Solveigh Maria Blank och the Meal Train

Tiden går, idéer till blogginlägg föds och läggs på hyllan (för att kanske dammas av och slutligen en dag skivas och publiceras) och så, efter ett halvår av tystnad, verkar det som att ett nytt inlägg ska nå dagens ljus. Temat för denna nypremiär är självklart: vår dotter, Solveigh Maria Blank, som föddes den 14 september och blir tre månader just idag.

Solveigh alltså. Solens dotter. Solens väg. Ett bra namn på en solstråle som fötts under Colorados strålande sol. Och så mycket sol hon har gett oss under den korta tid som hon redan har funnits i våra liv.

Då, när hon såg solen och världens ljus för första gången var hon tre veckor före beräknat datum. Ultraljud och tillväxtanalyser visade att hon inte växte som hon skulle. Läkarna rådde mig att genomföra en igångsättning då hon skulle få det bättre på utsidan än hon hade det på insidan. Läkarnas råd var dock just bara råd. Beslutet behövde komma från oss själva. Och för egen del föregicks det beslutet av en hel del ångest, rädsla och många sömnlösa nätter. Det var ju inte så jag hade planerat och hoppats att det skulle bli. Och hur fasen tar man hand om en jättejätteliten bebis?

Efter vägledning av svensk och amerikansk expertkunskap (och avsaknad av egen sådan kunskap inom området), bestämde vi oss för att göra som läkarna sa och så här i efterhand var det rätt sak. För hon var verkligen jättejätteliten vår lilla peanut på knappt 2090 gram. Small but mighty som förlossningssköterskorna beskrev henne. Small but mighty och himla hungrig som jag beskriver henne.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om skillnaderna mellan svensk och amerikansk vård. I alla fall såsom jag upplever dem. Spaltmeter om de strukturella skillnaderna. Privat vs statligt. Välfärd vs ovälfärd. Jämställdhet vs ojämställdhet. En mer regelrätt sådan jämförelse kräver mer än ett blogginlägg, varför jag ska försöka lämna skillnaderna därhän den här gången – men det är svårt…

Oaktat de strukturella skillnaderna mellan amerikansk och svensk sjukvård, är  min faktiska upplevelse av förlossning och eftervård på sjukhuset här i Boulder enormt positiv och i efterhand finns inget jag hade velat skulle ha varit annorlunda. Det ska i så fall vara prislappen (Japp. There we go... Det är svårt att lämna de strukturella skillnaderna därhän). Häromdagen ramlade nämligen en av alla fakturorna som ska betalas för att vi har ägnat oss åt att vänta och få barn i den här delen av världen in. Den gällde förlossningen. Kostnaden för den låg på USD 25 000 (Japp. Tjugofemtusen dollar).  Därefter följde några rader av så kallade rabatter som försäkringsbolaget ”förhandlat till sig” för att visa på sin egen oumbärlighet och den slutliga summan för oss att betala hamnade på ca USD 4 000. Detta var alltså bara en av alla fakturor som nu börjar fylla brevlådan. Samlingsfaktura finns inte som koncept då varje enskild vårdinstans (”stick i fingret”, ultraljud, förlossningsläkare, barnläkare etc.)  från det att jag skrevs in på sjukhuset efter positivt graviditetstest till det att Solveigh faktiskt nu är här, skickar en egen faktura. Att få en översiktsbild av vad vi verkligen är skyldiga verkar vara omöjligt så det är bara att betala och vara glad för att vi ändå har en bra sjukvårdsförsäkring.

