Dryga tre veckor, skidåkning och att skaffa vänner

Så har treveckors-strecket passerats – med råge vid det här laget. Känner mig som en papegoja men ”det känns som att vi har varit här mycket längre än så”. Hade detta varit en semesterresa på tre veckor hade jag verkligen upplevt det som att jag hade varit borta en halv evighet. Funderar lite över om det är själva inställningen som gör skillnaden. Vi är här för att stanna. Liksom.

Vecka tre på detta äventyr, avslutades med en fantastisk helg i Jen och Ara's lilla stuga, en så kallad A-frame (för förklaring se bild nedan) i Gransby, Winterpark, knappa två timmar från Boulder. Här fann vi snön och fina spår för längdskidåkning. Och vi hann fira Thomas 37-åriga födelsedag!

Vi hade tänkt köra både utförs och längdsförs när vi nu väl hade hittat till ”winter wonderland” men bestämde oss för att fokusera på de fantastiska längdspåren i Snow Mountain Ranche istället. Snow Mountain Ranche är som ett amerikanskt Grönklitt. Med detta, menar jag, en familjeanpassad skidanläggning med spår för alla tekniker (även om skate är det överhängande tekniken här) men med en halvkomplicerad setup för spårkartor, dagspass etc. Det vill säga så som det verkar bli när det just är amerikanskt och inte så ”allemansrättsanpassat” som vi är vana vid. Eller (!) så är det bara vi som inte riktigt har begripit hur saker och ting fungerar här, vilket, i sin tur, gör att så elementära saker som att åka skidor känns komplicerat här – för, med handen på hjärtat, hur många amerikanare hade hittat guldspåren i Sörskog, Dalarna efter bara några veckor i landet? Hursomhelst, dagarna i Winterpark var underbara och samtliga medlemmar i familjen njöt av skidåkning, sol och snö. Förutom vidderna och utsikten så gjorde höjdskillnaden ett visst avtryck. När jag dessutom inledde skidåkningen dag 1, med Hjalmar i bärsele på ryggen kändes det... jobbigt att andas, helt enkelt. Helgen avslutades något abrupt med att ett snöoväder drog in över bergspasset vi skulle igenom med ja, återigen, vår kassa hyrbil. Vi klarade oss igenom passet i god tid och trafiken hemåt var sedan helt ok. Det senare tack vare att Broncos tydligen hade match. Jag som är helt ointresserad av lagsport (förutom när Sverige spelar fotbolls-VM) har nu i efterhand förstått att Broncos är lika med Denvers amerikanska fotbollslag och att matchen de spelade var en del av Super Bowl, det vill säga en liga som jag alltid har trott hade med bowling att göra. Japp, nu blottar jag min okunskap totalt här men; jag bjuder på det! (Och för övrigt kan jag ha fel i allt jag har skrivit de senaste fem raderna...)

Hursomhelst, denna fjärde vecka i Amerikat spenderar jag, Hjalmar och Sixten på egen hand här i Boulder. Thomas är i London på jobb. Fokus för veckan är med andra ord mest att klara av den. Låter kanske dramatiskt men faktum är att det är skillnad att klara av barn och hund, där båda kräver ett visst mått av aktivitet och stimulans, hemma i Eknäs/Nacka/Stockholm/Sverige där vi har såväl vänner och familj som rutiner och you name it, jämfört med att fixa det på ett nytt ställe där vårt nätverk är lika med noll. Visst hittar vi på saker - våra dagar är fyllda med aktiviteter för både barn, hund och vuxen. Vi går på musikklass, tränar Crossfit, hikear i bergen, hänger på bibblan, leker i hundparker och lekparker, cyklar och går på tumbling (ett rum fullt med mjuka hinder där Hjalmar och andra toddlers kan brottas, klättra, hoppa och ha sjukt roligt i 45 minuter). Och vi träffar både unga och gamla människor att prata med och hundar att hälsa på, vilket täcker en del av det sociala behovet. Men just det där nätverket. Och just det där sociala behovet... Först denna vecka har just avsaknaden av nätverk och vänner slagit mig på riktigt och det har för första gången känts lite tufft. Vet att somliga (läs Thomas) tycker att jag är otålig. Vi har ju ”bara varit här i tre veckor och du kommer att hitta vänner”. Självklart har han rätt i det. Men så är jag också en extrovert lagd person som hämtar min energi och inspiration i mötet med andra människor, varför jag också behöver en social kontext. Att skapa just denna sociala kontext på en ny plats är mer utmanande när embryot till ens kontext inte är kopplat till jobb, skola eller annan ordnad sysselsättning. Man får helt enkelt vara lite mer om sig och kring sig när man inte kan förlita sig på kollegor eller pluggkompisar. Av just den anledningen gör det mig extra glad när:

• Jag och Hjalmar blir bjudna på middag av Jen och Ara en kväll (och som med så mycket kärlek, omtanke och intresse tar in och välkomnar oss i sin familj).
• Jag, genom en av mina och Hjalmars alla aktiviteter, kanske har hittat en första kompis att gå ut och ta en drink med någon kväll nästa vecka
• Jag och Hjalmar har blivit hembjudna på fika hos en svensk tjej och hennes familj som vi träffade på biblioteket förra veckan (det är för övrigt på the Public Library of Boulder som det händer. Det är där man träffar folk och aktiverar sina barn. Ironiskt med tanke på hur lite aktivitet jag tycker det är på svenska biblioteket).

Så, ja, med den ”boulderianska” öppenheten till hjälp så går det framåt med vårt socialiserande.

För övrigt är det enormt varmt här. Enormt varmt. Kanske inte relativt sett för att vara Boulder i januari (det har jag ingen fakta på) men åtminstone relativt sett för att vara januari för mig. Folk vandrar runt i bergen i shorts och t-shirt. Själv kör jag jeans, tröja och ingen jacka. Mer integrerad än så är jag inte ännu.

Jen och Ara's A-frame.

Skidåkning med Sixten.

Plutten på lekparksäventyr

Eftermiddagshike på Mount Sanitas.

 

Adminvecka

Förutom att en av mina bästa vänner blev mamma i veckan (grattis igen Gina och Svante!!) så har administration varit temat för den här veckan. Kanske inte så roligt att läsa om. Inte heller så roligt att göra - men icke desto mindre nödvändigt.

Jag hade tre huvudsakliga målsättningar för den här veckan:

• Anmäla oss till den kurs man måste gå för att få gå godkänt att ha sin hund lös i Boulders Mountain Parks och Open space under ”Voice and Sight control”
• Avlägga nytt besök på banken för att ordna med kreditkort till mig och se hur vi kan göra för att förbättra vår kreditrating (mer om detta nedan).
• Gå till Social Security Office för att ansöka om ett Social Security nummer till mig respektive Hjalmar.

