Long time no see

Long time no see. På flera veckor faktiskt. Datorhaveri, flytt och en skidresa till Basalt Snowmass är förklaringen. Innebär så klart att det finns massor att berätta om men tänkte försöka hålla mig till det viktigaste.

Nummer ett på den listan får nog bli flytten till Maxwell Avenue där vi numera är bosatta på riktigt sedan tre veckor tillbaka, då vårt bohag anlände. Vårt hus är litet och har visserligen inslag av element som heltäckningsmattor, gamla (och väldigt amerikanska) vitvaror och inte perfekt målade väggar. Men det är fantastiskt charmigt, ligger, som tidigare nämnts idealt till, har en perfekt trädgård för barn och hund och är just nu precis det vi behöver. Alla kartonger är urpackade och vi har på ett par veckor hunnit få iordning mer här än vi hann på ett år i huset i Eknäs. Vi har också på tre veckor hunnit bekanta oss med fler grannar än vi hann göra på ett år i Eknäs. Ordar inte så mycket mer om det utan låter kulturskillnaderna tala för sig själva. Vi trivs och huset verkar ha en harmonisk inverkan på alla medlemmar i familjen. “Huset där alla är glada”, kallar jag det. Flytten till Maxwell Avenue innebär att vi nu inte har daglig kontakt med våra första hyresvärdar, Jen och Ara. Det är måhända lite tråkigt men vi fortsätter att hålla kontakten och har uttalade planer på middag inom kort. Att vår första tid här i Boulder blev så bra som den blev, har vi bland annat Jen och Ara att tacka för. Fyra själar. Samma tankar – i kanske inte allt, men i mycket.   

Tre dagar efter att vi hade flyttat in på Maxwell Avenue packade vi ihop oss igen för att bege oss upp till Basalt, där RMI (Thomas arbetsgivare) har sitt huvudkontor. Thomas hade planerat in en veckas jobb med teamet däruppe för att vi också skulle kunna kombinera det med skidåkning och vinterliv i Snowmass/Aspen (som ligger 20 minuter från Basalt). Tidpunkten för resan kändes kanske inte när vi åkte som den bästa. Vi var nog alla rätt sugna på att vara kvar i huset några dagar till och packa upp, komma iordning och bara njuta av att för första gången sedan mitten av december inte bo i kappsäck längre. Så här i retrospekt blev det ändå rätt bra och vi hade en riktigt bra vecka upp i Basalt med skidåkning både på längden och tvären. 

I övrigt då? Kan konstatera att smekmånaden är över. Boulder är fortfarande fantastiskt så ingen skugga på platsen vi bor på men känslan, den är annorlunda. Känslan pendlar mellan optimism och ren och skär hemlängtan. Visste, rent teoretiskt att dagen skulle komma. Visste, rent teoretiskt, att det så småningom skulle kännas tufft att genomföra en sådan här flytt. Visste, rent teoretiskt, att det någon gång skulle börja kännas oerhört jobbigt att vara långt ifrån sin familj, sina vänner och sitt vanliga liv. Dessa teoretiska kunskaper till trots, var jag ändå inte helt förberedd. Känslan har smugit sig fram men blev ett verkligt faktum när faktiskt vår container med möbler anlände. Att se vår röda soffgrupp, farfarsklockan som Thomas fått av mig i julklapp och alla andra tingester som verkligen definierar “vårt hem” materialiseras ur kartonger och bubbelplast här, och så långt borta från Eknäs, Saltsjö-Boo och Stockholm, gjorde allt så definitivt på något sätt. Nu är det inte längre “semester”. Nu är det “på riktigt”.  Vi är faktiskt inte här på en viss tid i form av några månader. Vi här på längre, mer obestämd, tid.