Sjukvårdsförsärking? Ja, utan den hade det blivit jobbigt. Jag som individ måste dock fortfarande betala en självrisk på USD 5 000, innan vården blir ”gratis”. Jag frågade en vän med bra koll på sjukvården hur kvinnor som väntar barn men inte har USD 5 000 som ligger och skräpar någonstans eller, ännu värre, är oförsäkrade, gör. Hon berättade att för de som har det särskilt knapert ekonomist finns särskilt ekonomiskt stöd, så helt ”hjärtlöst” är inte systemet. Det är ändå skillnad på att ha det knapert ekonomiskt och vara en vanlig medelinkomsttagande familj. Pengar och välfärd gör verkligen livet enklare här och har man inte resurserna kan man lätt bli skuldsatt. Och ändå menar en landets styre att Affordable Care Act (aka Obamacare) inte behövs... Jämställdhet vs ojämställdhet. 

Men, låt oss återgå till de positiva aspekterna. Det kändes enormt skönt att vara säker på att det skulle finnas en plats på förlossning och BB är det var dags. Jag skulle inte behöva skeppas många mil till en annan delstat eller ett annat land för att föda. Inte heller behövde vi gå en kurs i bilfödsel… Några veckor innan Solveigh föddes, var vi på en guidad tur på förlossningen på Boulder Community Hospital, där vi skulle föda. Vi frågade vad som skulle hända om platserna tog slut. Guiden tittade  konstigt på oss och sa att de gör de inte – för man har helt enkelt överkapacitet i planeringen av vårdplatser. Och OM det i värsta fall skulle råka vara fullt på förlossningen så förklarade hon att ”this is a hospital so either way we’ll be able to take care of you when you go into labor”. Välfärd vs ovälfärd…

Nu nog om sjukvård.

En av de saker jag har uppskattat mest sedan vi flyttade hit är den starka ”community-känslan” mellan vänner och grannar. En gemenskap där alla ställer upp för varandra på ett sätt som vi nästan har tappat bort i Sverige. Ett exempel på denna community-känsla är konceptet ”meal train” som vi fått lära känna nu i höst. I 14 dagar från det att vi kom hem från BB kom vänner varje dag med en ny, hemlagad måltid, inklusive färskt bröd, efterrätter, frukt och ibland en pava vin. Matleveranserna hade schemalagts av våra tidigare hyresvärdar Jen och Ara som också var här och förklarade att nu vi behövde lägga våra svenska personligheter åt sidan och bara ta in och njuta av detta självklara amerikanska. Förutom att varje enskild måltid var gudomligt god och rörande vällagad och omsorgsfull (se bildexempel nedan), behövde vi inte handla, stå i köket eller knappt ens en gång diska under vår första tid med ny bebis i huset. Måltidsleveranserna var alltid snabba och innehöll sällan krav på socialisering – om vi inte verkligen ville. Stor skillnad från att ha ny bebis i Sverige där man i princip ska bjuda in alla man känner på nybakat och bebisgos i nystädat hus, så snart man duschat av sig sjukhusdoften.

Som om inte vårt meal train vore nog, har vi också fått uppleva att grannar, vänner och bekanta lite då och då kom förbi och lämnade kakor, bröd och presenter på förstukvisten. Sammantaget med alla fantastiska presenter som skickats till oss och Solveigh från Sverige, kändes det ett tag som en ny överraskning väntade på oss varje gång vi öppnade ytterdörren…!  Kort och gott. Vi har blivit så bortskämda med kärlek och omtanke de här senaste tre månaderna och tacksamheten vet ingen gräns. Konstaterar att om det något jag ska ta med mig hem till Sverige, av de erfarenheter jag skaffat mig under vår tid i USA, så är det konceptet meal train och just det som det står för. Det vill säga; när livet är lite upp och ned för ens vänner ska man försöka ge det stöd man kan – må det vara en nylagad lasagne eller något annat. I slutändan tror jag att vi alla blir gladare av det.

En mindre rolig sak med att få barn långt borta från ens hemland är att ens familj och vänner inte kan vara där och träffa ens nya skatt. Farmor och Farfar (Thomas föräldrar) kom flygandes hit när Solveigh bara var några veckor gammal, vilket var fantastiskt härligt och om bara några dagar kommer Mormor (min mamma) och min syster med familj. Jag är så exalterad att jag flyger på små moln.