Har checkat av samtliga ovan punkter men med varierande framgång (och apropå check så är också Den Berömda Depositchecken för vårt hus inlämnad, för alla som eventuellt undrar). Voice- and sight control-kursen är bokad, så där finns inte mycket att orda om men vad gäller Social Security Number så visade det sig, efter en timmes väntan (i en, för övrigt, sjukt deprimerande amerikansk myndighetslokal) att varken jag eller Hjalmar kan få något sådant med de visum som vi är här på. Nähä? Det hade vi inte riktigt uppfattat från början. Och vad betyder det? Efter lite undersökningar, verkar det inte vara några större problem i sig. Enligt Thomas kollegor som har respektive som är här på samma villkor som oss, klarar man sig alldeles utmärkt utan ett Social Security Number och tydligen är det bara om man faktiskt arbetar här som man får det. Det var ju goda nyheter. Men ändå! Rent emotionellt känns det lite konstigt. Ungefär som att man inte riktigt är erkänd - rätt eller fel. Kan inte heller låta bli att tänka lite på hur det är att vara invandrare under andra förutsättningar som vi är här. Eller för all del att vara invandrare i Sverige. För vi är ju ändå här under justa förutsättningar. Vi är välkomna. Vi ska ju bidra.

Sen var det, det här med banken. Som jag har nämnt tidigare, är ju kreditkort the thing här. Särskilt för oss som inte har någon kredithistoria. Tydligen så tilldelas man en kreditrating som anger vilken kreditrisk man utgör för finansiella institut. Denna rating är vanligtvis ett tal mellan 300 och 850, varav 850 är den absolut bästa ratingen man kan ha. Vi, eller Thomas, har 250 (jag har säkert lägre) – dvs fruktansvärt dålig. Anledningen är alltså att vi inte har någon kredithistoria här – banker och annat vet inte om de kan lite på oss – vilket i sin tur kommer att få implikationer på huruvida vi tex kan få billån, huslån eller liknande samt vad vi får för ränta på dessa potentiella lån. Eftersom vi relativt snart vill köpa en bil (att långtidshyra vår skitbil till Hyundai som vi kör runt i just nu är knappast en billighetsaffär), är detta med billån rätt relevant. Enligt banken så kommer det säkert att gå men vår ränta kommer, tack vare kreditratingen, att bli relativt hög. Så nu gäller det att försöka skapa en så god kredithistorik som möjligt för att förbättra ratingen. Detta ska vi göra genom att använda kreditkort så ofta som möjligt, betala räkningar i tid, osv. Från erfarna amerikafarare har vi även fått några andra knep och tips som vi ska undersöka.

Vi har fått förstå att vi har ett liknande system i Sverige och det är säkert inte alls mycket bättre - vi har bara inte behövt fundera så mycket över det tidigare (vilket också är en del i det här med att flytta utomlands – saker man tar för givet hemma är inte lika givna borta). Med det sagt är det inte för inte som det känns lite snopet att inse att man inte ses som en särskilt attraktiv kund för banker och annat, när man tycker att man ändå har skött sig ganska bra hela livet. Återigen kan jag inte låta bli att tänka på de som är invandrare under andra förutsättningar än vi. Både här och hemma i Sverige.

För övrigt när det gäller bankbesök så måste jag ändå tillstå att det är rätt trevligt att gå till banken här. Det är inte som hemma i Sverige där bankerna knappt vill träffa sin kunder i kött och blod. Visst, effektiviseringar och utveckling av nya affärsmodeller i all ära, men om man får tillåta sig att vara lite gammalmodig, är det väldigt trevligt att sitta ned och prata med en banker medan man blir bjuden på kaffe (eller ”änglapink” som min morbror, Kurt, en gång namngav äkta amerikanskt kaffe). Och när kontorschefen tar ens rastlöse 1,5-åring på guidad tur på kontoret så kan jag ändå inte låt bli att låta ett stråk av lojalitet börjar ta form. Det är värdskap på ett annat sätt.

Efter en sådan här maffig administrationsvecka, måste man få unna sig något roligt. I helgen drar vi därför till Winterpark, där både längdspåren och skidbackarna ska vara fantastiska (Ha!).  Jen and Ara, våra Air BnB-värdar, har en stuga där som vi får låna över helgen – gratis. Eftersom ”it makes them happy that someone uses it”. Ja, vad säger man? De bästa Air BnB-värdarna man kan tänka sig. Och eftersom det är contagious att vara snäll, öppen och trevlig, vill jag bara att de ska komma och hälsa på oss i Sverige så att vi kan få möjlighet att ge dem den bästa Sverige-upplevelsen man kan tänka sig.

Innan vi försvinner upp i bergen vill jag avsluta med att säga att jag är så oerhört glad över alla ni som läser och uppskattar den här bloggen! Tack - det gör det extra roligt att skriva! Kram och sköt om er!

Två veckor och några dagar. Och min första Dolph.

Då har vi varit här i hela två veckor och några dagar. Firade detta genom att dra min första ”Dolph” idag. Uttrycket ”trots allt”, går nu under ”efter allt” i den här familjen. Korrigerade mig själv, lyckligtvis, dock snabbt.

De här veckorna har både gått snabbt och ändå inte. Konstaterar återigen att vi har hunnit med så oerhört mycket under den fortfarande ganska korta tid vi har varit här. Jag och Hjalmar (och ibland Sixten) har fullt schema under dagarna och fler och fler saker börjar komma på plats. Boende, aktiviteter etc. Känner vi oss som hemma ännu då? Svårt att säga. Vet inte vad vi, eller i alla fall jag, känner oss som. Det känns i alla fall inte som att vi är här på semester. Och det känns inte som att vi ”ska åka hem snart” heller. Vi har heller inte varit här tillräckligt länge för att känna hemlängtan till Sverige. Men Boulder som i ”hemma – hemma”? Inte riktigt ännu. Tror kanske att ett riktigt hem (som vi snart har) och en social tillvaro med ett reellt umgänge kommer att ge just den känslan en riktig skjuts. Men det kommer – alltihopa.