Eftersom känslor och sinnestämningar brukar vara enklare att hantera när man sätter ord på dem, har jag försökt att göra just det. Sätta ord på. Definiera. Vad är det jag känner? Vad är det jag saknar (förutom just familj och vänner då)? Vad är det som egentligen känns jobbigt. Detta är underligt nog svårt.  Men jag tror att det hela handlar om två saker; avsaknaden av ett sammanhang och okunskap om den ogreppbara sociala kontexten. Tidigare längre utlandsvistelser har varit kopplade till något – studier (som varit tidsbegränsade) -och då har detta något självklart utgjort ett naturligt sammanhang. För mig här och nu finns inte det sammanhanget på ett naturligt sätt, varför i princip allt jag gör på ett eller annat sätt måste syfta till att skapa just ett sammanhang. Det finns självklart en hel rad av spännande och roliga saker med det. På ett rent övergripande plan så är det hela ju en möjlighet. En möjlighet som man inte får så ofta i livet. Livet har ju annars en tendens att springa på i det sammahang man redan är en del av. Här finns det en möjlighet att pröva nytt på ett nytt sätt. Men i en ny miljö där, tro det eller ej, den sociala kontexten (det vill säga de där små sakerna som man inte kan ta på. Saker som sägs, eller inte sägs. Saker som är, kulturellt eller inte, undermedvetna eller förutsatta. Saker, som man i sin vanliga kontext vet hur att förstå, tolka och förhålla sig till) är rätt annorlunda, då blir det från och till rätt så jäkla jobbigt att sätta upp det där sablans sammanhanget. Tänker ibland att jag är den där outliern som Sverige är i Inglehart-Welzels Cultural Map för världen. Det vill säga det där diagrammet där Sverige placerar sig som det land i världen med dels mest “Secular-Rational values”, dels med mest “Self-Expression values”. En tanke som för mig  blir rätt ögonöppnande. Jag, som alltid  har betraktat mig själv som en liberal världsmedborgare med ett öppet sinne för nya synsätt och andra livstilar, är i själva verket väldigt svensk. Och ibland till och med på det självgoda “vi-gör-minsann-allting-rätt-hemma-i-Sverige”-sättet (vilket verkligen inte är sant) och “det är inte mig det är fel på det är alla andra” (vilket inte heller är sant).  Självinsikt när den är som värst, helt enkelt. Tänker då att vi ju ändå är i USA. Hur hade jag känt om vi hade flyttat till tex Kina eller Arabvärlden? Förmodligen som en ännu mer extrem outlier. En annan självinsikt som inte känns sådär super. Tänker också att vi, som jag har varit inne på tidigare, är välkomna immigranter här i USA, sådana man gärna har (att vara från Sverige är inbjudande exotiskt och i många lägen en bra dörröppnare). Hur hade det varit om vi hade varit någonannastans ifrån. En verklighetsinsikt som inte heller är så där jättesuper.

Hursomheslst. Kloka personer som jag har pratat med säger att de första sex månaderna är tuffast. Sedan blir det bra - igen. Jag lägger det på minnet,  sätter upp målet sex månader och jobbar med mina nya självinsikter, försöker fokusera på alla möjligheter som den här tillvaron erbjuder (både rent själsligt och rent praktiskt) och känner enorm tacksamhet i det.

En enorm tacksamhet känner jag också för våra första vänner som vi har börjat skaffa här. Av en slump har vi lyckats hamna på en gata med tre svensk-amerikanska familjer, vilka alla har “öppnat sina hjärtan” (där fick jag till det…) totalt. Katarina rätt över gatan hjälper till med stort som smått, tipsar och guidar och tar med oss på allt möjligt. Johanna lite längre ned på gatan bjuder på middagar och playdates och förser Hjalmar med den ett par år äldre Victors, gamla leksaker, och Magdalena ännu lite längre bort ordnar med barnvaktskontakter. Tänker att så här måste jag också göra när jag får tillfälle. Både här och hemma i Sverige. Tack vare dessa tjejer deltog jag i veckan här också på min första “svenskträff”, det vill säga en träff för svenska kvinnor i Boulder som äger rum sista torsdagen varje månad. En trevlig tillställning med ett trettiotal kvinnor i alla åldrar som varit här från allt mellan två månader (jag själv) och sedan långt innan jag är född.  Det bjöds på mat (vegetariskt så klart – vi är ju som sagt i klimat- och hälsomedvetna Boulder), tips och erfarenhet. Språket var svenska. Med Dolphsk brytning.

