Två dagar kvar

Två dagar kvar till valet. Dagens upplaga av The New York Times pryds av dels Hilary Clinton som pratar med väljare på ett valmöte i södra Florida, dels Trump som lyfter upp en bebis och kallar den ”so cute”. Det senare är en på gränsen till pinsamt tydlig åtgärd för att fiska röster i valet på tisdag. På ett valmöte i augusti, bad nämligen Trump en mamma att gå ut med sitt gråtande barn när han pratade. Kritiken blev massiv. 

Så vad händer egentligen här borta? Ni har säkert koll på det mesta. Skandalerna avlöser varandra och i jämförelse får de ett regelrätt svenskt valår att verka… ganska tillrättalagt. 

För några veckor sedan hävdade Trump att valet var riggat och att han bara skulle acceptera ett valresultat som var till hans fördel – något som det stora flertalet, även Trump-anhängare, ansåg som en skymf mot den amerikanska demokratin. Innan det, handlade det om Trumps sexuella trakasserier mot ett flertal kvinnor och TV-klippet då han och Billy Bush pratade nedsättande om en kvinnlig kollega – något som till och med fick en del kristna Trump-anhängare att tappa tålamodet. Därutöver har vi presidentkandidatsdebatterna, som snarare har gått ut på att förolämpa motkandidaten än att diskutera sakfrågor och där Trump har fått Göran Persons ryggvändning mot Maud Olofsson under en TV-sänd debatt 2005 att verka som en frisk vårbris. Långtråkigt blir det inte. 

De senaste två veckorna har dominerats av ”FBI-skandalen”, det vill säga nyheten om att FBI-chefen James Comey, i ett brev adresserat till flera kongressledamöter, meddelade att FBI eventuellt och potentiellt kunde ha hittat ny information vad gäller affären med Hilarys privata mailserver. Just affären med Hilarys privata mailserver avslutades egentligen redan i somras, efter att FBI konstaterade att även om Clinton och hennes medarbetare var ”extremely careless” i hur de har hanterat klassificerad information, skulle Hilary inte åtalas. Sedan Comeys brev läckte ut har demokraterna lagt en hel del energi på att kritisera såväl FBI som Comey. Ett rykte som har florerat i den cirkusen är att det själva verket var Trump-anhängare på byrån som läkt ut nyheten om att det fanns ”nya bevis” gentemot Hilary, varför Comey ”var tvungen att reagera med sitt brev” som i själva verket inte innehöll något av substans. En annan slutsats är att Comey har försökt att påverka valet till Trumps fördel – särskilt med tanke på att ”bevisen” snarare handlade om vaga indicier än något konkret. 

Idag meddelade hursomhelst Comey till amerikanska medier att de ”nya bevisen” nu har tröskats igenom och FBI står kvar vid sin slutsats från i somras. Det vill säga, Hilary ska inte åtalas. Det var ju i sig goda nyheter. Samtidigt kommer FBI-chefens nya uttalande förmodligen inte ha mycket inverkan på de väljare som tack vare FBIs ”nya bevis” gick och förtidsröstade på Trump. För Demokraternas räkning kom meddelandet från Comey således för sent och FBIs agerande kan ha haft en verklig inverkan på valresultatet. 

Hur det ska gå på tisdag är dock fortfarande oklart. De senaste opinionsundersökningarna visar på en knapp ledning för Clinton och väljare på båda sidor är nervösa. För är det något i det här valet som är säkert så är det att det här valet upprör och engagerar. Känslorna är så att säga ”all over the place”. 

Jag ska inte påstå att jag har läst vartenda alster som har publicerats om valet – det är hart när omöjligt. Men jag har försökt att förstå. Båda sidor. För det är för mig obegripligt att en ”sexual harrasing psykopath” som komikern Bill Maher uttryckte sig, har potential att vinna detta. 

Så vad är slutsatsen? Att det är svårt att greppa. Och att än så länge kan jag för lite om amerikansk kultur och historia för att på riktigt förstå. Å andra sidan förstår inte de olika sidorna varandra heller, vilket i sig tyder på hur komplicerat valet är. Jag har vänner här som till och med är osams med sina familjer för att de inte kan förstå varandra. 

Det säger en del om hur stort det här landet är och hur svårt det är att nå ut med balanserad information till 300 miljoner människor utan att lokala källor balanserar över. Om alla ens grannar säger att ”the media is corrupt and the election is rigged” så tror man på det – oavsett vad någon på radio säger. På det sättet finns det verkligen plats och behov för icke-privata nyhetskällor här. Det vill säga nyhetskällor som kan ge en hyfsat neutral bild av läget (även om mer högerorienterade människor alltid kommer att hävda att icke-privata nyhetskällor domineras av vänsterorienterade journalister). 

En annan sak jag börjar förstå är att höger- och vänsterskalan inte passar inte här. I alla fall om man ska använda den måttstock som vi är vana vid. För även om kandidaterna representerar olika partier, är detta i mångt och mycket ett personval. Särskilt under det här valet. Antingen gillar man den ena eller den andra kandidaten. Eller hatar. För just hat är kanske ett tydligare motiv för hur man lägger sin röst det här valet. Det är känslorna som styr. Att valet är ett personval, har också varit tydligt i alla debatter och valmöten. Snarare än diskutera valfrågor och konkret politik, går den mesta tiden åt att baktala sin motkandidat. 

Samtidigt, och å andra sidan, är väljarna superpolariserade. I snitt är befolkningen nästan 50/50 Demokrater eller Republikaner. Ibland av historiska och därmed inte ifrågasättande skäl (typ ”så här har jag alltid röstat så jag varken hör eller ser vad presidentkandidaten för mitt parti har för sig”) och ibland av principiella skäl (typ ”oavsett vad utredningarna om henne säger så är hon korrupt och står för `ondskan `i det amerikanska samhället”). Och kanske är det den hållningen som gör att en snubbe som Trump kommer undan med än det ena, än det anda. 

Tydligt är också att politiken är mer extrem här än hemma. Visst kan man diskutera skattesatser och invandringskvoter hemma och visst vill de olika partierna marknadsföra sig som unika inom olika frågor under valår - men fortfarande råder ändå någon slags konsensuslinje. Det är relativt homogena mellanvägar och en hyfsat gemensam värdegrund. 

I november 2008 hade jag förmånen att befinna mig i Washington DC när Obama blev val president. Jag kommer aldrig att glömma känslan utanför Vita Huset den natten när valresultatet var ett faktum. Jag kommer heller aldrig att glömma känslan av att dagen efter vakna upp till en värld som utlovade helt nya möjligheter – inte bara i USA utan även globalt. Det valet var på många sätt historiskt. Valet på tisdag blir också historiskt. Men på ett annat sätt. 

Det står mellan pest eller kolera, sa någon. I beg to differ. Det står mellan pest och kolera tillsammans mot Hilary Clinton. Visst, hon kanske inte är den absolut bästa kandidaten i Demokraternas historia. Men hon är långt mycket mer kompetent, professionell, erfaren och rentav lämplig som president än hennes motståndare. Det må vara ett val mellan historiens näst sämsta och sämsta kandidater – men däremellan är valet ändå enkelt.

Enligt opinionsundersökningarna är det trots det fortfarande oklart till vilken typ av värld vi ska vakna upp till på onsdag. Jag bara hoppas att amerikanerna röstar för en värld där min son och hans kompisar och jämnåriga inte får växa upp med en attityd där det anses ok att betrakta och behandla kvinnor som objekt. Eller där rasism tolereras. Eller som på sikt inte går att leva i, för att dagens klimatförändringar inte accepteras och hanteras. 

Så #iamwithher. God bless America. 

Höstfenomen, skatter och jobb

En intensiv och händelserik vecka är snart till ända. En intensiv vecka som inleddes med att jag äntligen och efter att ha flunkat första uppkörningen (av fruktansvärt fåniga anledningar, enligt mig själv) lyckades ta mitt Colorado Drivers Licence (!!!) och som nu avslutas med efterverkningarna efter gårdagskvällens sista presidentdebatt. Vad gäller det senare, presidentdebatten, har jag fått flera frågor hemifrån kring hur de politiska diskussionerna häröver låter. Då nyhetsrapporteringen och analyserna minst sagt är massiva och intrycken desamma kräver ett sådant svar ett eget inlägg samt lite tid att sätta ihop. Jag sparar således mina upplevelser och tankar kring valet en egen bloggpost i helgen. Antar att det inte är alltför mycket av en spoiler alert att säga att det är farsartat. Valet alltså. I väntan på helgen, får de som läser nöja sig med några allmänna uppdateringar kring vad vi pysslar med här. Däribland nyheten om min nya professionella sysselsättning.

Sedan i torsdags förra veckan jobbar jag för iDE - en NGO som sysslar utvecklingsprojekt inom bland annat jordbruk, vatten och sanitära lösningar i Asien, Afrika och Centralamerika. Organisationen har ca 30 år på nacken, ca 950 anställda globalt och sitt huvudkontor i Denver. Jag jobbar för Business Development and Operations teamet, vars uppgift bland annat är att se till att vinna anbud från stora institutionella biståndsgivare, så att organisationen har pengar att genomföra sina utvecklingsprojekt för. En rätt stor bidragsgivare till iDE är faktiskt svenska Sida, varför jag har fått i uppgift att jobba med just Sida men även andra nordeuropeiska biståndsgivare.

Eftersom jag fortfarande inte har något arbetstillstånd i USA tar min arbetsinsats uttryck av en volontäranställning som just nu uppgår till några dagar i veckan. Volontärarbete är ganska vanligt här och har ofta en annan karaktär än vad vi tänker oss i Sverige. Visst finns det olika typer av volontärjobb men i organisationer som är passionsdrivna (som många non-profits är) är ofta viljan och ambitionen större än resurserna och man tar tacksamt emot kvalificerade insatser inom de områden man verkar. Mina arbetsuppgifterna på iDE står således i paritet med vad jag har att erbjuda erfarenhetsmässigt. Och ja, visst är det klart att jag helst skulle få lön för mödan och en riktig anställning med resultatansvar och utvecklingsmål men då inga andra möjligheter står till buds med mitt nuvarande visum, ser jag detta som en investering för att skapa erfarenhet, referenser och kontakter på den amerikanska arbetsmarknaden och kanske en faktiskt möjlighet till anställning när väl problemet med arbetstillstånd har löst sig.