Trivs vi då? Ja! Verkligen! Boulder är ett speciellt ställe. Som en bubbla – vilket jag har varit inne på tidigare. Och vad betyder då det? Är inte alla ställen en bubbla, på sitt sätt? Jo, kanske men ska vi fokusera på själva Boulder-bubblan, som vi mer och mer får känna smaken av, så är den lite av ett happy paradise för shiny, happy people. En kombinerad hippie- /hipsterbubbla, där på något sätt alla verkar enas kring ett ideal som handlar om ett liv nära och med naturen, ett liv där man tar hand om sig själv och andra, ett liv där man accepterar andras sätt att leva och vara – under rimliga gränser (för fortfarande är det nog så att en sann Boulder-bo gärna vill övertyga andra om att Boulder-livet är ett ideal som man gärna ska efterleva). Rent ideologiskt skulle jag säga att Boulder är ett socialliberalt samhälle. Demokraternas kandidat Bernie Sanders verkar ha starkt fotfäste här och på temat Trump, tror jag inte att han har många anhängare här.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om att samhället här verkar präglas av tillit till andra. Man låser varken hem, hus eller bil och säkert inte heller cykeln heller. Och det fungerar. För mig, som kan vara lite allmänt skeptisk, är detta lite konstigt men ändå så otroligt befriande. Lite här och där i stan sitter det skyltar med texten ”Courtesy is contagious” och det verkar funka. Här gäller inget ”sköt dig själv och skit i andra”. Snarare gäller ”sköt dig själv och bry dig om andra”. Ett mindre bevis på detta fick jag idag. Var ute på eftermiddagspromenad med pojkarna och möter en dam som även hon är ute och går med sin hund. För mig var det ungefär vilken tant som helst men hon hejar och utbrister ”I don't remember your name but you are from Sweden, aren't you – we met the other day and I was just thinking about you”. Jo, visst minns jag det. Jag mötte henne i fredags och pratade en stund eftersom Sixten blev väldigt förtjust i hennes tik men jag har kanske inte gått runt och tänkt på henne sedan dess. Susan, hette tanten i alla fall och jag misstänker att jag säkerligen kommer att träffa på henne igen - Boulder är trots allt ingen stor stad.

Men med endast två veckor under västen, finns det fortfarande en risk att jag har misstolkat allt. Kanske är allt det här bara på ytan och jag är, trots min skepsis, och lurad. Skyller det i så fall på att jag fortfarande är nyförälskad - och som vi alla vet så är kärleken blind. Antar att vi lär bli varse ju längre ned i Boulder-bubblan vi borrar ned oss.

Finns det något som är dåligt då? Jo, jag hade nog hoppats på mer snö i själva Boulder. Visst snöar det med jämna mellanrum men i Boulders milda klimat smälter det mesta bort framemot lunchtid. Riktigt winter wonderland får man om man åker högre upp i Bergen. Och sen har vi ju det här med längdskidåkningen som verkar vara omöjlig att få till – i alla fall om man vill ha med sig sin hund och samtidigt inte vill köra bil i flera timmar. Men mer än så är det inte, just nu i alla fall.

Joshua!

Så har vi haft vårt första besök! Thomas gamla kollega, Joshua, kom i fredags. Träffade honom senast när vi gifte oss för 4,5 år sedan så det var ett trevligt återseende. Vi hann med en hel del kvalitetshäng innan han åkte vidare upp i bergen västerut för skidåkning. Bland annat hann vi med vår första middag ute sedan vi kom hit. Fantastiskt gott på The Oak on 14^th (som också var den första restaurangen vi åt på när vi var här i somras). Stred mot Coach Beaues order och åt efterrätt (”no sugar” är hans mantra men tycker samtidigt att öl är det sista man tar bort ur sin diet om man nu så småningom ska bli så stark så att man kan slå ned en björn. Vet inte om han är allvarlig med det där med ölen eller inte. Svårt att veta med Coach Beaue, helt enkelt. Har svårt att ta honom på allvar) en dog-park-premiär för Sixten och brunch på The Dining Hall i Chatuaqua-parken. När vi vinkat hej-då till Joshua tog vi en hike i Chatuaqua och åkte sedan och ”fyndade” skidutrustning till mig och Thomas på Boulder Ski Deal. Detta dagsprogram var ungefär allt vi orkade för en lördag i den här familjen och vi somnade i en hög kl 20.30 och missade att gå in till våra hyresvärdar för drinkar som vi blivit inbjudna till. Bergen suger, helt enkelt.

The Oak on the 14th.

Hundpark!

Häng framför brasan i The Dining Hall.

Brunch-time!

Brunch.

Hike i Chautauqua-parken.

Idag, söndag, hade vi planerat längdskidåkning i Eldora Mountain som är den skidanläggning för både utförs och slättförs som med sina 45 minuter ligger närmast Boulder. Det är dit alla Boulder-bor verkar åka för att få den dagliga dosen skidåkning oavsett sort och vi har verkligen sett framemot att kunna åka dit regelbundet med start idag. När vår Hyundai (jädra skitbil) hade sladdat sig uppför berget genom snö och blåst fram till infarten till Eldora står det en stor skylt med texten att inga hundar, förutom ledsagarhundar, är välkomna i Eldora Mountain Resort.... Vevar ned rutan för att konfirmera det hela med en sheriff som står och dirigerar trafik och han upprepar samma budskap som skylten men med tillägget att hundar dock gärna får sitta kvar i bilen. Sixten, stackarn som knappt har fått gå ut och kissa på morgonen, är värd lite mer än så och vi fick helt enkelt vända och åka hemåt igen. Inga hundar? Ens utomhus?? Vad är det för regel?? Eldora-utflykten blev alltså en riktigt flopp och vår längdskidsdag fick bytas ut till ytterligare en hike i bergen runt Boulder (South Mesa Trail idag) – inte fel det heller men är man inställd på vintersport så är man. Tävlingen om titeln ”bästa vintersportsstad” vanns därför av Stockholm idag. Boulder förlorade.

Hike istället för skidåkning.

South Mesa Trail.

Imorgon är det röd dag (Martin Luther King's day) på den här sidan Atlanten. Då gör vi ett nytt försök att hitta bra längdspår – hundvänliga den här gången.

705 Maxwell Avenue

Vi har ett hus! 705 Maxwell Avenue är vårt i ca 1,5 år framöver från och med 1 februari! Skrev kontrakt tidigare ikväll och nu firar vi med lite bubbel (allt som kan firas ska firas). Kontraktsskrivningen höll dock på att gå i stöpet för att jag har missat att vi tydligen skulle ha med oss en check för deposition och februari månads hyra. En check? En check???! Vem jobbar med checkar idag, 2016? Har de inte Swisch eller motsvarande i det här landet? Ordet ”check” finns knappt i mitt vokabulär. Inte konstigt att jag hade missat den detaljen.. Nåväl. Det hela ordnade sig ändå och vi har nu bestämt träff på måndag för att lämna över denna check som Thomas under morgondagen ska gå till banken och ordna med... Känns väldigt högtidligt. Återigen så känns våra hyresvärdar, Deb och Daniel, fantastiskt härliga. Vi snöade in på traditioner och ser framemot att bjuda in dem på midsommarfirande i sommar.

Som en bonus verkar det som att vårt bohag kommer anlända någon gång i krokarna kring den 1 februari. Som ytterligare en bonus verkar det också som vi har en intressent på vårt egna hus hemma i Saltsjö-Boo. Håller tummarna lite extra för det.