Appropå vänner så har vi även stjärnor hemma i Sverige att vara extra glada för just nu. Ingen nämnd, ingen glömd förutom Olof som utan krussiduller, utan att höja på ögonbrynen eller göra sken av att inte hinna (trots jobb, två barn, hus och en i övrigt minst sagt innehållsrik fritid) både ordnar med reparation och försäljning av vår Mitsubishi hemma i Sverige – till ett bra pris dessutom. Fantastiskt.

 Nu tid för att ordna med vår första middagsbjudning här i Boulder. Några kollegor till Thomas kommer över ikväll. Temat blir avslappnat. Precis som det övergripande temat är här.

Denver, flytt och Superbowl

Ny vecka har inletts och en annan är till ända. Liksom ytterligare en intensiv och händelserik helg här i Boulder. Vi är i skrivandets stund mitt uppe i vår flytt från vårt gårdshus på 18^th Street till vårt stora hus på Maxwell Avenue och egentligen borde jag packa och/eller sova snarare än att sitta här och skriva men jag känner att materialet till detta blogginlägg börjar växa till en ohanterlig massa så det är lika bra att göra något åt det.

Vi börjar med Denver. I fredags var det dags för mig att göra Denver by night med min kompis Malins vän, Maria, som jag aldrig hade träffat. Det är ju alltid spännande med sådana blindates men jag hade en känsla av att den här skulle vara bra och så blev det också. (Tack Malin, om du läser detta - Maria är grym!!!). Steg ett i denna blinddate var, i alla fall för mig, att sätta på mig en mer storstadsanpassade outfit än den som krävs en helt vanlig dag i Boulder. Thomas chefs fru, berättade för mig i somras när vi var på middag hos dem, att i Boulder går alla klädda i träningskläder och man behöver aldrig tänka på att klä upp sig. Well - det stämmer. Thomas har tex vittnat om att han var extremt överklädd till sin första anställningsintervju här (han hade matchat strumporna med manschettknapparna, medan hans blivande kollegor på sin höjd hade matchat shortsen med flipflopsen) och inte ens när vi är på restaurang med vit duk har folk något annat på sig än jeans och fleecetröja.  Högklackat och kjol göre sig med andra ord icke besvär men ska man till Denver kan man i alla fall kosta på sig att byta ut funktionskläderna till något lite finare. Steg två, var att ta mig till Denver med bil. Efter att ha bott i småstaden Boulder i en månad, där allt är ca 10 minuter bort med bil, inser jag att jag håller på att bli bekväm. 45 minuter bort med bil känns plötsligt liiiiite för långt bort och ganska jobbigt. Ingen vidare utveckling, kan jag tycka, och den lätta rusningtraffiken mot centrala Denver framkallade viss handsvett. Väl i Denver, gick vi till First Friday på Santa Fe Avenue, vilket är detsamma som öppet hus för Santa Fes ca 60 konstgallerier. Klockan 18 slår de upp dörrarna och sen är det typ; mingel/fest till sent på natten. Konstaterar återigen, att den här regionen (Denver/Boulder med omnejd) verkligen är en smältdegel av innovation, kreativitet och skaparkraft. Det bubblar och pyr här och allt är möjligt. Konstaterar (också återigen), att alla är välkomna. Visst, nu var vi i lite mer ”artsy-fartsy” kvarter där folk generellt sett kanske är mer öppenhjärtiga och nyfikna på andra och envar, än i andra kvarter. Men ändå. Här var i princip varje galleri som vi gick in i ett socialt party, där deltagarna var allt från collegekids, till konstnärer, till (förlåt det politiskt inkorrekta uttrycket) rednecks, till akademiker. Och alla pratade och utbytte åsikter, tankar och idéer med varandra. Hade detta varit, tex Stockholm, hade folk varit för snobbiga eller omsigochkringsig för att ens kunna prata med varandra. En otroligt dynamisk och inspirerande och energigivande stämning. Det blir mer First Friday. Och det blir mer Denver. Om inte annat för att vädra garderoben.