En praktisk sak (eller opraktisk beroende på hur man ser det) med att få barn i USA är att barnet blir amerikansk medborgare - trots att inte föräldrarna är det. Som amerikansk medborgare kan man som bekant bli presiden. Solveigh går således under smeknamnettPOTUS56 härhemma. Eller så får hon helt enkelt bara vara vår Anchor Baby i processen för oss andra i familjen att få Green Card. Frågan är vilken roll som är mest krävande…

.

Ps. Om man vill sätta upp en Meal Train till någon, kan man använda detta verktyg för schemaläggning: https://www.mealtrain.com/

The way that the cookie crumbles

En relativt hektisk och innehållsrik vinter är till ända. Tror jag. För även om prognosen utlovar dagar 20-25 grader varmt och strålande sol, ska man förvänta sig snöfall ända till mitten av maj. Precis som hemma med andra ord. Under vår andra vinter här i Boulder, har vi nu på riktigt lärt oss att vinter här kan innefatta snöoväder och dagar med magiskt snölandskap som täcker Flatirons strykjärnsformade toppar. Mestadels är dock Bouldervintrarna oerhört milda. Det är på det hela taget egentligen rätt skönt. Enstaka dagar i februari kan man ha shorts och t-shirt, redan i slutet av januari satt vi ute och åt middag till sent på kvällen och Hjalmar behöver aldrig kläs i galonbyxor. Behöver man mer snö åker man upp i bergen för vintersport, vilket för vår del innebär en resa på 45 minuter. Nedsidan är att klimatet är torrt och väldigt brunt. För medan en hederlig vinter i Stockholm kan kännas som fyra nyanser av grått, är en vinter i Boulder fyra nyanser av brunt och när det bruna blir alltför långrandigt är nederbörd, vilken form den än må ta, det som får en svensk att jubla – i alla fall den här svensken formad av sin ungdoms frostbitna vintrar i de djupa dalaskogarna.

Men jag ska inte trötta ut er med väderprat mer än att slutligen notera att här, liksom hemma är vädret ett stort samtalsämne.

Vad har hänt sedan sist då? Same old same - vi börjar få koll på det här nu. Men också några nya saker. Vintern har framförallt dominerats av skidåkning och några kära besök från Sverige, varvat med the musinvasion from hell i vårt hus. Det senare verkar man för övrigt ska räkna med när man bor i ett hus från tidigt 1900-tal. Så lät det i alla fall på våra hyresvärdar som glatt informerade oss om att när de bodde i huset och satt och drack morgonkaffe tidigt på morgonen, kunde de minsann se hur mössen kilade över köksgolvet. ”Well, they are not pets”, kände jag mig tvungen att informera dem om då. ”No”, svarade de då, ”But, you see, this is a very old house” - ungefär som att vi kom från ett land där de första bopålarna slogs i marken på 1980-talet… Efter ett antal vittjade råttfällor (Thomas uppgift), massiva städorgier för att få bort musskit och till sist fyra av sex fångade möss i tvättmaskinen (!) var droppen nådd och hyresvärdarna gick till sist med på att ta hit Pest Control som tätade alla hål i huset som tycktes tjäna som entré för mössen. Detta var nu några veckor sedan och sedan dess har det också varit lugnt. Min nyvunna fobi i att öppna tvättmaskinslocket kommer däremot att sitta länge kvar.