Christine, dieter och det här med kreditkort

Har unnat oss några relativt lugna dagar den här veckan. Hjalmar har haft en envis hosta kopplad till snorig näsa och lite rinniga öron (öroninflammationsgenen som spökar) så om inte annat för att ge honom lite lugn och ro att friskna till. Igår kom vi inte ut ur huset förrän efter lunch. Gissa om vår sjusovare till hund var nöjd över det.

Idag har vi haft date med Christine Robertsson, den där kvinnan jag träffade på REI förra veckan. Vi träffades på Boulder Dushanbe Teahouse som är ett anrikt tehus som byggts i Dushanbe i Tajikstan (var det nu ligger) och skänktes sedan till Boulder som en symbol för vänskap och kulturellt utbyte. Vi blev tipsade om detta tehus redan i somras när vi var här men tyckte då att det hela lät lite för turistigt tacky så stod över att göra plats för besök. Nu har i alla fall jag och Hjalmar avlagt besök på Dushanbe Teahouse och jag får revidera mina förutfattade meningar. Mysigt, trevligt och gott. Det blir fel besök.

Christine då? En trevlig och väldigt pratglad kvinna. Har, enligt egen utsago, inte rest så mycket men har ett stort intresse för språk och kultur och kan därför prata en rad olika språk. Räkna till tio på svenska kunde hon också, vilket var en följd av att hon en gång i tiden hade dejtat en svensk kille. Massor av tips hade hon i alla fall på saker man kan göra med en 1,5 årig, energifylld liten grabb. Hon berättade också att hon driver ett initiativ som kallas Jazz in Boulder, vilket är bra för de tillfällen vi skulle vilja bejaka vår kulturella ådra (kultur är annars inte topaktiviteten här i Boulder). Vi pratade också om att leva och bo i Boulder rent allmänt. ”Everybody in Boulder, is on a diet”, sa hon när jag frågade om hon ville ha en av mina Samosas som jag hade beställt och som hon tackade nej till eftersom hon inte äter vete (vilket då alltså är hennes diet). ”So, if you don't have a diet, you better come up with one so you have something to talk about when you meet people”. Jag är ju inte förvånad. Har nog aldrig varit på ett ställe där det görs mer reklam för olika dieter och metoder för att äta hälsosamt, än Boulder. Paleo diet, organic food, vegan food etc, vilket också slår på matutbudet här. Whole Foods är så klart stort men det finns också ännu mer nischade koncept såsom AlfaAlfa och Sprouts (vilka alla får Urban Deli eller Kajsa Warg att verka rätt modesta). Priserna blir därefter. Har man inget annat att lägga pengar på här så kan man lägga det på matkontot. Det är absolut inget fel med det. Även om vi de facto inte kör någon specifik diet i familjen Koch Blank så försöker vi äta en allsidig kost med mycket frukt, grönt, rotfrukter och fisk och inte så mycket socker (kanske ska börja kalla den ”The Swedish Diet” om någon frågar vad vi har för matfilosofi). Däremot kan jag bli lite irriterad när jag häromdagen är inne på Ideal, en del av Whole Foods-konceptet och ingenstans i butiken kan hitta smör till Hjalmars frukostmacka. Rader med tofu-alternativ fanns där dock.

Men tillbaka till Christines och alla hennes tips. När jag ikväll summerade ihop allt vi hade pratat med med mina egna tankar på vad jag vill göra med tiden under de kommande månaderna, insåg jag att jag och Hjalmar kommer att få fullt upp om vi ska hinna med på alla aktiviteter. Samtidigt slog det mig att vilken otrolig lyx att få den här tiden med Hjalmar och bara få tid och möjlighet att utforska och testa på en massa saker som vi förmodligen inte hade gjort om vi hade varit kvar hemma i Sverige. Med tanke på hur viktigt det är för mig att jobba så kändes den insikten som en rätt trevlig bonus att få.

Slutligen några ord om amerikanska banker. Var idag på Wells Fargo som är vår bank här för att uträtta några bankärenden. Bland annat så passade Thomas på att beställa ett creditcard eftersom det är det enda som gäller här. Ska man skaffa el-abonnemang, tv-abonnemang, vatten-abonnemang etc så behöver man helt enkelt ha en credit history (utan plumpar i protokollet, givetvis), vilket nu kräver att vi i princip betalar allt med ett kreditkort. Kalla mig gammalmodig men jag gillar att ha en cash history och att spendera de pengar jag har snarare än de pengar jag kommer att ha. Jag äger inte ens ett kreditkort. Antar att jag får revidera den tanken också, om jag ska klara mig här.

En vecka - Crossfit-preimär och husintervju

Så har vi varit i Boulder en vecka. Med tanke på hur mycket vi har hunnit med så här långt, känns det helt ofattbart att vi inte har varit här längre än just bara en vecka. So far so good, i alla fall och ska jag summera mitt allmänna intryck tills nu så är det övervägande positivt och jag förstår inte varför jag gjorde det så svårt att fatta beslutet att flytta hit. Visst är allt nytt och spännande och jag är nog lite i en nyförälskelsefas just nu men Boulder är på riktigt väldigt speciellt. Lite av en bubbla. Återkommer till det en annan dag, när jag lyckats sätta ord på vad jag menar. Men, ja vi känner oss så hemma man kan efter en vecka i ett nytt land och i en ny stad och vi ser fortfarande framemot att bygga upp en ny tillvaro här.

Denna måndag inleddes med ytterligare en premiär. För mig då. Min första crossfit-klass. Har som sagt anmält mig till ett basecamp på Crossfit Sanitas som, enligt mina efterforskningar, verkar bäst och idag kl 8.30 var det dags för första lektionen. Var, ärligt talat, lite nervös. Har hört så mycket om detta crossfit och var dels orolig för skador, dels för att jag inte är tillräckligt stark och vältränad för att palla med. Så här långt visade det sig dock att mina farhågor inte vara mer än just farhågor. Vi är totalt 6 nybörjarare i min basecamp och vi leds av Coach Beaue. Coach Beuae är speciell. Eller låt oss säga v-ä-l-d-i-g-t amerikansk och jag måste djupandas och jobba hårt för att hålla mig openminded för att inte bryta ihop av skratt när han sätter igång. Det är mycket dosens, and million and billion of times han har gjort saker, pratat om saker och sett saker. Men han är noggrann med tekniken och det gillar jag. Har stenkoll på varenda muskel i de övningar vi har gått igenom idag och väldigt om sig och kring sig om att vi ska förstå grunderna och vinsterna med just crossfit. Är jag såld ännu? För tidigt att säga men tror jag kommer att gilla det. Om kontinuerlig crossfit-träning kommer att få mig att kunna ”fight a bear” or ”run from a bear” som Coach Beaue så är jag mer än nöjd. Hjalmar hängde i childcare-rummet medan jag tränade. Han var ledsen när jag gick men det gick över en minut senare. Det blir lite av en inskolningsfas för honom också.