Från kultur till sport och därmed helgens (årets?) sportevent; Superbowl. Sedan jag för två veckor sedan, på allvar, trodde att detta event handlade om bowling har jag hunnit lära mig en hel del och igår var det alltså dags för Superbowl. Min första. Jag är egentligen passionerat ointresserad av att kolla på sport på TV (om det inte rör längdskidåkning) men man ska ju ”ta seden dit man kommer”, varför vi med glädje tackade ja när Johanna (från Sverige) och hennes man Andrew bjöd in oss till Superbowl-kväll. Vid det här laget vet säkert alla som bryr sig att Denver Broncos (vårt hemmalag) vann, vilket självklart bidrog till en garanterad positiv stämning. Men förutom det så var det så mycket bättre och roligare än jag trodde att käka nachos, dricka öl och kolla på amerikansk fotboll med exklusiva reklaminslag. Eftersnacket både hemma i Sverige och här i Colorado/USA har kantats av kommenterar som att "fotbollen inte var bra", "Denver spelade dåligt", "Halftime-showen var bättre förr" och att "Beyonce nästan ramlade på scenen". Själv bara njuter jag av att ha upptäckt något för första gången och därmed inte behöva lida av i-landsproblemet med att inte kunna uppskatta en rejäl show utan att (behöva) hitta fel.

I övrigt är det flytt som står på agendan här. Vi har ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att inhandla sådant som vi inte kunde ta med oss hit såsom hemelektronik och lite annat till vårt nya hus på Maxwell Avenue. Eftersom Costco är stort här åkte vi dit och skaffade oss ett executive membership (det verkade mest förmånligt) och handlade järnet. Minns att jag skrev långa analyser om Costco när jag jobbade som analytiker på HUI men har ironiskt nog aldrig varit inne i en Costcobutik själv. Konstaterar att två timmar där berättigar en längre semester för att vila upp sig. Förutom att man faktiskt kan köpa sin egen begravning där så trängs i princip motorolja på samma hylla som pilgrimsmusslor och hela butiken (ett för övrigt väldigt futtigt ord på detta spektakel) är ett enda virrvarr av allt och lite till som man kan tänka (eller inte tänka sig) sig att handla. Vårt nya medlemskort fick i alla fall jobba och vi känner oss nöjda med våra affärer – trots att dammsugareförsäljaren som vi köpte vår första Dyson av (Magnus och Aletheas rekommendation) nästan fick mig att lämna butiken genom sina sexistiska hej-50-talet-kommentarer.  