Jobbet är också en investering i min egen utveckling. Förutom att jag slipper stagnera erfarenhetsmässigt, får jag också inblick i att faktiskt jobba för en amerikansk arbetsgivare (återkommer med eventuella, framtida reflektioner på det området). Sist men inte minst ger detta mig en möjlighet att (äntligen) få arbeta med frågor som från dess att jag valde universitetsutbildning har legat mig varmt om hjärtat men som jag aldrig har kommit att arbeta med. Just nu är vi alltså två i familjen Koch Blank som på varsin kant försöker bidra till att göra världen lite bättre. Ett litet steg för mänskligheten. Ett bra steg för mig.

Och vad gör Hjalmar i allt detta? Just nu har vi en nanny som tar hand om honom de dagar som jag jobbar. Om en månad börjar han dock förskolan här. Då har han nått den magiska åldern om 2,5 år, då de flesta förskolor släpper in barnen. Innan dess finns alternativet daycare. Det här med att välja förskola är för övrigt ett eget kapitel. I maj/juni gjorde vi en turné då vi besökte sju olika förskolor. Vi hade fått förklarat för oss att om vi ville få in Hjalmar på en förskola nu i höst så var vi ”för sent ute” och att det brukar vara lååånga köer för platser. (Det vill säga samma resonemang som när vi skulle hitta ett hus att hyra.) Det visade sig att fyra av dessa förskolor hade plats för oss nu i höst. Vårt val föll på en (vad det verkar) fantastisk Montessori-skola och vi konstaterar att vi antingen har en väldig tur eller så är vi bara väldigt härdade som före-detta Stockholmsbor.

Vad vi däremot är ovana vid, när det gäller förskola, är priset för detsamma. Som de svenskar vi är, är vi vana vid att betala skatt (och sedan några extra ynka hundralappar/månad) och sen skola in ungen på dagis – det är ju så vår medborgerliga ”rätt” ser ut. Men det som vi ser som en rättighet hemma, kan nästan ses som ett privilegium här borta. Priset för att ha Hjalmar tre halvdagar i veckan uppgår till $570/månaden. Och då ingår inte ens lunch. OCH han måste vara pottränad (Jajemen. Hårda bud). Nu är skatten naturligtvis lägre här än hemma i Sverige (26%) men med tanke på att man inte ens får snöskottning för de pengarna blir det en del utlägg. Vi har ännu inte gjort någon kalkyl på om vi relativt sett är ”better off” inkomstmässigt med systemet här eller hemma i Sverige men skillnaden i hur det här med skola, vård och omsorg fungerar har inneburit ett rejält uppvaknande. Vi tar så mycket för givet, hemma i Sverige. Bara en sådan sak att det här faller på individen själv att ha koll, fatta informerade beslut och ta konsekvenserna av dem. I Sverige är det farbror Staten som ordnar. För att återgå till förskolorna, har jag fått höra från flera svenskar här som har erfarenhet från båda systemen, att det amerikanska systemet är mycket bättre eftersom ”kvaliteten på förskolorna är mycket högre”. Så kanske är fallet (ett annat tema att återkomma till längre fram) men då vi hade en fantastiskt positiv upplevelse av det halvår som Hjalmar gick på dagis i Nacka kan jag bara konstatera att för $570/månaden (för tre halvdagar i veckan) gör skolan bäst i att vara något utöver det vanliga.

Apropå att kostnaden att sätta sitt barn i någon form av barnomsorg här är så hög, hörde jag på radion häromdagen att många kinesiska (lågutbildade) immigranter inte har råd med vare sig organiserad barnomsorg eller att vara hemma med dem. Deras lösning blir därför att skicka hem sina bebisar till Kina för att låta dem bli omhändertagna av släktingar där istället, tills dess att man sparat ihop tillräckligt för att ha råd med förskola eller liknande. Förekomsten av dessa ”satelite children” tycks ha vuxit till ett eget fenomen och nu undersöker forskare effekterna på barnens anknytning till sina biologiska respektive tillfälliga föräldrar efter ett antal år separerade från varandra. Det låter som en sådan innerligt grym lösning men om det inte står några andra alternativ till buds, vad ska man göra?

Vad mer då? Halloween närmar sig med stormsteg och folk dekorerar sina hus med pumpor och spökprylar - ett höstfenomen som jag verkligen gillar. Hjalmars Halloween-kostym är redan beställd och levererad och nu funderar vi om vi ska komplettera beställningen med en varsin outfit till mig och Thomas. ”Det räcker med att vi klär upp oss..”, säger Thomas och syftar därmed på att vara lite sådär lagom Stockholmspiffig, det vill säga en stark kontrakt till den sedvanliga Boulder-outfiten med hikingkläder och yogabyxor. ”..då kommer vi att se utklädda ut här”. Misstänker att en sådan Halloween-kostym kanske kommer att bli lite lost in translation.

Ett annat höstfenomen är björnar som just nu är ett hett samtalsämne i vårt bostadsområde. Björnarna är i full gång med att äta upp sig inför vintermånadernas tid i ide. Så de letar mat. Soptunnorna där vi bor har så kallade ”björnlås” för att björnarna inte ska kunna använda våra sopor som skafferi. Faktum är till och med att slarv med att säkra björnlåset bestraffas med rejäla böter från the City of Boulder. Tar sig björnarna väl in i en soptunna tenderar de nämligen att komma tillbaka och man vill ju inte ha björnar springandes inne i stan... Likväl ser vi varje morgon spår av björnar i gränderna där vi bor. Omkullvälta och tömda soptunnor, björnbajs och björnspår. Vi har än så länge inte sett någon faktisk björn. Det närmaste någon av oss har kommit är Thomas som på en kvällspromenad med hund och barn för en vecka sedan, blev eskorterad hem av sheriffen för att inte stöta ihop med en björn som precis hade setts två kvarter ifrån platsen där sheriffen ifråga träffade på Thomas och pojkarna. Enligt sheriffen (som enligt Thomas utsago var lätt macho) var björnen ”the biggest bear, I ever saw. Maybe 400-500 lbs” (det vill säga runt 250 kg). Efteråt, frågade jag Thomas om han möjligen hade passat på att ställa lite frågor kring det här med hundpromenader efter mörkrets inbrott och annat som kan vara bra att tänka på nu när björnarna är så aktiva. Möjligen var även Thomas lätt macho, för inga sådana frågor hade ställts. Hursomhelst, eftersom ingen annan verkar vara rädd för björn här, har jag slutat studsa över min egen skugga när jag är ute på kvällarna Dock har ovan händelse föranlett att vi numera förlägger Sixtens kvällspromenad lite längre bort från bergen än vi normalt brukar. Åtminstone tills björnarna har gått i ide.  

Tales of Boulder – starring the Aspbrings

Att få besök hemifrån är fantastiskt och när besöket vill skriva inlägg i vår blogg, är det ännu mer fantastiskt. Ladies and gentlemen; I give you Gina Aspelin!



-------------------------------------------------------------------------------------------------


Solbrännan som jag ser på mina fötter är ett gott minne av vad vi har varit med om den senaste månaden, Svante och jag tillsammans med vår sju månader gamla son Adrian. 

Återigen var det dax för USA. Så många gånger jag varit där, senast för tre år sen med min käre Svante. Den gången utan barn. Denna gång är dock första gången till Colorado. M&T hade givetvis förberett oss väl men vi visst ändå lite av vad som väntade. När planet gick ned för landning i Denver, två timmar försenat, så meddelade piloten att det skulle vara blåsigt dock inte ovanligt för Denvers flygplats. Det slår mig då att vi redan från dag ett är på ganska hög höjd, och lägre skulle det inte bli. Och höga höjder var inte det ända vi skulle fascineras av under denna tre veckor (och lite till) långa resa. Lägsta höjd 1600 möh - högsta höjd under resan knappt 3800 möh.

Boulder är precis som Malin beskrivit det och lite till. Det är verkligen gångavstånd till vandringsleder och det ligger verkligen precis där bergen möter den oändliga platta platån. Området där Malin och Thomas valt att bo på ligger idealiskt nära bergen, staden och allt man vill ha nära. På vandringslederna möter man massor med folk som i rask takt tar sig än de knixiga stigarna utan problem. Alla hälsar. Svante och jag älskar friluftsliv, campa, cykla, paddla kajak, vandra med mera. Så detta ställe passar oss utmärkt. Det är svårt att beskriva Boulder men det har gett så många trevliga minnen. Samkväm och gitarrspel på verandan en vardagskväll. Picnic till middag uppe på Flagstaff Mountain. Födelsedagsbrunch med Mimosa (som man alltid dricker på en riktig American Brunch… ;-) ) för Svante på Chautauqua Dining Hall. Filmkväll med the shining inför besöket av Stanley Hotel i Estes Park. Mötena med ”locals”. Middagarna hemma hos och givetvis alla utflykter. 

Bergen, de oändliga bergen. När jag kollar i min kamera har jag massor av bilder på berg från bilen. Varför jag tagit alla dessa bilder förstår jag inte. För vid varje stop, runt varje hörn finns en möjlighet att få fantastiska bilder. Man upphör inte att förundras och väl på plats förstår man varför klippiga bergen fått sitt namn. I bilen bör man njuta av de fantastiska vyerna, vilket jag även gjort då jag faktiskt saknar lite bilder från en tur. Då jag inte orkade fota längre utan la ned kameran och bara njöt. Just another mountain… ;-) 

Tre veckor var vi i Colorado. Tolv dagar av dem var vi på resande fot ihop med familjen Koch Blank. Och vad vi fick uppleva saker. Vi kan varmt rekommendera "Kock Blank resebyrå”, vi har utvärderat varje del och man kan lita på att det blir ett bra resultat. Tälta på 3000 meters höjd, 130 år gammalt ånglok i Silverton (Svante var svart i hårbotten efteråt  efter att ha hängt ut genom fönstret mest hela tiden =)), bosättningar från urinvånare i Mesa Verde (check på världsarvslistan), middag på äkta saloon i Durango (med en servitris som delade med sig massor av sitt liv :)) , öl hos "Mr Grumpy Pants” i Ouray, bada i hot springs, vandringarna runt omkring Snowmass, Maroon Bells - man blir aldrig trött på den utsikten. Rocky Mountain National park går inte att beskriva med ord och bör besökas minst en gång under livet. Ja mycket hann vi med. Vad tar vi med oss?