Crossfit-premiär

Dagens höjdpunkt var vår intervju med Deb och Daniel som äger drömhuset som vi vill hyra. Deb and Daniel är i ca 55-60 årsåldern. De har varit tillsammans i 15 år och gifte sig för ett år sedan. Nu bor de i Longmont som är en förort till Boulder men har kvar huset som vi vill hyra som pensionsplan. Att träffa dem var på något sätt som att träffa gamla bekanta. Vi klickade på en gång. Det kan ha att göra med att Debs morföräldrar var svenskar och en gång i tiden flyttat till USA från Sverige. Debs mamma var således halvsvensk och Deb och hennes syskon var uppväxta med flera svenska traditioner. Att få en svensk familj i sitt hus (där hon för övrigt bott i 30 år) var därför stort för henne och hon var minst sagt exalterad. Det visade sig att huset är över 100 år gammalt och är motsvarande K-märkt. Kanske inte en så big deal för oss i Sverige men i USA är det en stor grej. Gjorde om möjligt att huset blev ännu mer attraktivt för oss. Intervjun gick hursomhelst bra. Både Sixten och Hjalmar gjorde succé och huset är vårt om vi vill ha det (Eh - ja!!!). På torsdag ses vi igen och skriver kontrakt och den 1 februari får vi flytta in! Lycka!!! Och en jädra stor portion med tur!

Dag 7 - Vail!

Söndag och dags för vår första skidresa. Eftersom Thomas och en kollega ska åka till kontoret i Basalt senare ikväll så har vi bestämt oss för att köra de 2,5 timmarna till Vail som ligger på vägen, och åka skidor. När Thomas sedan åker vidare västerut med sin kollega, kör jag tillbaka till Boulder.

Vi kom iväg lite senare än tänkt. Dels för att Hjalmar sov till strax efter 7 (yay!) och för att vi är ovana att packa för en dags skidåkning i Klippiga Bergen. Hur mycket kläder ska vi ha på oss? Det är minusgrader nu men vad betyder det om några timmar? Vägen dit gick bra fram till Vailpasset som tydligen hade stängts av någon anledning. Köer i massor som sedan släppte när passet öppnades igen. Vår ankomsttid blev därför ytterligare fördröjd och när vi väl kom fram till Vail var det lunchdags, vilket ledde till att klockan var dryga 13 innan vi ens kom ut i de mytomspunna backarna i Vail.

Slutsatsen då? Visst är Vail fantastiskt! Och visst är skidåkningen fantastisk! Men för en halv dags skidåkning med en 1,5-åring är det dels för dyrt, dels för stort för oss. Nästa gång vi åker till Vail får det vara under andra förutsättningar, tex en vecka eller en långhelg eller liknande. Tills dess håller vi oss till ”mindre” och närmre skidorter.

Resan tillbaka till Boulder visade sig heller inte vara någon hit. Det hade vi kanske kunnat räkna ut från början men ibland är det kul att vara en ren optimist (dvs som Thomas är mest hela tiden). Ensam med Hjalmar som måste sitta i själv i baksätet, vilket han inte gillar, på slingriga vintervägar med tung och aggressiv trafik, i mörker och med en bil som har rätt kass väghållning (påminn mig om att aldrig, aldrig någonsin köpa en Hyundai), ja, det var rätt svettigt. Så svettigt att jag skippade min princip om att aldrig ge Hjalmar skräpmat till middag och vi därmed körde in på en Wendys och tog en varsin hamburgare. Inte blev det bättre av att jag dessutom lyckades ta fel väg mot Boulder och hamnade på väg I-6 som inklämd i ett bergspass är rätt cool dagtid men inte så jättekul kvällstid. Vi kom hem i alla fall. Och ingen var mer lättad än jag när jag parkerade bilen här på 18e gatan. Somnade en halvtimma senare i samma säng som både Hjalmar och Sixten. När Thomas är borta....

Bäst idag var i alla fall Hjalmars skidpremiär. Vet inte om han själv tyckte det men mamma-hjärtat värkte lite extra när han stod där på sina små skidor och var så himladens söt. Kärlek. Näst bäst idag är att ägarna till vårt drömhus vill träffa oss för en intervju. Förhoppningar.

Dag 6 - Out and about

Lördag och hela familjen är samlad. Och tid ska tas tillvara. Tidig morgon som vanligt i familjen Koch Blank (tidigare än vanligt eftersom unge herr Blank fortfarande inte har anpassat sig till sin nya tidszon) och redan i ottan lämnade vi huset för att ta itu med dagen. Jag till laundromaten för att fixa undan 1,5 veckas tvätt. Hade förberett mig på en halv förmiddags jobb och tog med mig datorn för att fördriva tiden i väntan på att maskinerna skulle göra sitt jobb. Helt onödigt, visade det sig. All tvätt tvättad, torkad och vikt på knappa två timmar. Ingen tid att sitta och lata sig här inte. Dessutom hade jag sällskap av en jättetrevlig farmor i 80-årsåldern. Han påminde om Morfar och vi pratade skidåkning, hundar, Boulder, Colorado, Sverige, Italien och bostadsmarknad. Ett sånt där spontant samtal i ett spontant möte som man önskar att man tog sig tid för lite oftare.

Förutom tvätt har vi även hunnit med brunch på Amerikansk Diner, en två timmars fantastisk hike på Mount Salinas (Sixtens första i Klippiga Bergen – stort!!), fixa skidor inför morgondagens utflykt till Vail OCH, viktigast av allt, en husvisning. Inte vilken husvisning som helst, heller. Utan husvisningen med stort H och det som, oavsett hur det går efter detta, kommer att utgöra måttstocken för vad vi vill ha. Det var också husvisningen som nu i efterhand tvingar mig att revidera gårdagens ställningstagande, då jag hävdade att om något verkar för bra för att vara sant – så är det också det. I det här fallet är det både bra och sant. Vi har alltså hittat vårt drömhus. Det är ett klassiskt amerikanskt småstadshus. Ett sånt man ser på film och som då alltid har en stor veranda, där det helst av allt ska finnas en hammock som man har djupa samtal om livet i under soliga sommarkvällar i. Det är inget ”bauta-amerikanskt” hus, vilket passar oss utmärkt. Men det har tre rum, ett vardagsrum, ett jättestort och hemtrevligt kök och en inhägnad liten tomt som skulle fungera perfekt för både hund och barn. Det ligger i historiska Mapelton Hill, vilket är en idyll i sig. Därifrån är det gångavstånd till hikingleder och downtown med restauranger i världsklass. Det är också familjevänligt och ligger bara några kvarter ifrån North Boulder Park där det bland annat finns en fin lekpark som jag och Hjalmar har testat några gånger. Som ”icing on the cake” visade det sig dessutom att familjen tvärs över gatan är halvsvensk och har barn i Hjalmars ålder. En match made in heaven med andra ord och perfekt för oss att inleda vårt Boulder-liv i. Det var den nuvarande hyresgästen som visade oss runt. Sarah, som hon hette, är ursprungligen från Australien och hade bott i Boulder i 1,5 år med sin familj. Originalplanen var att flytta tillbaka till Australien efter 2 år men de trivs så bra så de har istället byggt ett hus närmare bergen. Vi gjorde klart för henne att vi ville ha det och fick ansökningshandlingar med oss i handen som vi sedan åkte hem och fyllde i på studs. Nu håller vi tummarna. Så att de vitnar.