Slutligen några uppföljande ord om snöröjningen här i stan. (Ja, jag förstår ju att det är många som undrar hur det har gått, sedan mitt förra inlägg... ) Kan skriva en hel uppsats om detta tema (särskilt efter att jag nu dessutom har förstått att amerikanarna inte verkar ha något problem med att åka till bergen och åka skidor när de har Snowday, trots att begreppet innebär att "det är för mycket snö” för att man ska kunna ta sig till jobbet eller skolan) men sammanfattar mina synpunkter kring Boulderbornas oförmåga att röja snö till ett kortare stycke. Och märk väl att ordet ”oförmåga” är nyckelordet här. Förra veckans nederbörd röjdes nämligen aldrig bort, utan förvandlades, precis som jag förutspådde, till is och snömodd. (Efter två dagars plusgrader är nu det mesta av snön borta, precis såsom man räknande med att den skulle göra – samma dag som snön kom). Detta må väl vara hänt om det hade varit så att folk körde runt med snökapabla bilar MEN det gör man alltså som regel inte. Vi har pratat med vår nuvarande hyresvärd Ara om detta och han har förklarat för oss att dubbdäck inte används här därför att de som säljs inom en ”affordable price range” inte är särskilt bra på barmark, vilket det är under större delen av såväl året som vintersäsongen. Alltså chansar man när det är snö på backen. Som tidigare nämnts, är vår hyrbil inte direkt något allvädersmonster. Detta har vi bittert fått erfara under den senaste veckan, genom ett antal ”fastkörningar”. De flesta har vi lyckats reda upp själva men den sista var knepig. Vi hade parkerat bilen i en nerförsbacke med mycket snö och modd. Lite riskfyllt kan tyckas men ”living on the edge”, som man säger... Givetvis lyckades inte den stackars kraken ta sig därifrån och vips satt vi mer fast än fast. Vips igen så var plötsligt vår bil omringad av ett gäng volontärer som likt flugor på en sockerbit bara sög sig till våra fastkörda bil för att hjälpa till. Två av dessa volontärer, var ett par med en klassisk truck som med hjälp av ett halvt fotbollslag som puttade på (ja, ni hör ju...) lyckades dra oss uppför backen. Slutsatsen av detta är att; ja, man må köra runt med taskiga förutsättningar att klara snö, is och modd några dagar varje säsong men man är också beredd på att skit kan hända både en själv och andra och då gör man sitt bästa för att bidra. Rätt sympatiskt ändå, om man nu ska se något positivt i allt detta.

Nu sovdags i Colorado. Imorgon kl 8 kommer vår container med möbler. Därmed börjar den mer etablerade fasen av vårt liv här.

Snowday, hustillträde och lite annat

Så har vi upplevt vår första Snowday. Helt galet. Vet knappt var jag ska börja. Skillnaden mellan att bo i ett land som Sverige och ett land som USA blir i alla fall tydliga. Hursomhelst så har det snöat i Boulder. Enligt nyheterna skulle det komma 12 inches (ca 30 cm), vilket fair enough är en del (oklart dock om det har kommit så mycket). Eftersom det tydligen inte finns någon stadsövergripande organisation på att få bort snön här, innebär dock snöfall av den här graden problem. Tydligen räknar man kallt med att när det kommer snö här så hinner den smälta bort till lunch (för "så brukar det vara"...) och man har därför ingen beredskap för större snöfall som detta. Effekten blir därför att vägarna i princip blir oframkomliga (särskilt som man kör omkring med ”året-runt-däck” som de flesta verkar göra här) (har inte förstått ännu om dubbdäck är olagliga eller inte), vilket i sin tur innebär att barn inte behöver gå till skolan och folk inte behöver gå till jobbet. Allt ställs helt enkelt in och folk sitter hemma i sina hus och häckar istället. Vidare, visar det sig att ansvaret att skotta trottoarerna för fotgängare här i staden, ligger på enskilda husägare. Resultatet av det blir att trottoarerna är snöröjda med varierad kvalitet. En del tar sitt ansvar och gör ett gediget jobb. Andra struntar i det.