1. Boulder är en oas i USA, vi visste detta innan men det är så tydligt efter att ha varit här. T.ex. Cykelfiler i stan bättre än i Sverige.
2. Ibland är dubbelmoralen framme…. USA är landet där staten inte ska lägga sig i för mycket men dock finns det vid de flesta övergångstälten stora skyltar ”Yeild, State Law” som påminner om att du ska följa lagen. Detta förstärks ytterligare med blinkande ljus vid många övergångstälten. 
Ett annat exempel är att stort ansvar ligger på den enskilde individen att hantera problem, men ibland så kommer de uniformerade statligt anställda in och strikt ser till att du inte avviker från mönstret. 
3. Barn är så omtyckta. Var vi än kom var folk så gulliga mot oss och framför allt mot vår son. De gullade med honom och skulle han mot förmodan bli grinig så försökte de hjälpa till att få honom på bättre humör. Vi blev hastigt varse om hur det kan vara i Sverige när vi på hemresan gick in i SAS loungen på Newark där 90% är skandinaver…. där det istället blängdes en hel del.  
4. Vänligheten och hjälpsamheten - denna tar jag med mig och ska var dag försöka vara lika hjälpsam mot okända som passerar i min vardag. Under vår resa fick vi alltid erbjudande om hjälp med väskor och annat. 
 
Solbrännan på fötterna då. Jag måste erkänna att jag inte helt lydde Malins förmaningar om att vi MÅSTE smörja in oss. På denna höga höjd är solen betydligt mer farlig än vi är vana vid. Jag glömde smörja in fötterna och för första gången på MÅNGA år har jag solbränna efter mina skor. Förlåt Malin ;) Jag har lärt mig till nästa gång! 

Summa summarum: Har ni möjlighet ÅK HIT. Det finns något att göra för alla, ni kommer inte att ångra er, bara om ni starkt ogillar berg och en och annan höjd gör att ni svimmar =)

 Citat att minnas:
”Redback is my favorite dog” ” It is ridgeback not redback” - En av tusen kommentarer om Sixten - till Svantes förundran över hur många superlativ en hund kan få ifrån random people på stan.
” We also have a dog, he is also not 21, is that ok?” - Malin till "Mr Grumpy Pants" på Ouray house brewery när han hade skickat ut oss på verandan då vår sovande son (i vagn) inte var välkommen in på baren (Sixten var dock mer än välkommen och Malins fråga fick Mr Grumpy Pants på bättre humör) 
”Redrum redrum redrum” - ja kan ni gissa vad detta kommer ifrån? 

Av: Gina Aspelin

Is that American?

Nu var det ett tag sedan. Resor sedan mitten av juli och vårt första Sverigebesök i Boulder har tagit uppmärksamhet från bloggskrivande och förutom det ska ska jag villigt erkänna att tröskeln till att skriva ett nytt inlägg växer sig högre och högre ju mer tid som går. Var börjar man när man inte har skrivit på några månader? Vad ska jag skriva om, liksom? Det är ju inte som att tiden har stått stilla och sedan sist har mina reflektioner och betraktelser vuxit sig till en stor hög. Men.. nu kör vi!

Jag tänkte inte orda så mycket om vår sommarsemester i Sverige. Den var, som vi redan visste att den skulle bli - fantastisk. Trots det kan man dock konstatera att det är minst sagt intensivt att försöka klämma in ett helt års umgänge med familj och vänner på en månad. Vårt umgängesmål för sommaren var, så här i retrospektiv, lite lätt överdrivna – särskilt om man reser land och rike runt med en tvååring för att träffa folk. Listan med vänner vi ville träffa var med andra ord längre än listan vi hann med och vi hoppas att de vi inte hann med har tålamod med oss och inte ”gör slut” bara för att vi bor här. Efter några trista hejdån (kommer vi någonsin att vänja oss vid det?) var det dock en fröjd att åka tillbaka till Boulder och Colorado. Det är ju här och just nu som vårt äventyr (eller Äbentyyyyr som Hjalmar säger) äger rum. Och jag, jag insuper, intar och iakttar.

Kort efter vår hemkomst i Boulder fick vi alltså vårt första riktiga Sverigebesök hit. The Aspbring Family (a.k.a Gina, Svante och lille Adrian) kom för att hälsa på oss i hela tre veckor! Som vi har längtat och planerat inför deras besök. Äntligen skulle KochBlanks Resebyrå för första gången få visa vad den går för och i och med det har vi hunnit med att både visa The Aspbrings några av våra egna Colorado-guldkorn men också att upptäcka nya tillsammans. Jag tänker inte ge er något referat av våra resor förutom att jag ännu en gång förundras över hur många vackra platser som finns att se i detta hörn av världen. (läste häromdagen att Colorado rankas som den femte vackraste delstaten i USA, efter Kalifornien, Hawaii, Alaska och Utah; https://www.thrillist.com/travel/nation/most-beautiful-states-in-america)

Våra resor i USA i sommar har även givit upphov till en del reflektion som kan sammanfattas med att det ibland är nyttigt att lämna Boulder-bubblan. Inte för att det inte är bra här – för det är det. Utan för att få en liten hint om hur andra delar av USA kan vara. Lägg märke till formuleringen kan vara. När vi bestämde oss för att flytta hit var en av anledningarna att få en chans att lära känna det amerikanska samhället på ett annat sätt än när man åker hit på semester. Well, är det något jag börjar känna enormt stor ödmjukhet inför, så är det just det att känslan och upplevelsen av ”det amerikanska samhället” kan variera en hel del beroende på var i detta land man befinner sig. Visst råder det meningsskiljaktigheter mellan Norrlands inland och Stockholms innerstad men här pratar man än tydligare om västkustmentalitet vs östkustmentalitet och traditioner i södern respektive midwest. Vår upplevelse av USA är förmodligen väsensskild jämfört med att bo och leva i till exempel NYC.

Som jag i tidigare inlägg har varit inne på är Boulder väldigt speciellt. En kollega till Thomas, som precis kommit tillbaka från en arbetsresa i Sverige, konstaterade att man lär sig mycket om ett land och en kultur genom att besöka livsmedelsbutiker (...och undrade för övrigt i samma andetag vad det är med svenskar och mjukost...). Med den måttstocken i bakfickan, säger ett besök i valfri livsmedelsbutik i Boulder rätt mycket om boulderiternas leverne. Här marknadsförs den ”den rätta maten” med ord som organic, vegan, paleo, cave-man, gluten-free, GMO-free, climate friendly och you name it. Och ger man sitt barn en klassisk ”klämmis” till mellanmål får man nästan konstiga blickar – i alla fall om den inte är tydligt uppmärkt som ”organic”. Nära besläktat med den boulderitiska kosthållningen är också Boulderbornas träningsintresse. Colorado överhuvudtaget, är en väldigt ”outdorsy” delstat och de flesta som bor här har friluftsliv och skidåkning som intressen. På hikinglederna råder i princip trängsel och att inte träna eller intressera sig för någon form av fysik aktivitet är ungefär en lika ovanlig företeelse som att se folk gå omkring med obscent stora take-away-muggar med läsk (det vill säga; det gör man inte). Läste för några veckor sedan att även om befolkningen i Colorado har ökat sitt BMI det senaste året, är det fortfarande the slimmest state i USA. Jag köper det. Och då särskilt i Boulder, där de flesta ser ut att ha kroppar som består av noll procent kroppsfett och 90 procent muskler (jaja, jag överdriver men ändå...). Med andra ord sjukligt överviktiga människor ser man aldrig här.

(Som en parentes kan för övrigt nämnas att sjuklig övervikt som definieras med ett BMI på 30 eller mer, omskrivs som en epidemi här i landet. Och då en epidemi som blir allt vanligare. Enligt statistik från amerikanska Center for Disease Control and Prevention (www.cdc.gov/obesity/data) anses 37 procent av den vuxna befolkningen i USA, lida av sjuklig övervikt. Av återstående 63 procent bedöms ca en tredjedel lida av vanlig övervikt. Studerar man tonåringarnas övervikt, bedöms 17 procent lida av sjuklig övervikt (!!!). Om utvecklingen fortsätter i samma takt som idag, är prognosen att 44 procent av den vuxna befolkningen kommer att lida av sjuklig övervikt 2030. Siffrorna är enorma. Men här i Boulder; inget av detta. )

Boulder utmärker sig på fler sätt än genom tränings- och kostvanor. Det är till exempel bara utanför Boulder som jag har sett valkampanjskyltar med Trumps ”Make America Great Again”. Så här i valtider där de senaste opinionsundersökningarna visar på relativt jämt skägg mellan Hillary och Trump blir just sådana iakttagelser extra intressanta – för någonstans måste ju Trumpväljarna bo. I Boulder bor de ju tydligen inte – här fick till och med republikanernas kampanjkontor bomma igen tidigare i somras. Religion är ett annat exempel. Visst, det pratar man inte så mycket om överhuvudtaget och måhända är flertalet Boulderbor medlemmar i någon församling/kyrka men faktum är ändå att bordsbön som företeelse i offentliga miljöer såsom restauranger har vi hittills inte stött på just i vår stad. Dock i andra.

Avsaknaden av såväl Trumpväljare och sjuklig övervikt till trots, ligger dock bubblan Boulder fortfarande i USA. För visst finns det något av det där typiskt amerikanska även här. Frågan är då; vad är det som utmärker det typiskt amerikanska? Vad handlar det om? Är det bilromantik, amerikansk fotboll, stora städer med glittrande skyskrapor och cowboys och country? Eller är det (också) något annat. 