Denna kanonlördag avslutades sedan med middag inne hos Jen och Ara som bjöd på chili och cornbread. Har aldrig hyrt boende genom Air BnB tidigare men konstaterar att denna debut på det hela taget inte lämnar något att önska. Det här är kanon och mer avslappnade och hjälpsamma hyresvärdar kan man nog inte hitta. Vi hade en trevlig kväll hos Jen och Ara. De är från början från Alaska men flyttade därifrån bland annat av politiska skäl och hamnade av samma skäl i Boulder för 20 år sedan, där de känner sig mer hemma. De politiska skälen handlade om att de inte köpte in på de konservativa tongångarna som under många år har definierat Alaska. Vi var alla eniga om att om Trump vinner valet i höst så duger nog inte ens liberala och upplysta Boulder att bo i.

Dag 5 - House hunting

Snö! Massor av snö! Har kommit i natt och fortsätter att komma. Den dagliga morgonpromenaden tog sin lilla tid. Jag och Sixten kämpade med vagnen i snödrivorna medan Plutten sov skönt nedbäddad i sin åkpåse. Vi tog oss norrut i Boulder idag till området runt Wonderland Lake – en park som ligger i anslutning till bergsfoten och ”open space”, vilket är så kallad orörd natur, där inget får byggas eller anläggas. Detta är en viktig del av Boulders stadsbild och man är måna om att behålla det på det viset. I anslutning till Boulder finns idag ca 100 000 tunnland open space som används i rekreationssyfte, dvs vandring, träning, klättring, fågelskådning and you name it. Av denna anledning ser man inte några nya bostadsområden som växer fram uppe i bergen – bergen ska snarare kunna nyttjas av alla och envar och inte bara av dem ”som har råd” att bosätta sig däruppe. Det är också av den anledningen som inga stora tomträtter beviljas i Boulder som stad. Man vill helt enkelt att fler ska kunna samsas om den mark som finns att byggas på och vill man ha pool och tennisbana så får man dela det med grannarna. Rätt sympatiskt, tycker jag. Boulder växer dock fortfarande och effekten blir istället att staden mer och mer flyter ihop med förorter till både Boulder och Denver.

Efter vår upptäcktsfärd i Wonderland Lake, som för övrigt såg vackert ut mellan snöflingorna, har vi haft späckat schema idag. Tre husvisningar och möte med Irene, vår real estate agent på Remaxx. Förutom den första husvisningen, var övriga inte mycket att ha. Kan konstatera att om något ser ut att vara ”too good to be true” så är det så. Det hus som var bra ligger på Pearl Street, huvudgatan i Boulder, men långt mot bergen och på gångavstånd till de vandringsleder där jag träffade de gräsrökande gubbarna häromdagen. Stort och fint hus med bra planlösning, öppen spis och fina detaljer men ingen trädgård och egentligen för dyrt. Problemen med de andra husen kan sammanfattas med små, märklig planlösning och ogästvänliga. Fick ingen bra känsla när jag kom in där, helt enkelt. Ännu är det för tidigt att misströsta dock.

House hunting med min lilla hjälpreda.

Vi har ytterligare några visningar att gå på, bland annat en imorgon lördag som vi har stora (för stora?) förväntningar på och dessutom fick några bra tips från Irene idag. To be continued. Helt enkelt.

 

Dag 4 - Zillow-bonanza och musikklass

Boom! Inboxen börjar fyllas inbjudningar till husvisningar, telefonen börjar ringa om detsamma (japp – jag är äntligen med telefon igen!) och det verkar som att vi får ett ganska busy slut på veckan. En hel rad med husvisningar är inbokade imorgon och på lördag och fler krokar är ute. Trodde det skulle vara en smärre huggsexa om att komma och ens titta på de uthyrningsobjekt som ligger ute men så verkar alltså inte vara fallet. Är ändå inställd på att detta kan ta ett tag. Antar att vi behöver se några olika objekt för att sedan bestämma oss. Vi har identifierat några områden i Boulder där vi helst skulle vilja bo, men som sagt, just det verkar komma med ett pris – i alla fall om man inte vill bo i ett ruckel.

Idag gjorde Hjalmar och jag även premiär på en musikklass för barn mellan 0 och 5 år. Klassen tillhandahålls av en organisation som heter Mountain Song Music Studio och kostar så klart massor av pengar (som i princip alla aktiviteter gör här) men kan vara värt det dels för att få någon form av socialt sammanhang för Hjalmar, dels för att musik och sång är ett bra sätt att lära sig språk på. Dessutom gillar Hjalmar att sjunga och dansa så känns som en bra grej. Att sjunga och dansa ”på engelska” verkar också gå hem. Han hade en rolig timma och så även jag. Denna aktivitet får därmed godkänt och vi fortsätter kursen.

Har även introducerat Thomas till REI. Gjorde en familjeutflykt dit idag för att ekipera oss med lite skidtillbehör. Gjorde inga nya bekantskaper där idag men trots det; vilken fantastisk affär!

Dag 3 - Ljus, rovdjur och nätverkande

Upptäckandet av Boulder fortsätter. Idag har vi haft sällskap av den gode Sixten som fick stanna hemma idag. Hjalmars vana trogen var vi uppe vid 3 och lämnade huset vid 7, när han ansåg att det var dags att sova middag. En bra sak med det är att man får uppleva den fantastiska soluppgången över bergen. Magiskt vackert, var det i morse och jag önskar att jag hade haft en telefon eller kamera med mig så att jag hade kunnat ta bilder. Lever dock fortfarande ett liv utan telefon, så är lite handikappad vad gäller att ta spontana bilder. Om vi nu ska prata om sol och väder, så är dagarna här otroligt ljusa. Det påminner ungefär om det där speciella ljuset som kommer lite längre fram på året hemma i Sverige. Det som får oss alla att krypa ut ur våra iden och vakna till liv efter vår sömniga vinterdvala. Vårsol helt enkelt. Det är bara det att det fortfarande är början på januari här. Fantastiskt är det. Snö finns men mest fläckvis. Och konstigt är inte heller det, när temperaturen vid lunchtid är långt över plusstrecket.