Olikheterna mellan Sverige och USA blir tydliga, därför att för oss blir den självklara lösningen att detta borde kunna organiseras bättre genom att betala några extra cent i skatt för att sedan ha en budgetpost för att hantera den här typen av händelser – som ju faktiskt inträffar några gånger per år. På så vis kan folk åka och jobba och bidra till BNP istället för att sitta hemma och pilla navel när det kommer snö. Dessutom borde ju kontrakteringen av snöröjare inbringa en och annan skatte-dollar. När vi pratar med ”infödingar” här om detta, blir det uppenbart att man inte ens har tänkt på det. En del menar också att snowdays kompenserar för antalet begränsade semesterdagar man har i det här landet. Ja, jag kan ju förstå att man ser en extra dag hemma som en härlig bonus när man inte har så mycket semester men är det inte då bättre att få ledigt när man vill istället för att lite hipp som happ få ledigt när det kommer snö? Kulturkrock, är vad det är. Och, som Thomas skulle uttrycka det, helt ologiskt. Vi ointegrerade svenskar tog oss an dagen genom att antingen ta en löptur jobbet (Thomas) för att inse att vi var ensamma där, eller sätta Hjalmar i springvagnen med stora hjul och bege oss till lekparken för att inse att vi var ensamma där. Vi i lekparken tröstade oss med lite varm blåbärssoppa, som bästa faster Alethea skickat över till oss, medan vi njöt av ett Boulder nedbäddat under ett fluffigt härligt vitt snötäcke. Bäst att passa på medan snön ligger kvar. Snart smälter den väl, för att frysa till is och ny kris och panik lär ta vid.

Vad mer då? Primärvalet i Iowa igår var ju spännande. Till att börja med vann Ted Cruz över Donald Trump i Republikanernas val, vilket jag i sig inte vet om jag ska tycka är bra eller dåligt. Båda är ju kompletta galningar och Cruz nästan ännu värre än Trump – vilket i sig säger en hel del. Enda förhoppningen om nu Cruz blir presidentkandidat för GOP är att amerikanarna tar sitt gemensamma förnuft till fånga och röstar på Demokraternas kandidat. Vem det nu blir verkar också bli spännande givet hur tajt kampen mellan Hilary och Bernie var igår. Sanders är ju en spännande kandidat i amerikanska mått mätt och med en sådan person som president kanske amerikanarna skulle lära sig förstå att det kan vara värt att betala några cent extra i skatt för att snöplogningen ska fungera på vintern.  Samtidigt är det tveksam om USA är redo för en sådan som Bernie. Risken, om han blir Demokraternas presidentkandidat, är att fler osäkra väljare röstar på den av Trump/Cruz som nu blir republikanernas kandidat. Hilary, å andra sidan, är en Clinton, och lär vara väldigt hatad av många GOP-anhängare och behöver därmed inte vara en självklar motkandidat hon heller. En rysare är vad det är. Och det har bara börjat. Är man för övrigt intresserad av det amerikanska presidentvalet kan jag rekommendera sidan www.politifact.com. PolitiFact är en oberoende ”fact-checking” sida som bland annat gör en så kallad Truth-o-meter på uttalanden som de olika kandidaterna gör. Slående, om man nu får tro de analyser som PolitiFact gör, är att ju mer konservativa kandidaterna är, desto mer osanning far de med. Kan inte låta bli att tänka på det politiken hemma i Sverige. Vet inte om det finns en motsvarighet till PolitiFact hemma (upplys mig i så fall gärna!) men det hade varit intressant att se vad utfallet skulle bli en sådan.

En något mindre nyhet, men likväl stor för oss, är att vi har fått tillträde till vårt hus på 705 Maxwell Avenue. Vi hämtade nycklarna i lördags och har redan varit där ett par gånger och gjort planer. Har också hunnit med att hänga en hel del med våra blivande grannar Katharina (från Sverige) och Stuart (från USA) och deras två barn. Allt känns fantastiskt och nu väntar vi bara på att våra möbler ska komma. Senaste nytt är att de i alla fall har kommit till Denver och därmed tagit sig genom tullen utan problem (tydligen har en kollega till Thomas som flyttat från Belgien och hit precis råkat ut för en så kallad ”drug control” och deras container har blivit fördröjd i tullen – så att det skulle gå helt smärtfritt att få hit sina prylar var visst inte helt självklart). Om det blir nu blir ordning på snö och väglag, hoppas vi i alla fall att våra möbler anländer till huset i slutet av veckan.

För övrigt har vi nu varit här en månad. En lång månad. Och en bra. Vi ser framemot fler. Kulturkrockar till trots.