Javisst, är det så. Det ovan nämnda är ju bara attributen som på ett eller annat sätt förkroppsligar det man inte kan ta på – den amerikanska mentaliteten. Det vill säga det som i större eller mindre utsträckning utmärker amerikaner overall. Det ytligt öppna folket som har en uppfriskande syn på världen men som samtidigt kan kännas begränsade på grund av att de trots allt inte vet så mycket om andra länder - ofta eftersom de har fullt upp med att se och upptäcka sitt eget land. Det möjlighetsgörande folket som skapar sin egen lycka genom att ta tag i saker och ser möjligheter snarare än problem. Det nationalistiskt stolta folket som inom frågor som rör rasism och undermedveten diskriminering gentemot andra kulturer har kommit längre än vi i Europa. Och mycket annat. 

Visst, nu är jag varken sociolog eller psykolog så ta mina iakttagelse för vad de är, men Boulder eller inte – just ovan nämnda karaktärsdrag i den amerikanska mentaliteten tycker jag mig kunna se var man än kommer, på samma sätt som vi svenskar i större eller mindre uträckning besitter motsvarande typiska mentalitet var vi än kommer.

Nåväl. För att återgå till där vi började, det vill säga faktumet att vi har haft vårt första besök här, kan vi glatt meddela att vår besökskalender börjar fyllas på. Närmast och redan om en månad väntar vi besök från delar av den Kochska familjen. Då kommer nämligen Farmor och Farfar, farbror Anders och faster Sophia och kusinerna Albin, Felix och Filip. Att Farmor och Farfar kommer är stort. Väldigt stort. Och vi nyper oss lite i armen av bara tanken på det. Därefter har även familjen Tjärnsing (Sine, Oscar och lille Tage) bokat in två veckors semester i mars. De har stora planer för sin resa här. Och jag nyper mig lite i armen för det också.

Avslutningsvis, kan jag meddela att det är höst här nu. Aspträden fullkomlig brinner av färg och naturen är sagolikt vacker. Det enda jag saknar är kyligare väder. Den verkliga höstkänslan har svårt att infinna sig när det är runt 25 grader varmt om dagarna. Det kan tydligen vara så här ibland. På samma sätt som det lika gärna hade kunnat vara snö nu. Men varför vara typiskt svensk och klaga på situationen med vädret, istället för att göra något åt det?

Ett halvår - check!

Jag har tagit lite tid på mig att få ihop det här blogginlägget. Orsaken finns att finna i att den här sommaren hittills har varit kort och gott ”amazing” och därmed fullpackad med upplevelser och äventyr som har begränsat mig från kommunikation med omvärlden. 

Så här sa en granne för någon månad sedan;”People in Colorado love the winter, but live for the summer”. Jag köper det. Helt och fullt och till punkt och pricka - trots att jag är en sann vinterälskare. Och till er som aldrig besökt Colorado eller för all del Klippiga Bergen sommartid säger jag bara; ta för sjutton och pallra er hit. Ni har något spektakulärt att se framemot!

Är medveten om att jag låter som ett resemagasin nu men jag är helt enkelt så betuttad i denna delstat att entusiasmen inte vet några gränser. Sommar i Colorado är förvisso torrt och varmt, men ändå... alldeles, alldeles underbart. Plötsligt blir vyerna ännu mer vidunderliga. Plötsligt blir alla berg och all natur ännu mer tillgängliga. Och alla möjligheter därmed oändliga. Colorado-sommaren är som en smågodispåse av äventyr helt enkelt.

Våra sommaräventyr har stavats camping och hiking och som boende i Boulder behöver man köra knappt en halvtimma för att hitta en fulländad campingplats för natten. Trots att vi har maxat våra sommardagar hittill, känns det ändå som vi bara har hunnit nosa lite på ytan. Mitt i all denna idyll, är det nästan så att man blir stressad. Ett berg är ett berg, är ett berg, kan man tycka, men i alla fall jag, är omättlig när det gäller dessa vyer. Hur ska vi hinna se allt, liksom? Och dessutom hinna upptäcka resten av det här oändligt, stora landet med så mycket att se?

Som man kanske kan läsa mellan raderna så är status på vår USA-tillvaro just nu på topp. Visst; Trump kan bli nästa president, i Europa rasar Brexit, i Sverige har vi Sd och en massa andra problem och i övrigt verkar det mesta i världen gå åt skogen. Men i vår Boulder-bubbla är livet både enkelt och bra. Och kanske till och med lite verklighetsbefriat - för visst, med handen på hjärtat, är en av fördelarna med att leva i ett hippie-hipsters-samhälle, där alla vill göra gott för klimatet, miljön och sig själva, att man invaggas i en tro av att resten av världen är likadan. (Tills man läser nyheterna, vill säga.. Eller nån galning får för sig att utnyttja vapenlagarna här i landet..)

Till viss del har säkert den magiska sommaren här bidragit till nuvarande toppkänsla, men förutom det har vi också tagit oss igenom de första sex månaderna och som en tidigare kollega en gång sa till mig; ”det första halvåret är värst sen blir det bra.” Av allt att döma kan hon ha haft rätt. Under detta första halvår har vi varit igenom allt från nyförälskelsens eufori till fast beslutsamhet om att”vi flyttar hem igen – ju förr desto bättre”. En känslomässig berg-och-dalbana, helt enkelt. Toppar och dalar, finns säkerligen fortfarande kvar att ta oss igenom – när i livet slipper man dessa? Men sedan en tid tillbaka känns marken vi trampar runt på här borta ändå väldigt stabil. Så pass stabil att till och med den heliga högtiden Midsommar gick att fira på ett drägligt och trevligt sätt i den här delen av världen, trots långt avstånd till Dalarnas ljuva midsommartid.

Så vad beror dessa positiva tongångar på – egentligen? Inget specifikt i allmänhet och olika saker i synnerhet som alla tillsammans har bidragit till att vår tillvaro och sammanhang här har blivit mer och mer vår och inte bara tillfällig. Visst; har vi våra kulturkrockar. Och visst; stora saker som min långsiktiga sysselsättning har ännu inte löst sig, men nu känner jag mig tryggare och mer förvissad om än tidigare, att det på ett eller annat sätt kommer att lösa sig i sinom tid och flera idéer och planer ligger redan och bearbetas.

Efter några härliga dagar hos Monika och Paul i ett obeskrivligt varmt St Louis, flyger vi hem till Sverige för en månads ”semester” imorgon. Vi längtar efter att tanka på oss tid med familj och vänner därhemma, hänga i Stockholm med omnejd och njuta av lugnet i Dalarna, men vi ser också redan nu framemot att fortsätta äventyrandet i Colorado i augusti igen. Tills dess; trevlig sommar till alla er som läser och kanske så ses vi i Sverige!

Home. And back home again.

Så har vi varit hemma i Sverige för första gången sedan vi flyttade hit. Thomas pappa fyllde 70 i mitten av maj, vilket vi såg som en utmärkt anledning att komma hem och överraska. I samma veva passade Hjalmar även på att fylla 2 år så kalasen och festligheterna avlöste varandra.

Att komma hem var på många sätt märkligt. Vi har ju inte varit borta mer än knappa fem månader men för oss känns det som det som vi har varit borta i flera år. Redan. Känslan att komma hem var enormt skön, och på många sätt en lättnad. Inte bara det att det var kul att träffa våra familjer igen och de vänner vi hann med och Sverige är...Sverige. Hemma vet man hur allt fungerar, var allt finns - och alla pratar svenska. Nu är det ju inget utvecklingsland vi bor i och det mesta fungerar ju rätt bra härborta i USA men när man är ny i ett land och ska försöka få koll på allt från var man handlar glödlampor till hur banksystemet fungerar till hur man skaffar en bra nanny, blir det ibland rätt tröttsamt. Minns att en gammal kollega till mig, som ursprunglingen är från England men som bor i Sverige, en gång berättade att han hade planer på att skriva en bok om hur det är att bo i ett annat land än sitt hemland. Boken skulle heta "How to kill a mouse in Sweden". Minns att jag inte riktigt tog honom på allvar när han berättade detta. Så här fem månader in i vårt eget utomlandsäventyr förstår jag vad han menar. Det är sannerligen inte självklart hur man ska döda en mus i ett annat land.

Hursomhelst, Sverige är Sverige och Sverige är fantastiskt och första kvällen hemma konstaterade både jag och Thomas att ska det fortsätta så här så kommer det nog att bli jobbigt att åka tillbaka till Boulder igen. Men några dagar in i hembesöket, växte också en lista fram med saker som vi saknade med Boulder. Stockholm, Stockholm, stad i världen. Vad jag älskar dynamiken, moderniteten och energin i dig. Vad jag älskar arkitekturen, vattnet och historien. Vad jag älskar det du på något sätt står för i världen. Men ack så kalla, arroganta och självupptagna människorna som lever hos dig är. Var och en för sig. Ingen “courtesy is contagious”. Har faktiskt aldrig upplevt Stockholm så otrevligt som nu – en rejäl kontrast mot öppna och trevliga Colorado. Just den insikten var både ledsamt och nyttigt att få.

Vi saknade också servicenivån och tillgänglighet (att få tid hos en svensk bankman är ungefär lika enkelt som att få audiens hos kungen), vädret och bara den allmänna livsglädjen som Boulder-borna utstrålar – det är nämligen också smittsamt. Av dessa anledningar var det faktiskt riktigt roligt att resa tillbaka till Boulder och det riktigt pirrade i kroppen på mig bara när planet landade på amerikansk mark i Chicago. Nu kör vi Boulder 2.0 i sex veckor innan vi åker hem igen för sommarsemester. Vi är jätteladdade och har massor av roligt att se framemot.