Hittade hikingleder upp på Mount Sanitas som är ett av bergen vid Boulder idag. Träffade ett par gubbar där som blev väldigt intresserade av Sixten och började prata. Inte helt oväntat (eller så är det faktiskt det) satt de och rökte gräs. Eller ”just enjoying life” som de uttryckte sig. De var trevliga ändå och vi pratade lite om Boulder, hur staden växer och vad man ska göra om man stöter ihop med en björn eller en mountain lion (puma). Eftersom Boulder växer så kraftigt så erövras vildmarken mer och mer av stad, vilket i sin tur leder till att de djur som lever ute i vildmarken kommer närmare och närmare människorna. Däribland björnar och pumor. De som känner mig vet hur förtjust jag är i just björnar. Thomas tycker så klart att jag är fånig, det är ju inte som att björnar och pumor har för vana att attackera människor häromkring och folk här verkar inte vara särledes rädda utan lever på och med bergen som en del av vardagen. Men, som jag brukar förklara för Thomas, så är inte rädsla en rationell känsla. Hursomhelst, fick jag några goda tips av dessa äldre, marijuana-påverkade, herrar. Björnar ska man skrämma iväg alternativt slåss med. Pumorna ska man passa sig väldigt noga för. ”I'm not taking any fights with kittycat, I'm not”, sammanfattade den ena gubben efter att ha hävdat att han en gång hade sett en puma som var större än Sixten (som alltså väger en 50 kg). Well. Det var det. Ingen bergshike för mig idag i alla fall.

Från wildlife till shopping. Idag har vi på Jens (vår Air BnB-värd) rekommendation varit på REI (Står för ”Recretional Equipment Inc” och är en fantastisk butik med allt man kan tänka sig för outdoor-aktivteter. Jag vill ha typ allt där) och kollat efter en ny löp/cykling/skidåknings-vagn. Väl där träffar jag på en kvinna som tydligen jobbar som nanny och bara var tvungen att prata lite med Hjalmar. Berättade att vi var nya i stan, varpå hon utbrast att vi ”absolut måste ses för en kaffe så att hon kan berätta om alla grupper och aktiviteter vi kan gå med i”. Fick hennes kort och lovade att ringa när jag skaffat en telefon. That's America for you. Skulle aldrig hända i Sverige. Ingen aning varthän det kan leda men ska absolut ringa henne.

Dag 2 - Gör planer

Jetlaggen fortsätter och även denna dag började vid 3 på natten. Upp. Bygga duplo, läsa bok och äta frukost vid 4. Lämnade huset strax efter 7 och slog följe med Thomas och Sixten på deras promenad mot jobbet (Sixten gjorde tydligen succé på kontoret igår och får fortsätta hänga med husse till jobbet) och fortsatt därefter för att uträtta några ärenden. Hjalmar somnade djupt i vagnen efter en stund. Hade jag också gärna gjort efter att ha avklarat nattpasset.

Hann under morgontimmarna bygga upp en otålighet och stark vilja att sätta igång med att komma tillrätta här. Ja, jag vet att vi bara har varit här i två dagar men det hindrar ju ingen för att ta itu med träning, sociala aktiviteter och husletande. Vad gäller träning och sociala aktiviteter, hade jag dessutom hunnit göra lite research redan i Sverige så det är inget att vänta på. Gick därför till det Crossfit-gym som enligt mina efterforskningar verkar bäst (barnpassning, bra betyg, bra läge) och signade upp för en månads basecamp med start nästa måndag. Senare på dagen anmälde jag också Hjalmar och mig på en musikklass för barn i åldrarna 0 till 5 år. Ett, förhoppningsvis, bra sätt att träffa lite kompisar till både Hjalmar och mig – och går inte det vägen så gillar ju Hjalmar musik och sång och något ord på engelska kanske han lär sig ändå.

Har även börjat kolla på hus och Zillow, motsvarande Hemnet men med både hus att hyra och köpa, går varm på datorn. Konstaterar följande: att hyra hus i Boulder är svindyrt (visste det redan men konstaterar det igen. Och igen. Och igen..) och det verkar som att vi får välja mellan att antingen bo i ett fint hus men med sämre läge eller i ett ”rackigt” hus men med bra läge. Har hittat några objekt som verkar bra och som jag har skickat iväg förfrågan på i alla fall. Har även ett möte med Irene, vår real estate agent, på fredag för att prata fler objekt, tips och knep och do's and don'ts när man hyr hus här. Irene har förklarat för oss att i och med att Boulder växer så det knakar så hyresmarknaden väldigt tajt här och att vi måste ställa in oss på att vi inte kommer att få allt på önskelistan. Så vi ställer in oss. Sedan är väl det här med en tajt hyresmarknad också relativt. Jag menar, vi kommer ju från en stad där folk ställer sina barn i bostadskö redan när de är nyfödda, för att de förhoppningsvis ska ha en liten chans att kanske få hyra något när de har tagit studenten. Men alla har ju sina perspektiv.

Dag 1 - Boulder

Så var vi här! Anlände runt 16-tiden igår eftermiddag, bara för att inse att någon jag känner (faktiskt han jag är gift med) hade bokat vårt Air BnB-boende till idag. Som tur var löste det sig ändå och vi kunde enligt plan packa ur bilen och installera oss i första, om än tillfälliga, hem här i Boulder. Vi i ett gästhus hos ett par som heter Jen och Era och deras två barn, två hundar, två katter och två kaniner. De verkar överlag avslappnade och väldigt trevliga och gästhuset är bra och duger för oss de närmsta sex veckorna som vi har bokat det.

Eftersom Thomas har varit igång hos sin nya arbetsgivare sedan oktober, så jobbar han idag. Så även Sixten som fick följa med husse till kontoret. Lyxigt värre. Jag och vår smått jetlaggade son, däremot, har haft tid att göra Boulder. Detta sedan kl 3 i natt då han vaknade. Vi gick kanske inte ut exakt just då men väl vid 7-snåret när solen gått upp marscherade vi ut genom dörren för att försöka hitta en lekpark. Dagen har sedan fortsatt i fullt tempo. Packa upp och försöka organisera alla våra saker på noll förvaringsutrymme (storleken på den fjärdedel av min garderob som fick följa med som incheckat bagage snarare än på en container klarar sig inte på totalt tre klädgalgar...). Lämna tillbaka vårt monster till hyrbil för att istället långtidshyra en mindre SUV (som i jämförelse känns ungefär som en liten Fiat), i väntan på att vi skaffar amerikanskt körkort och köper en egen bil. Jobbar man dessutom med att försöka förbättra klimatet här i världen (Thomas) så går det inte heller att komma med en bensindriven bil som är ungefär lika stor som en mindre lägenhet i Stockholms innerstad. Det blir helt enkelt lite för mycket Åsa Romson över den logiken. I övrigt har det blivit en rejäl promenad med barnvagnen medan Hjalmar sov middag. Har varken telefon eller fysisk karta så tills vidare får jag lite på lokalsinne och försöka rita min egen karta medan jag vandrar Boulders gator upp och ned. Bra sätt att få koll på stan om inte annat. Och ja, jag har gått fel några gånger idag.