Förutom möss och skidor, har jag även skaffat mig ytterligare ett jobb den här vintern och klämmer nu in två deltidsjobb på volontärbasis, på de 20 h i veckan som Hjalmar går i förskolan. Mitt nya jobb, som jag nu har haft i några månader, är lokaliserat på en startup, Bolder Industries, här i Boulder som kommit på hur man kan återvinna däck på ett hållbart sätt för att sedan sälja tillbaka till gummitillverkande industri. För närvarande jobbar jag med affärsutveckling mot svenska företag, vilket är känns som ett relevant och intressant sätt att hålla kontakten med Sverige. Nu kan man ju fråga sig att om det är långsiktigt hållbart att köra två deltidsjobb på deltid. Kanske eller kanske inte. Ser mig lite som en konsult som i det arbetstillståndsfria läge jag fortfarande befinner mig i, använder detta som en möjlighet att testa flera saker, utvidga mina vyer, bygga kontaktnät och nära generalisten i mig – min betalning till mig själv när jag inte kan ta emot monetär betalning för det jobb jag gör.

Framtiden då? Finns något arbetstillstånd i sikte. Det får just framtiden utvisa. Vi befinner oss i en process för Green Card. Den står dock mer stilla än rör sig framåt, även om vi fick några goda besked häromdagen om att vi passerat ett nytt nålsöga. Med den nuvarande administrationen som styr landet kan man heller inte ta saker för givet. Den typ av visum som Thomas är här på för närvarande (och därmed jag och Hjalmar indirekt), är till exempel just det visum som Trump nu inte bara ska stoppa men även dra tillbaka. Om det kommer att påverka non-profits som jobbar med frågor som rör klimatförändringar och förnyelsebar energi, är oklart. President Trump har ju inte direkt gjort sig känd för att erkänna klimatförändringar… Just nu verkar emellertid blåslampan mer vara inriktad på ingenjörsintensiva high techbolag med stor rekryteringspool i Asien – eftersom, ni vet: ”They take our jobs”, (eller, som nån på andra sidan av argumentationslogiken twittrade på temat, ”Let’s make America dumb again”). Ett annat mycket möjligt utfall är att vi ”klarar oss”, givet att vi ju är vita, blonda och blåögda Européer…

På temat politik och världsnyheter nåddes vi självklart häromdagen av resultatet i det franska presidentvalet. Vad som slog mig då och vad som egentligen slagit mig alla de gånger större nyheter har genererats från europeiskt håll (må det vara valresultat, Brexit eller terrordåd), är hur lite amerikanarna verkar bry sig. Måhända är jag på tunn is här och jag har egentligen ingen avsikt att generalisera men mitt intryck, baserat framförallt från invånarna i den annars så upplysta, progressiva och politiskt aktiva universitetsstaden Boulder, är att nyheter av ovan slag inte diskuteras med lika stort intresse eller kunskap som mitt intryck är att amerikanska nyheter diskuteras hemma i Europa. Om detta nu stämmer, hur kommer det sig då att det är så? Är det kultur och historia som går ända tillbaka till the Declaration of Independence som ligger bakom? Eller är det faktiskt så att Europa inte är så viktigt och betydelsefullt som vi tror? Har det med innehållet i det amerikanska utbildningssystemet att göra? Eller är det ren och skär ignorans eller till och med arrogans? Eller så läser jag in saker i saker som egentligen inte finns. And that’s just the way the cookie crumbles…

Den 4 januari

Den 4 januari. Dagen då vi för ett år sedan anlände i Boulder med våra tio resväskor, skidbag, barnvagn, bilbarnstol och gigantiska hundbur inklusive hund. Ett år. Så både snabbt och långsamt tiden har gått. Vad hinner man på ett år egentligen?

Som individ är jag måldriven i det mesta jag gör och när jag nu gör årsbokslut för detta vårt första år i Boulder och USA, måste jag faktiskt säga att jag är ganska nöjd. När vi kom hit den 4 januari 2016, visste vi egentligen inte så mycket. Vi visste var vi skulle bo våra första sex veckor och vi visste var Thomas jobbade. Mycket mer än så var det inte. Vi hade helt enkelt inte en jäkla aning om hur detta vita ark av mer eller mindre okänt äventyr skulle bli eller hur nånting skulle göras för att detta ”bli” skulle bli. Ett självklart övergripande mål för detta vårt första år i Boulder var naturligtvis att få ordning på ”bli”. Och jag hade en ganska väldefinierad lista över vad som skulle behöva finnas på plats för att jag skulle gilla tillvaron i Boulder ett år senare.