Sedan vi landade i söndags natt har schemat varit rätt packat. Hjalmar har till exempel hunnit med sin tvåårskontroll och träffat sin barnläkare för första gången. Förutom att Hjalmar (eller snarare jag) fick en uppläxning i hur dåligt det är med napp på tvåringar, gick det bra. Och det där med nappen var jag förberedd på. De är hysteriskt anti nappar i det här landet (eller i alla fall i den här delen av landet) efter en viss ålder. Och nappflaskor. Eftersom vi redan har påbörjat processen med att vänja av Hjalmar med napp, blev jag rätt irriterad på läkaren. I synnerhet eftersom han inte lyssnade på mig. Hans sätt att läxa upp mig var både arrogant och "lilla-gumman"-mässigt. Argumenten var allt från att Hjalmars talförmåga påverkas negativt av napp (absolut – det är en av anledningarna till vår pågående avvänjning) till att han rent generellt skulle hämmas i sin utveckling. Ungefär när doktorn hävdade att fortsatt användande av napp kan leda till att Hjalmar kan komma att alltid vilja ha napp i munnen till och med när han har uppnått skolålder, fick jag nog. Jag förklarade bestämt för honom att vi både är pålästa och medvetna föräldrar som fattar faktabaserade beslut för vårt barn men som även tar hänsyn till vad han behöver och svarar bäst på just nu (till exempel att om man ändrar barnets tillvaro kollosalt genom att flytta till ett annat land där alla bekanta ansikten är utbytta mot okända människor som dessutom pratar konstigt, så kanske man inte just i den perioden börjar ta bort sådant som ger barnet trygghet..) och att det där vi kommer ifrån minsann inte är lika med jordens undergång om ungarna använder napp vid två-årsålder. Och för att vara helt ärlig; det är inte som att amerikanare i snitt är mer vältaliga och smarta än resten av världen. Det där sista sa jag inte, men ändå. Oklart om min gränssättning nådde fram men det ska helt klart bli spännande att se hur den här relationen utvecklas. I värsta fall får vi väl byta läkare. Så gör man här, säger de som bor här. Så gör man i Sverige också, säger jag då.

Från sjukvård till poliser. Sedan vi kom hem har vi även hunnit med ytterligare en kulturkrock. Vi har nämligen haft vår första shooting här i Boulder. Japp, shooting som i att folk skjuter med vapen. Och japp, här i lugna “peace, love and understanding hippie-hipster” Boulder. I söndags eftermiddag hade en galning promenerat ned till Boulder Creek precis utanför biblioteket och skjutit ned i vattnet (åtminstone sköt han inte på några människor, tack och lov). Polisen kom dit och galningen riktade vapnet mot polisen, varpå de sköt honom. Till döds. Japp, till döds.

Själva händelsen i sig är, för mig som svensk, rätt skärrande. Inte nog med att det faktiskt var skottlossning i vår lugna och fridfulla stad, mitt på blanka ljusa dagen på ett ställe där jag och Hjalmar brukar hålla till. Dessutom skjuter polisen ihjäl mannen ifråga som att det var det enda alternativet som stod till buds. Det kanske det var, vad vet jag. Men det är reaktionerna och attityden kring händelsen som är märklig. När jag pratar med amerikanare om detta, pratar de om skottlossningen och sedan polisens agerande som att det vore den mest naturliga sak i världen. “Yes, sure they shot him to death. He was mentally ill and he aimed his gun at the police officers.” Kanske överreagerar jag men kan ni tänka er rubrikerna i valfri svensk tidning om polisen hade skjutit ihjäl en medborgare (mentalt sjukt eller ej) som ännu inte har skadat någon annan? Rätt agerat eller ej, men det skulle åtminstone bli en offentlig diskussion kring det. Till och med ihjälskjutningen av gärningsmannen vid skolattacken i Trelleborg i höstas blev föremål för en viss diskussion. Här, i världens största demokrati, är polisens aktuella agerande en självklarhet som inte behöver kommenteras vidare. Kulturkrock är vad det är.

Veckan har även bjudit på ett möte med en livs levande amerikansk headhunter – ett led i processen att hitta en sysselsättning för mig här i Boulder och även en av komponenterna som utgör Boulder 2.0. Natten innan mötet hade jag min första dröm på engelska. Man behöver inte direkt vara hjärnforskare för att förstå vad det berodde på. Mötet gick hursomhelst bra och har redan resulterat i nya möten. Mitt arbete med att bygga ett professionellt nätverk här i Colorado och USA har därmed börjat. Wish me luck.

Aprilväder, country och det här med att vara hemmamamma

Jag förtjänar inga utmärkelser i ”frekvent uppdaterande av blogg” – det är ett som är säkert. Ambitionen finns dock där och varje dag funderar jag över nya betraktelser som skulle kunna utgöra teman här. Med tanke på att det har gått en månad sedan mitt senaste inlägg, skulle detta kunna innebära en gedigen innehållsförteckning på detta inlägg, men i vanlig ordning ska jag begränsa mig till bara några få.

April i Colorado ger verkligen nya perspektiv på begreppet ”aprilväder”. Aprilväder i Sverige kan rätt och slätt slänga sig i väggen, i jämförelse med de väderförändringar som april erbjuder här. Här har vi upplevt ungefär alla typer av väder man kan tänka sig mellan plus 25 grader och sol och nollgradigt med en decimeter snö – på en och samma vecka. Snöstormarna i april har nästan varit rikligare och mer frekventa än i januari. Jag älskar snö men är fortfarande tillräckligt svensk för att tycka att snön inte behöver göra sig besvär efter mars. Samtidigt är det mindre jobbigt med en snödump då och då om snön försvinner på några dagar för att ånyo ersättas av klarblå himmel och sommarvarm sol. Dessutom har vi förstått att nederbörden både behövs och är mer eftertraktad än skogsbränder längre fram på säsongen. Men ändå; aprilväder här är snäppet mer extremt än aprilväder hemma.

Förutom häftiga väderförändringar har april även bjudit på en ny dust av hemlängtan. Den har gått över nu men för några veckor sedan var återfallet brutalt. Den utlösande faktorn den här gången var syrén och hägg -  vars båda dofter är starkt förknippade med Sverige för mig. Hägg betyder promenad runt Långholmen i Stockholm ljusa vårkvällar. Det betyder utsikt över Kungsholmen och Västerbron.  Det betyder vatten och Stockholmsbåtar som puttrar förbi på Riddarfjärden. Det betyder Långholmens kolonilotter och vitsippskantade stigar. Syrén betyder soliga junidagar i Dalarna. Det betyder, om våren har varit kall, Midsommar. Det betyder kvällspromenader runt byn och utsikten över viken hos Mamma. Hägg och syrén betyder inte Boulder och klippiga berg. Inte ännu i alla fall. Därav hemlängtan.

Doften av vår är också förknippat med förväntningar. Förväntningar på en sommar som snart är här och på en (förhoppningsvis) lång och välförtjänt semester efter att man har jobbat hårt under långa, mörka vintermånader. Och nu kommer vi till ett svårt och kontroversiellt ämne som jag har grubblat på och grubblar på mycket. Nämligen att inte jobba, utan istället vara hemma med sitt barn – efter att barnet har uppnått dagisålder.

Att vara hemma med Hjalmar under en period då vi egentligen skulle ha livspusslat järnet mellan jobb, dagishämtningar, vabb och dåliga samveten, är en enorm bonus. Det är fantastiskt att få all den här ”extra tiden” med vår lille kille. Men det är samtidigt väldigt jobbigt – dels från perspektivet att det rent objektivt är jobbigt att underhålla en, snart, tvååring späckad med energi och sina föräldrars envetna envishet (dessutom i ett nytt land och långt ifrån familj och avlastning) , dels från perspektivet att jag står utanför det professionella livet. När det gäller det senare, har jag under tiden här, mer än någonsin, insett hur viktigt just det professionella livet är för mig. Jag vill bidra. Jag vill känna mig efterfrågad. Behövd. Prestera och åstadkomma. Jag frågade en gammal vän som bor utomlands och har varit hemma med sina barn i några år hur hon fixar det. Vilka knep finns? Jag fick ett långt svar med många kloka inspel men som också innehöll rådet ”man måste helt enkelt ställa in sig på att man inte måste åstadkomma något varje dag”. Det var i princip ridå ned för mig. Hur ska jag fixa det, liksom?? Min hemlängtan blev ännu mer ett faktum.

När jag pratar med svenskar som bott här ett tag om detta, möts jag ofta av ”du tänker så svenskt – slappna av”. Då blir jag lite irriterad. Visst är kanske en del av min vilja att ha ett professionellt liv drivet av ett kulturellt arv men det är till en minst lika stor del drivet av personlighet. Efter 37 år med mig själv börjar jag nämligen bli rätt säker på vilka som är mina drivkrafter. Samtidigt har de en poäng när det gäller det där med kultur. När en före detta kollega till mig frågade hur jag klarar av livet med att ”bara vara hemma med barn” blev jag nämligen också irriterad. Irriterad, för att frågan så väl reflekterar vad som anses ok och inte i Sverige. Visst, vi har en helt fantastisk modell för föräldraledighet i Sverige – den (och  mycket annat) är en ynnest som jag ibland tror att vi tar alldeles för mycket för givet hemma. Men gud nåde dig om du som kvinna är hemma med ditt barn efter att hen har uppnått dagisför ålder istället för att bidra till kvinnokampen eller jobba på din karriär. Här har vi i Sverige en del att lära av det amerikanska samhället. Här är det nämligen inte fult att vara hemma med sitt barn i några år. Här är det lika normalt som att man jobbar. Här ser man till och med, med respekt på att man har varit hemma och uppfostrat sin avkomma. Och man tycks inte heller bli helt förfördelad när man väl vill in på arbetsmarknaden igen.

Jag inser som sagt att detta är kontroversiellt och säkert upprör jag både en och annan med detta. Men det är inte så att jag förespråkar att alla kvinnor ska bli ”stay at home moms”. Alla som känner mig  vet att jämställdhet är en av mina hjärtefrågor, så från det perspektivet skulle jag både här och hemma vilja se lite fler ”stay at home dads”. MEN jag skulle önska lite mer flexibilitet i vårt svenska synsätt. I Sverige ska alla in i samma modell. Vi ska alla göra lika. Annars är det i princip kört. Absolut,  jag är så innerligt trött på att kvinnor år ut och år in står tillbaka för männen och skulle önska att vi senast imorgon kunde ha uppnått ett mer jämställt samhälle både inom näringslivet, offentlig sektor och politiken. MEN jag är också trött på att jämställdhet bara ses som ett uppnått faktum när det (jämställdheten) är en konstant vid alla givna tidpunkter. För vår familj, med två överpresterare till föräldrar hade nog inte det fungerat utan att en eller flera av oss hade mått sådär. Sett över tid däremot, strävar vi efter ett jämställt upplägg i vår relation. Till exempel tog Thomas en längre föräldraledighet än jag när Hjalmar var liten (det vill säga bebis). Nu är jag hemma för att vi som familj skulle få chansen att bo utomlands. Om några år ser upplägget säkert annorlunda ut.  Det här är alltså vår modell. Min och Thomas (och Hjalmars). Jag menar inte att den är den bästa för alla. Det är det som är min poäng. Det vill säga att vi (i Sverige) behöver bli mer flexibla i hur vi ser på olika familjelösningar över tid. Vad som är normen behöver inte nödvändigtvis vara det som är bäst för alla. OCH vi (både ”vi” som individer, samhälle och arbetsgivare) borde ha så mycket mer respekt för föräldrar som stannar hemma med sina barn (precis som för de som inte gör det). Punkt.  

