannar säger att ”the media is corrupt and the election is rigged” så tror man på det – oavsett vad någon på radio säger. På det sättet finns det verkligen plats och behov för icke-privata nyhetskällor här. Det vill säga nyhetskällor som kan ge en hyfsat neutral bild av läget (även om mer högerorienterade människor alltid kommer att hävda att icke-privata nyhetskällor domineras av vänsterorienterade journalister).
En annan sak jag börjar förstå är att höger- och vänsterskalan inte passar inte här. I alla fall om man ska använda den måttstock som vi är vana vid. För även om kandidaterna representerar olika partier, är detta i mångt och mycket ett personval. Särskilt under det här valet. Antingen gillar man den ena eller den andra kandidaten. Eller hatar. För just hat är kanske ett tydligare motiv för hur man lägger sin röst det här valet. Det är känslorna som styr. Att valet är ett personval, har också varit tydligt i alla debatter och valmöten. Snarare än diskutera valfrågor och konkret politik, går den mesta tiden åt att baktala sin motkandidat.
Samtidigt, och å andra sidan, är väljarna superpolariserade. I snitt är befolkningen nästan 50/50 Demokrater eller Republikaner. Ibland av historiska och därmed inte ifrågasättande skäl (typ ”så här har jag alltid röstat så jag varken hör eller ser vad presidentkandidaten för mitt parti har för sig”) och ibland av principiella skäl (typ ”oavsett vad utredningarna om henne säger så är hon korrupt och står för `ondskan `i det amerikanska samhället”). Och kanske är det den hållningen som gör att en snubbe som Trump kommer undan med än det ena, än det anda.
Tydligt är också att politiken är mer extrem här än hemma. Visst kan man diskutera skattesatser och invandringskvoter hemma och visst vill de olika partierna marknadsföra sig som unika inom olika frågor under valår - men fortfarande råder ändå någon slags konsensuslinje. Det är relativt homogena mellanvägar och en hyfsat gemensam värdegrund.
I november 2008 hade jag förmånen att befinna mig i Washington DC när Obama blev val president. Jag kommer aldrig att glömma känslan utanför Vita Huset den natten när valresultatet var ett faktum. Jag kommer heller aldrig att glömma känslan av att dagen efter vakna upp till en värld som utlovade helt nya möjligheter – inte bara i USA utan även globalt. Det valet var på många sätt historiskt. Valet på tisdag blir också historiskt. Men på ett annat sätt.
Det står mellan pest eller kolera, sa någon. I beg to differ. Det står mellan pest och kolera tillsammans mot Hilary Clinton. Visst, hon kanske inte är den absolut bästa kandidaten i Demokraternas historia. Men hon är långt mycket mer kompetent, professionell, erfaren och rentav lämplig som president än hennes motståndare. Det må vara ett val mellan historiens näst sämsta och sämsta kandidater – men däremellan är valet ändå enkelt.
Enligt opinionsundersökningarna är det trots det fortfarande oklart till vilken typ av värld vi ska vakna upp till på onsdag. Jag bara hoppas att amerikanerna röstar för en värld där min son och hans kompisar och jämnåriga inte får växa upp med en attityd där det anses ok att betrakta och behandla kvinnor som objekt. Eller där rasism tolereras. Eller som på sikt inte går att leva i, för att dagens klimatförändringar inte accepteras och hanteras.
Så #iamwithher. God bless America.