Så här ett år senare kan jag konstatera att vi har tickat av samtliga punkter på listan.

• Vi hyr ett mysigt hus i fantastiska Mapelton Hill som förutom att det ligger ett stenkast från downton och vandringsleder, har världens mysigaste grannar. Varje dag är ett avsnitt av de rosenrosa delarna i TV-serien Housewifes.

• Vi har hittat en fantastisk förskola till Hjalmar som han från dag ett har älskat att gå till.

• Jag har påbörjat arbetat med att bygga ett professionellt nätverk och skaffa mig en professionell sysselsättning.

• Vi har skaffat oss en social plattform med massor av nya underbara vänner som inte bara har gjort tillvaron här enklare för oss men också oerhört mycket roligare och intressantare.

• Vi har lärt känna Boulder och börjat upptäcka mer och mer av Colorado (och hunnit konstatera att vår ”Bucket-list för både Colorado och USA som land blir längre ju mer vi ser, upptäcker och lär oss).

Som en bonus till allt detta, lever vi ett harmoniskt och balanserat liv med mycket tid för att ta hand om oss själva – både som individer och familj. Även om jag ibland kan sakna det hederliga gamla strävsamma, svenska ekorrhjulet så är livskvaliteten som vi upplever här en annan. Och så även energin.

En annan bonus är att Hjalmar är på väg att bli en svensk metropolit som är trygg i att vara hemma på en plats, där hans ursprung och modersmål är annorlunda. Detta var en insikt som med kraft slog oss under julledigheten när vi var hemma i Sverige, och Hjalmar vid flera tillfällen (oftast när han var trött på att hälsa på släkt och vänner) sa att han ”ville hem till Boller”. Det var första gången som vi på riktigt insåg att för Hjalmar är faktiskt Sverige just nu inte ”hemma”. Han var för liten när vi flyttade för att minnas hur det var att bo i Eknäs, Nacka och dra på galonbyxorna för dagis i Björknäs. För honom är det här det naturligt ”hemma”.

Vad är då lessons learned så långt? Förutom att vi fortfarande lär oss och att USA är ett stort land, där en delstats sanning inte behöver vara samma som en annans så tycks åtminstone följande teman vara rätt konsistenta.

1.       Regler är till för att brytas

Ni vet när det står en något skylt eller man får anvisningar för hur något ska fungera, ja då gör man som det står. För det är klart att man följer reglerna. I alla fall om man är svensk. Är man amerikan så följer man reglerna – ibland. När det passar en själv. Så frågan är; kan man lyckas i ett land där man följer regler om ingen annan gör det? Och är det ok att bryta regler, därför att alla andra gör det?

2.       Sin egen lyckas smed

Medan vi i Sverige, på gott och ont, kan förlita oss på att vård, skola och omsorg i mångt och mycket sköts av staten och att systemen och strukturerna för desamma går att lita på och känna igen sig i – i stort sätt var man än kommer – hänger alla beslut här på egna efterforskningar och beslut. Här finns ingen lagom mellanväg att välja, här skapar man egna lösningar och tar helt eget ansvar för hur livet ska bli. Den enskilde individen blir på så vis entreprenör över sitt eget liv. Kanske är det därför som amerikaner har den där positiva, energiska ”go and get it”-attityden. Kanske är det därför entreprenörskapet överlag är så stort här.

Många gånger har jag frågat mig själv om det är så att vi svenskar har blivit bortskämda till gränsen mot handlingsförlamade av svenska staten som tar om hand och begränsar våra valmöjligheter. Men är det samtidigt inte också tryggt och solidariskt? Hemma är till exempel vård till för alla. Här är vård för dem med bra försäkring. Eller så blir man upp över öronen skuldsatt. Och i vilket system blir incitamenten mest fair? Är det i det amerikanska där varje läkare har eget ansvar för profit and loss eller är det i det svenska där vård till lägsta kostnad gäller?