Med allt detta sagt, behöver jag fortfarande skaffa mig ett professionellt liv här. Det är nämligen också en faktor för att vi alla ska må bra.  Det professionella livet innebär dock inte några heltidsjobb med 50-60 timmars veckor á la förra årets arbetsbörda. Inte just nu. Nyckelordet just nu stavas snarare flexibilitet. Jag är i full gång med att radda upp alternativen (varav några är väldigt spännande!!) och jag är optimistisk (och realistisk). Och om någon av mina drivna utomlandsboende vänner som lever, eller har levt,  i ungefär samma situation som vi just nu, har några bra inspel, så är jag idel öra.  

Innan jag rundar av detta, nu väldigt, långa blogginlägg, vill jag meddela ytterligare två saker. För det första har fyra månader i Midwest fått mig börja gilla country. Detta kanske kan verka som en småsak men till saken hör att jag alltid avskytt musikstilen. Nu gillar jag den verkligen. Så mycket att till och med Thomas som varit något mer liberal till musiken, höjer på ögonbrynen när jag bestämmer musikkanal i bilen. Det kräves helt enkelt bara lite Rockies och en mer avslappnad livsstil för att jag skulle bli lite "rednecked".

För det andra,  kan jag berätta att Boulders motsvarighet till MAMILs, heter MAMOMBs (Middle Aged Man On Mountain Bike) - och de är minst lika buffliga och oförlåtande i trafiken som Stockholms MAMILer (ett faktum som för övrigt borde bli dokumenterat både en och flera gånger per dag på alla dessa GoPro-cameras som följer med MAMOMBern). 

Det var allt för nu. Återkommer snart igen, och då med mina reflektioner kring amerikansk sjukvård som vi fick ett första smakprov på för några veckor sedan. 

Tacksamhet i det lilla och presidentsvalintryck i det stora

Vi har lämnat vår första påsk i Colorado bakom oss och det med bravur. Vilken helg! Barndomsvännen Monika med maken Paul och sonen Alvar kom hit på besök från St Louis, Missouri, och vi har hunnit med lite vandring i bergen, egg hunting (Hjalmars första) i Mapelton Hill, brunch, bryggeribesök och allmänt häng och snack. Så mysigt. Så uppskattat. Så välbehövligt. Ska jag summera påskhelgen med både gamla och nya vänner så är de första orden jag kan komma på: tacksamhet och värme. Nu återhämtar vi oss efter en lätt intensiv helg med någon slags influensa som tydligen halva Boulder ligger hemma i men ändå glad över att antalet sjukdagar denna vinter med råge understiger förra vinterns eller för all del höstens, då vi för första gången vi smaka på dagisbaciller.

Att Monika och Paul faktiskt kom hit till Påsk är för övrigt i sig ett rent under och ett tydligt tecken på sann commitment. Redan dag ett här i Boulder fick vi höra att ”snön som regel kommer i mars”. ”Okej, tänkte vi, det blir säkert bra med det”. Mars kom och blev väldigt varm. Soliga dagar med temperaturer varmare än svenska sommardagar, vårblommor, shorts-premiärer och allmän vårfeeling hägrade i flera veckor och liksom utestängde alla tankar på snö och kyla. Sedan kom den. Snön. Och det med besked. I tisdags för en vecka sedan gick vi och la oss på kvällen efter en skön dag i solen, för att sedan vakna morgonen därpå till ett landskap täckt av tät och tung snö. Vackert som tusan men ändå... oväntat. Och så klart kaosframkallande. För snöröjningen i den här delen av världen har inte förbättrats under de senaste två månaderna, om nu någon trodde det. Snöplogarna lyser fortfarande med sin frånvaro, vilket den här gången skapade extra mycket röra eftersom snön var både blöt och tung och träd och grenar föll över vägar och i trädgårdar som plockepinn. Vädret och det totalt obefintliga väglaget ledde till att Denver Airport fick stänga för första gången på tio år. Monika och Pauls biljetter gick visserligen att boka om – men till New Mexico och först fem dagar efter planerade ankomst. Sagt och gjort packade dig in sig själva och 1,5-årige Alvar i bilen och sträckkörde från Missouri och genom Kansas hela natten för att 16 timmar senare anlända i Colorado. 16 timmar!!!  På småvägar, dessutom, eftersom även den stora motorvägen var avstängd. Det skulle vara ungefär som att köra från Luleå till Malmö på en natt, men utan att använda Europavägarna. Vem gör det, liksom? Tacksamhet, var ordet.

På temat tacksamhet kan jag också meddela att Sixten har blivit friskförklarad från sin förmodade urinvägsinfektion (och han hälsar och tackar så mycket till alla som har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar till honom). Tacksamma är vi också över att vårt hus i Eknäs ÄNTLIGEN har blivit uthyrt och detta tack vare bästa Alethea som totalt utklassade alla relocation-firmor som vi har haft huset ute på annons hos (om någon skulle vilja öppna ett relocationföretag som även tar hand om sina leverantörer, dvs sådana som vi som vill hyra ut sitt hus till människor som flyttar till Sverige på expat-kontrakt och liknande, ser konkurrenssituationen för övrigt mycket lovande ut.)

Förutom att familjen Koch Blank börjar komma tillrätta här i Amerika, präglas landet som bekant nu även av valet, vilket vi naturligtvis följer med stor spänning (inte minst med tanke på att vi har sagt att vi flyttar hem om Trump blir president...). Fick en fråga av en av mina läsare (!) att skriva lite om mina intryck av valkampanjen här och eftersom jag faktiskt har ett relativt stort intresse för valet, gör jag gärna det (dessutom är det ju himla roligt när det kommer önskemål på innehåll i bloggen). Eftersom intrycken är många och kanske inte alltid helt genomreflekterade, kommer här ett gäng observationer av blandad och osorterad karaktär. Så håll till godo!

Lokala valförutsättningar

Vi börjar lokalt. Det vill säga här i Boulder. Innan vi flyttade hit gick jag på ett seminarium som Svensk Amerikanska Handelskammaren ordnade för att lära mig om hur man gör affärer och ”för sig” rent allmänt i USA. De råd som genomsyrade en hel del av det som sades under seminariedagen var: prata aldrig politik och prata aldrig religion. Med undantag för en middag hemma hos en av Thomas mer seniora kollegor (där både jag och Thomas gjorde bort oss fullständigt genom att dissa GOP-kandidaterna, börja äta innan bordsbön och uttrycka oss (svenskt) nedsättande om hemmafruar) har jag försökt att leva efter dessa råd, vilket för övrigt är svårt om man har intresse av just politik och samhällsfrågor. Här i Boulder, verkar det dock vara andra bullar som gäller. Här pratar man gärna politik - kanske eftersom hela livsstilen här i mångt och mycket är ett politiskt ställningstagande (om det nu inte alltid är det?). Men det politiska snacket går alltid under den outtalade förutsättningen att man är demokrat. Och en Bernie Sanders-anhängare. Under den demokratiska caucus som hölls i Colorado i februari, vann Bernie stort i Boulder och medan trädgårdsplakat och bildekaler för Bernie 2016 är mer än vanliga här, är motsvarande stödsyttringar för Hilary mer ovanliga.  In Boulder  you feel the Bern, helt enkelt. Men så är ju som sagt Boulder en bubbla.

Personorienterat snarare än innehållsorienterat fokus

Att det amerikanska presidentvalet verkligen är ett personval snarare än ett partipolitiskt val, är väl ingen nyhet men att det skulle vara så pass tydligt – och det redan nu på primärvalsnivå – var jag ändå inte beredd på. Valet just nu handlar om fyra individer (varav en tar mer plats än de andra) och fokus ligger framförallt på vilka dessa fyra individer är, deras bakgrund och tidigare förehavanden, familjesituation, hur de för sig eller inte för sig och, i bästa fall, några lösryckta citat från deras politik. Sakfrågorna och det faktiska innehållet i respektive individs politik (eller för all del; hur politiken som helhet ska se ut) lägger man inte lika mycket fokus på. Vad viktigare är, är huruvida man gillar personen i fråga eller inte. Exempel: republikanska väljare som öppet (dvs intervjuade av CNN) uttrycker sitt stöd för Hilary Clinton om Donald Trump blir GOPs presidentkandidat. Eller den andra änden av republikanska väljare som inte under några omständigheter påstår sig stå ut med Trump men ändå kommer att rösta på honom om valet står mellan honom och Hilary, eftersom man verkligen hatar Hilary så mycket. Eller, det självklara, det som har gjort att Trump kommit så långt som han har gjort, trots att hela världen, inklusive amerikanarna själva, aldrig trodde det; han skapar rubriker och, enligt anhängarna ”says it like it is and ain’t afraid of it”, vilket helt och hållet tycks överskugga vad han faktiskt säger. Visst går vi mot att bli mer och mer personorienterade i den svenska politiken också men knappast så här. 

Utrikespolitik, schmutrikespolitik

Det är kanske inte heller något konstigt med att valet i USA framförallt fokuserar på inrikespolitiska frågor men tycker ändå att det är slående hur lite fokus det internationella politiska läget har i debatten med tanke på USAs ställning i värlspolitiken. Kanske har detta att göra med att tre av de fyra slutkandidaterna i princip saknar erfarenhet från internationella relationer och världspolitik, eller så har det återigen att göra med att personerna tar uppmärksamheten från sakfrågorna och kvar blir det de mest anmärkningsvärda citaten som Trumps ”Bomb the shit out of ISIS”, Cruzs ”I will make the sand glow” eller annat som har sagts på temat utrikespolitik.