Några spaningar från vårt första dag här:

• Stadsbilden är verkligen varierande. På en och samma gata slåss såväl stora, moderna och arkitektritade lyxvillor och rena fallfärdiga ruckel om uppmärksamheten.
• Amerikanska brandbilar är coolare än svenska.
• Folk är otroligt trevliga. Alla hejar. Och är glada. Inget av det svenska ”stirra-ned-i-backen-och-låtsas-att-jag-är-mycket-upptagen-med-mig-själv-för-att-slippa-få-ögonkontakt-och-behöva-hälsa-på-en-främmande-person”.
• Folk är trygga och litar på varandra här. Man låser varken ytterdörrar eller bilar – och det funkar! Brottsligheten sträcker sig ungefär till någon cykelstöld per år men inte mer. Hur går det till? Inte ens i lilla Östanvik, där jag är uppvuxen lämnar man hus och hem utan att omsorgsfullt låsa dörren efter sig. Måste forska vidare i detta.

Nu är klockan åtta på kvällen och för oss som varit uppe sedan tre i natt, börjar dagen lida mot sitt slut. Fortsättning följer, helt enkelt.

Roadtrip

Illinois, Iowa och Nebraska. En jädrans massa mil och landskapet ser ut.. så här.

Platt, platt och åter platt. Och spikrak motorväg. Det är som att åka igenom Skåne 7-11 gånger. Med autopilot. För någon avancerad bilkörning är det inte. Vår bilmärke skär motorvägen som en pråm. Solen gnistrar i frostigt vinterlandskap och tidvis är det riktigt vackert. Några spaningar man kan göra när man sitter ensam och kör med en sovandes familj i baksätet och amerikansk radio (…..) som enda underhållning är:

Amerikanska långtradare är snyggare än svenska (har sett några vid det här laget, så hävdar detta med bestämdhet)

1. När radiokanalen Adult Hits (och nej, det är inte så snuskigt som det låter) är den radiokanal som man känner att man har mest gemensamt med, måste man väl ändå räknas som vuxen?
2. Riktigt bra countrylåtar bör ha minst en textrad (men helst en hel refräng) som handlar om att dricka whiskey.
3. Den här typen av kompetensbefriad körning (dvs köra rakt fram mil efter mil efter mil med automatlåda i ca 15 timmar) måste väl ändå på något sätt kunna gå att automatiseras?

Det var allt för nu. Over and out!

Chicago

Efter att ha checkat in sju fullpackade och ”viktmaxade” resväskor, en bag med skidor, en bilbarnstol, en barnvagn OCH en 50 kilos Sixten med en hundbur stor som en lekstuga (TACK Anders, Sophia, Felix och Albin som hjälpte oss till Arlanda – hur skulle vi ha klarat oss utan er??), kunde vi äntligen ta oss ombord på planet till Chicago och därmed påbörja äventyret Boulder på riktigt. Visst var vi lite nervösa för Sixten som skulle flyga för första gången någonsin. Att premiären skulle bli en resa över Atlanten kunde kanske kännas som lite väl magstarkt men när vi nu väl hämtade ut honom i Chicago kan vi konstatera att vår trygga, coola hund inte verkar vara särskilt berörd av att behöva hänga i en bur i lastutrymmet på ett flygplan i tio timmar. Han sov gott i sin bur när bagage-gubbarna kom kånkandes på honom och var sitt vanliga jag när han släpptes ut. En otrolig lättnad för ”matte-hjärtat” som minst sagt har haft sina dubier. Hjalmar har som vanligt varit en glad prick och hållit låda i princip hela flygresan. Åtminstone så gillar han att flyga.

Nu är vi incheckade på ett Sheraton i Chicagos västra förorter och redo att bege oss på vår 14h roadtrip mot Colorado och Boulder direkt efter frukost imorgon. Roadtripen står i direkt relation till temat ”flyga med hund för första gången”. Då av- och pålastning samt start och landning anses vara de moment under flygningen som kan upplevas som mest stressande för en hund, ville vi begränsa Sixtens exposure mot dessa moment under denna premiärresa. Ja, vad gör vi inte för våra pojkar...

Nu börjar det

Jag har alltid valt de alternativ i livet som jag har varit mest rädd för och jag vill tro att det har öppnat dörrar som inte hade öppnats annars.

Detta sa Marie-Louise Ekman, vd för Dramaten, när hon talade på Novares 10-årsjubileum 2011. Orden gick rätt in i mig och dagen efter gick jag till min dåvarande chef och sa upp mig, från mitt bra  jobb på Deloitte, för att starta eget. Nu gick ju inte mitt egenföretagande just den gången precis som jag hade tänkt mig men likväl fick jag med mig lärdomar och erfarenheter på den resan som jag aldrig skulle ha fått om jag hade stannat kvar i tryggheten. Därför har jag försökt att fortsätta leva efter Marie-Louise Ekmans devis.

Att bestämma sig för att flytta över barn och hund till USA kan tyckas vara ett enkelt beslut. Jag menar; många har ju gjort det innan oss. Men för oss, eller i alla fall för mig, var det faktiskt inte så himladens enkelt. Många osäkerhetsfaktorer som till exempel vad som ska bli min sysselsättning eller att ingen av oss har en svensk arbetsgivare i ryggen om det nu inte skulle fungera ”därborta” har analyserats. Liksom de mer emotionella faktorerna som vänner och familj och allt vad det innebär när man både har en egen liten son som vi vill ska växa upp med en nära relation till bådas våra familjer och även har syskonbarn som vi vill spendera kontinuerlig tid med. Att välja är att välja bort, brukar man säga. I det här fallet kommer det inte att stämma. Vi valde det som kändes minst säkert. Vi valde det som just nu skulle utmana oss mest. Vi valde ett nytt äventyr. Vi valde en, i alla fall kortsiktigt, mindre förutsägbar framtid. MEN vi valde inte bort våra familjer och vänner, Istället kommer att göra vårt yttersta för att bibehålla och nära vår kontakt med alla er. Vetskapen om det gör att det känns lättare att åka.

Idag är avresedagen. Det känns bra. Visst pirrar det i magen men vi är så redo för detta nu. Vi har planerat , diskuterat och drömt om det här så länge. Nu gör vi istället. Det är dags. Om ni vill veta hur det går så kan ni i den här bloggen följa med oss på vårt äventyr till Boulder, Colorado.