3.       Nakenheten – igen..

Ett av mina absolut mest populära inlägg här på bloggen var inlägget ”Optimism rules och lite nakenhet”. Vet inte vad det säger mest om. Inlägget eller er som läser…

Faktum kvarstår dock. Amerikaner och nakenhet är och förblir ett mysterium. För när till och med Hjalmar (2,5 år) anses vara för gammal för att som pojke få följa med mamma in på damernas omklädningsrum, har det gått långt. Många har diskussionerna kring konceptet nakenhet varit med våra vänner här. Och varje gång kan vi konstatera att stämningen bland amerikanerna blir tämligen awkward. Senast igår, när jag åt middag med några amerikanska tjejkompisar, fick jag bita mig i tungan. Och då tillhör jag som sagt den prydare typen. Jag tror att helt enkelt får acceptera att nakenhet bara är ok i det privata och säkerställa att vi är well covered up i mer publika omklädningsrum.

En sista lesson learned som också är den jag har lärt mig att uppskatta mest med det här landet är att här är det ok att komma från ett annat land. Visst, det är en sanning med modifikation. För visst är det mer ok om man är vit europé och pratar med till exempel svensk brytning än om man är mexikan och pratar med spansk brytning. Oavsett min privilegierade situation är jag ändå fascinerad av alla de gånger som jag har träffat på människor som har frågat ”Where is that accent from – it’s beautifuL. Please, never get rid of thatl”. Eller antalet gånger som jag har träffat på människor som efter att de har fått veta att jag är från Sverige har proklamerat att ”I’m from Sweden too! My great, great grandmother was Swedish and I grew up with Swedish traditions”. Förstår ni, vilken stolthet för kulturellt ursprung och påbrå detta demonstrerar?

Jag brukar ibland roa mig med att jämföra detta med oss svenskar och hur lite tålamod vi har med till exempel brytningar på vårt annars ganska fyrkantiga språk. Oavsett om det är en amerikan, finländare eller syrian som bryter så är det ”lite störigt” när ”folk inte kan lära sig att tala fläckfri svenska”. Jag menar, i Sverige hyser vi i princip irritation gentemot drottningen ”som ju har bott i Sverige i så många år och ändå inte kan prata rent.”(!) Eller för att inte tala om den bristande förståelsen för människor som kanske inte älskar sill och snaps, lingonsylt och falukorv som vi gör.

Måhända hör det här ihop med faktumet att USA är ett land uppbyggt av invandrare. Ett land, där de flesta, även om man är född här, har förfäder någon-annanstans-ifrån. Och istället för att harmonisera och normalisera för mycket är det avvikelserna och det naturliga i att bara vara som man själv vill, oavsett ursprung, religion eller bara stil och smak, som blir normalt. Jag önskar att vi svenskar kunde ta efter lite av detta. Ta efter acceptansen av det som är annorlunda. Av det som inte är bara ”lagom”. Jag önskar att det ska bli en del av vårt DNA och inte bara något som ska beskyllas för att vara PK. Men framförallt önskar jag att det USA som nu börjar skönjas och växa fram i och med President Trump, mäktar med att bevara och fortsätta kultivera denna del av det amerikanske DNA:t. Det vill säga det DNA som jag så här långt har kommit att betrakta som roten och grunden till det som är det verkligt amerikanska. Att få vara variation och mångfald - i stort som smått. 

Nu har vi precis inlett vårt andra år på den här resan. Vi lär oss fortfarande men grunden vi står på är numera mer stabil.  Visst har jag mål för det här året också - stora som små. En del är överlappande, en del är nya och en del är bara mer av samma. Finetuning tror jag det kallas.