Höger är vänster är höger – eller?

Ja, hemma i enkla Sverige, är vi ju, förenklat, vana vid att om man är "arbetarklass" röstar man helst på det mer vänsterorienterade lägret (med undantag för en del LO-anhängare som numera väljer SD före S) och om man är "högutbildad och/eller välbetald ", röstar man till höger (med undantag för den del av den högutbildade kultureliten som alltid har röstat vänster). Här verkar det vara tvärtom. Medan den vita, amerikanska underklassen verkar välja Trump, väljer den högutbildade och välbetalda medelklassen (och övre medelklassen) Sanders, i stark kontrast till vad som borde gynna dem själva.

Den där Trump...

Att Trump skulle komma så långt som han har gjort och nu faktiskt på riktigt kan bli Republikanernas presidentkandidat, trodde som sagt varken världen eller amerikanarna själva för ett år sedan. Lik förbaskat står han där nu, med sin comb-over dold under sin röda keps, sitt ”Make America Great again”, och sina anmärkningsvärda metoder och uttalanden (som enligt sajten Politifacts är döljt under så mycket lögner att man hisnar). Och kvar är frågan; hur fasen gick det till? Hur är det möjligt???

 Förutom att de som faktiskt gillar honom, gillar honom för att han ”säger som det är” (trots att han objektivt ljuger) och vill göra Amerika bra igen, kan en del av förklaringen ligga i det låga valdeltagandet i primärvalet. Trots att 2016 års primärval har piskat upp det högsta valdeltagandet på Republikanernas sida sedan 1980 är det ändå bara ca 17% av GOP-väljarna (i världens största, så kallade, demokrati) som faktiskt går och röstar. Kvar hemma på sofflocket ligger, av allt att döma Trump-motståndarna, även om deras vilja att vara emot inte var tillräckligt för att ta sig till vallokalen. Primärvalen är dock ännu inte över och även om Trump fortfarande leder, tycks Cruz ha fått ny eld i baken. Det kan tyckas som bra nyheter, eftersom Trump är som han är och Cruz predikar lika slipat som just en gammal pastor kan göra. Det man då inte får glömma, är att Cruz faktiskt är ännu läskigare än Trump. Tvivlar man på det, rekommenderar jag ett besök på Cruz egna kampanjsajt.

... och dokusåpan på högerflanken

Att dokusåpan på högerflanken leds av den gamle dokusåpa-räven Trump är kanske inte så konstigt. Konstigt är, å andra sidan, att detta på allvar händer – i världens största, så kallade, demokrati (som sagt). Att de två slutkandidaterna i ett av de två största partierna kastar skit på varandra i den utsträckning de gör OCH att det får så mycket medialt utrymme, får mig att på allvar att undra över intelligensnivån på såväl kandidaterna i fråga, partierna de representerar, de som röstar samt de som står för nyhetsrapporteringen. Personangrepp är bara förnamnet. Särskilt efter förra veckans Twitter-post, där Trump konstaterade att med honom som President får amerikanarna med hans egen fru Ivana Trump, en långt mycket snyggare First Lady än om ”Lying Ted” och frun Heidi  skulle bli President och First Lady. Och när han (Trump) konfronteras i direktsändning med hur opassande ett sådant utspel är, försvarar han sig med ”I didn’t start it”. CNN-reportern konstaterar, mycket riktigt, att det är ungefär samma retorik som en femåring skulle använda. Jag har ännu inte hittat någon bra förklaring kring hur det kan vara så här. Jag bara förvånas, och förvånas igen och igen, av det är så.

Roligare än så här blir det inte just nu. Jag har inga prognoser för valutkomsten att bjuda på. Läget är för ovisst. Att läget är som det är idag och just nu, var otroligt bara för några månader sedan. Visst finns det de som är säkra på att om det står mellan Hilary och Trump så vinner Hilary. Men det finns också de som är övertygade om att en sådan duell skulle leda till att Trump vinner. En rysare som vi med spänning följer på första parkett. 

Optimism rules - och lite nakenhet då och då

Söndagskväll och hemkomna efter en skön helg i Jen och Aras A-frame i Winterpark med längdskidåkning i varmt vårväder. Kinderna hettar efter timmar i solen (solskyddsfaktor till trots) och kroppen är lagom trött. Väskorna är uppackade (hej vuxenpoäng!) och lugn och harmoni omsluter ”Huset där alla är glada” på Maxwell Avenue. Det är minst sagt vårväder ute. Boulder har badat i sol och runt 20 grader hela helgen och i trädgårdarna knoppar buskar och träd medan vårblommorna blommar för fullt. Visst, Boulder har ett förmånligt klimat, men detta är tidigt, säger man. För tidigt. En utveckling som blivit mer och  mer påtaglig under de senaste åren (hej klimatförändringar...).

Hursomhelst. Mitt senaste inlägg handlade primärt om hemlängtan och många var de uppmuntrande och fina kommentarer och meddelande som jag fick efter det. Tack! Eftersom jag tror starkt på tankens kraft har jag sedan sist försökt att fokusera på allt som är bra med att vara här. Allt från stort till smått. All härlig tid med familjen (som vi inte hann hemma i Sverige, därför att man lever annorlunda här i Boulder), vänner som vi har skaffat, vädret (minus klimatförändringarna), all tid i bergen och naturen, att Hjalmar förstår mer och mer engelska, etc etc.  Även om känslorna går upp och ned, har detta positiva tänkande gett effekt och den övergripande känslan idag är mycket, mycket bättre än den var sist. När vi körde in mot Boulder i eftermiddags så kände jag verkligen en stor portion tacksamhet och nästan... lite eufori. Att få bo här, i denna (lilla) stad, där prärien slutar och the Rockies börjar och där naturen är så oerhört pampig och majstätiskt – det är en ynnest. Att sedan få bo i det område vi bor, Mapelton Hill, är en annan ynnest. Eller som vår härliga granne Katarina (från Sverige) sa häromdagen; ”den här grannsämjan vi har här gör att det känns som om jag är med i en film.” Och det gör det. I love, love, LOVE vårt kvarter.  Alla hälsar på varandra. Vi har barn som leker med varandra, gör utflykter ihop, möts upp i parken. Och det äldre paret snett över gatan tycker det är så roligt när Hjalmar och Sixten kommer över och leker med deras hundar i deras trädgård. ”Idyll” är ordet som närmast beskriver läget här på Maxwell Avenue och sjunde gatan.

Slutsats för detta nu, är med andra ord; Stockholm är också vackert och Sverige är bra och allt det där – men vi hinner det med. Nu skapar vi möjlighet till perspektiv.

Perspektiv innefattar som bekant även kulturkrockar. Och, ja de  fortsätter. Så klart. Tråkigt vore det kanske annars? Den senaste handlar om det här med att bada i badhus - en av Hjalmars favoritaktiviteter, varför vi gör det då och då. Hemma i Sverige är det naturligt att man duschar (naken) och tvättar sig innan man hoppar i en allmän pool. Här verkar denna företeelse inte höra till vanligheterna. Man tycks kunna plumsa i det gemensamma vattnet med på det ena och det andra på kroppen. Och OM man skulle råka duscha innan badet, kommer helt säkert badkläderna behållas på. För annars, ve och fasa, kan ju någon råka se en naken. Själv vet jag inte hur jag ska bete mig i dessa situationer. Jag vill ju liksom inte genera eller uppröra någon (och då tillhör jag den mer pryda sorten). Samtidigt vill jag inte göra avkall på hygienfrågorna. På de flesta badhus här räddas jag dock av förekomsten av så kallade Family Changing Rooms – ett kanonkoncept som för övrigt borde exporteras till Sverige – där man får ett eget mini-omklädningsrum med dusch för sig och sitt/sina barn. Här kan man i lugn och ro duscha naken utan att som någon annan svensk synd skapa uppståndelse bland lokalbefolkningen.

Hela det här nakenhetskonceptet, verkar vara en rejäl issue här. Om vi fortsätter på badhustemat så har jag konstaterat att det vanligaste badmodet för kvinnor i 30-årsåldern och uppåt, verkar vara rejäla bikinitrosor och något slags bylsigt linne till - som då täcker så mycket som möjligt av byst och mage. Har inte direkt frågat någon kring var det här modet kommer ifrån men en vild gissning är att man, återigen, inte vill visa för mycket av sin hud. Och ju äldre man blir desto mer angeläget (särskilt om man har fått barn) Tycks det. Har, som sagt, inte pratat med någon om det, varför teorin inte är verifierad men om vi ponerar att den skulle stämma (och om någon faktiskt vet vad det hela handlar om, vänligen upplys mig) kan jag inte mer än tycka att det hela är rätt sorgligt. För är det något som världens unga flickor och kvinnor behöver så är det en realistisk bild av hur kvinnokroppar faktiskt ser ut. Minns när jag och Thomas var i Brasilien på bröllopsresa, hur jag fascinerades av att alla, verkligen alla, som vistades på stränderna verkade så stolta över sina kroppar. Oavsett hur de såg ut, bar de upp sig själva med sådan värdighet. Ingen verkade bekymras av något så världsligt som celluliter eller för mycket av det ena eller för lite av det andra. Det är ett ideal och en inställning att eftersträva. För övrigt kan jag tycka att detta skylande av kvinnors kroppar i Colorados badhus är aningens patriarkaliskt. För männen på badhusen skyler sig såklart inte – oavsett hur gamla, korta eller långa de är. Men så är väl US and A också ett något mer patriarkaliskt land än till exempel Sverige....

En annan kulturkrock rör detta med hundar. Vi har ju, om någon skulle ha missat det, en hund som heter Sixten. Han är en Rhodesian Ridgeback-hane på snart tre år. Om jag får vara lite amerikansk och skryta lite, är han stor och ståtlig. Och världens snällaste. I nio (eller kanske åtta..) fall av tio är han också världens lydigaste. Det finns vissa hundar som alltid väcker uppmärksamhet – var man än kommer. Rhodesian Ridgebacks är sådana. Således kommer vi i kontakt med väldigt mycket människor, både med och utan hundar, när vi är ute med Sixten. So far so good. Men, att ett genomsnittligt möte utspelar som följer gör mig närmast galen:

Främmande människa med hund: Oh, what kind of dog is that? He is BEAUTIFUL!

Jag: Thanks! He’s a Rhodesian Ridgeback.

Främmande människa med hund: Oh wow. Look at him. Is he friendly? Can they say hi?

Jag: Yes, of course. He’s very friendly (vilket för övrigt är helt sant)

Hundarna hälsar på varandra, leker lite och har uppenbart väldigt kul tillsammans.

Främmande människa med hund: What a sweetheart! He seems to be a great dog! A real golden boy.

Jag: Thanks! Yes, he is a sweetie.

Främmande människa med hund: Oh. Is he not neutered?

Jag: No.

Främmande människa med hund: But is he not aggressive then?

Jag: No (….obviously not).

Främmande människa med hund: My dog (dvs densamma som vid denna tidpunkt fortfarande leker och har skoj med Sixten) does not like unfixed males. Bye!

......................

Okastrerade hundar är direkt ovanliga här – om man inte använder dem till avel. Och den allmänna inställningen tycks vara att en okastrerad hane av naturen är aggressiv och elak. I början gjorde inte dessa kommentarer mig så mycket. Men under de här månadernas som vi har varit här,  har det blivit några, varför jag så smått börjar tröttna på att förklara att vi har en annan filosofi kring detta i Sverige. När jag numera får den här typen av kommentarer vill jag därför bara skrika: ”Jädra människa, läs en jädrans bok och lär dig något om hundar innan du uttalar dig. Och att din hund har problem med okastrerade hundar har nog mer med dig och ditt beteende att göra än hundarnas”. Så, så är det med det. Kulturkrock at its best.

På tal om Sixten, fick vi göra ett besök hos veterinären i torsdags. Han kissade blod, vilket ju inte är helt normalt. Efter några tester, konstaterades att han kanske har urinvägsinfektion. Han är därför satt på en tiodagars antibiotikakur som, när den är slut, ska följas upp med nya tester. Om dessa inte är bra fortsätter undersökningarna till njurar och prostata, något som indikerar tyngre diagnoser än en urinvägsinfektion. Vi hoppas därför på att Sixten är en av få hanhundar med urinvägsinfektion. 

Sixtens hälsa är ett grått och inte så roligt moln, men annars det enda molnet på vår annars väldigt klarblå himmel just nu. To be continued, helt enkelt. 

Long time no see

Long time no see. På flera veckor faktiskt. Datorhaveri, flytt och en skidresa till Basalt Snowmass är förklaringen. Innebär så klart att det finns massor att berätta om men tänkte försöka hålla mig till det viktigaste.

Nummer ett på den listan får nog bli flytten till Maxwell Avenue där vi numera är bosatta på riktigt sedan tre veckor tillbaka, då vårt bohag anlände. Vårt hus är litet och har visserligen inslag av element som heltäckningsmattor, gamla (och väldigt amerikanska) vitvaror och inte perfekt målade väggar. Men det är fantastiskt charmigt, ligger, som tidigare nämnts idealt till, har en perfekt trädgård för barn och hund och är just nu precis det vi behöver. Alla kartonger är urpackade och vi har på ett par veckor hunnit få iordning mer här än vi hann på ett år i huset i Eknäs. Vi har också på tre veckor hunnit bekanta oss med fler grannar än vi hann göra på ett år i Eknäs. Ordar inte så mycket mer om det utan låter kulturskillnaderna tala för sig själva. Vi trivs och huset verkar ha en harmonisk inverkan på alla medlemmar i familjen. “Huset där alla är glada”, kallar jag det. Flytten till Maxwell Avenue innebär att vi nu inte har daglig kontakt med våra första hyresvärdar, Jen och Ara. Det är måhända lite tråkigt men vi fortsätter att hålla kontakten och har uttalade planer på middag inom kort. Att vår första tid här i Boulder blev så bra som den blev, har vi bland annat Jen och Ara att tacka för. Fyra själar. Samma tankar – i kanske inte allt, men i mycket.   

Tre dagar efter att vi hade flyttat in på Maxwell Avenue packade vi ihop oss igen för att bege oss upp till Basalt, där RMI (Thomas arbetsgivare) har sitt huvudkontor. Thomas hade planerat in en veckas jobb med teamet däruppe för att vi också skulle kunna kombinera det med skidåkning och vinterliv i Snowmass/Aspen (som ligger 20 minuter från Basalt). Tidpunkten för resan kändes kanske inte när vi åkte som den bästa. Vi var nog alla rätt sugna på att vara kvar i huset några dagar till och packa upp, komma iordning och bara njuta av att för första gången sedan mitten av december inte bo i kappsäck längre. Så här i retrospekt blev det ändå rätt bra och vi hade en riktigt bra vecka upp i Basalt med skidåkning både på längden och tvären. 

I övrigt då? Kan konstatera att smekmånaden är över. Boulder är fortfarande fantastiskt så ingen skugga på platsen vi bor på men känslan, den är annorlunda. Känslan pendlar mellan optimism och ren och skär hemlängtan. Visste, rent teoretiskt att dagen skulle komma. Visste, rent teoretiskt, att det så småningom skulle kännas tufft att genomföra en sådan här flytt. Visste, rent teoretiskt, att det någon gång skulle börja kännas oerhört jobbigt att vara långt ifrån sin familj, sina vänner och sitt vanliga liv. Dessa teoretiska kunskaper till trots, var jag ändå inte helt förberedd. Känslan har smugit sig fram men blev ett verkligt faktum när faktiskt vår container med möbler anlände. Att se vår röda soffgrupp, farfarsklockan som Thomas fått av mig i julklapp och alla andra tingester som verkligen definierar “vårt hem” materialiseras ur kartonger och bubbelplast här, och så långt borta från Eknäs, Saltsjö-Boo och Stockholm, gjorde allt så definitivt på något sätt. Nu är det inte längre “semester”. Nu är det “på riktigt”.  Vi är faktiskt inte här på en viss tid i form av några månader. Vi här på längre, mer obestämd, tid.

Eftersom känslor och sinnestämningar brukar vara enklare att hantera när man sätter ord på dem, har jag försökt att göra just det. Sätta ord på. Definiera. Vad är det jag känner? Vad är det jag saknar (förutom just familj och vänner då)? Vad är det som egentligen känns jobbigt. Detta är underligt nog svårt.  Men jag tror att det hela handlar om två saker; avsaknaden av ett sammanhang och okunskap om den ogreppbara sociala kontexten. Tidigare längre utlandsvistelser har varit kopplade till något – studier (som varit tidsbegränsade) -och då har detta något självklart utgjort ett naturligt sammanhang. För mig här och nu finns inte det sammanhanget på ett naturligt sätt, varför i princip allt jag gör på ett eller annat sätt måste syfta till att skapa just ett sammanhang. Det finns självklart en hel rad av spännande och roliga saker med det. På ett rent övergripande plan så är det hela ju en möjlighet. En möjlighet som man inte får så ofta i livet. Livet har ju annars en tendens att springa på i det sammahang man redan är en del av. Här finns det en möjlighet att pröva nytt på ett nytt sätt. Men i en ny miljö där, tro det eller ej, den sociala kontexten (det vill säga de där små sakerna som man inte kan ta på. Saker som sägs, eller inte sägs. Saker som är, kulturellt eller inte, undermedvetna eller förutsatta. Saker, som man i sin vanliga kontext vet hur att förstå, tolka och förhålla sig till) är rätt annorlunda, då blir det från och till rätt så jäkla jobbigt att sätta upp det där sablans sammanhanget. Tänker ibland att jag är den där outliern som Sverige är i Inglehart-Welzels Cultural Map för världen. Det vill säga det där diagrammet där Sverige placerar sig som det land i världen med dels mest “Secular-Rational values”, dels med mest “Self-Expression values”. En tanke som för mig  blir rätt ögonöppnande. Jag, som alltid  har betraktat mig själv som en liberal världsmedborgare med ett öppet sinne för nya synsätt och andra livstilar, är i själva verket väldigt svensk. Och ibland till och med på det självgoda “vi-gör-minsann-allting-rätt-hemma-i-Sverige”-sättet (vilket verkligen inte är sant) och “det är inte mig det är fel på det är alla andra” (vilket inte heller är sant).  Självinsikt när den är som värst, helt enkelt. Tänker då att vi ju ändå är i USA. Hur hade jag känt om vi hade flyttat till tex Kina eller Arabvärlden? Förmodligen som en ännu mer extrem outlier. En annan självinsikt som inte känns sådär super. Tänker också att vi, som jag har varit inne på tidigare, är välkomna immigranter här i USA, sådana man gärna har (att vara från Sverige är inbjudande exotiskt och i många lägen en bra dörröppnare). Hur hade det varit om vi hade varit någonannastans ifrån. En verklighetsinsikt som inte heller är så där jättesuper.

Hursomheslst. Kloka personer som jag har pratat med säger att de första sex månaderna är tuffast. Sedan blir det bra - igen. Jag lägger det på minnet,  sätter upp målet sex månader och jobbar med mina nya självinsikter, försöker fokusera på alla möjligheter som den här tillvaron erbjuder (både rent själsligt och rent praktiskt) och känner enorm tacksamhet i det.

En enorm tacksamhet känner jag också för våra första vänner som vi har börjat skaffa här. Av en slump har vi lyckats hamna på en gata med tre svensk-amerikanska familjer, vilka alla har “öppnat sina hjärtan” (där fick jag till det…) totalt. Katarina rätt över gatan hjälper till med stort som smått, tipsar och guidar och tar med oss på allt möjligt. Johanna lite längre ned på gatan bjuder på middagar och playdates och förser Hjalmar med den ett par år äldre Victors, gamla leksaker, och Magdalena ännu lite längre bort ordnar med barnvaktskontakter. Tänker att så här måste jag också göra när jag får tillfälle. Både här och hemma i Sverige. Tack vare dessa tjejer deltog jag i veckan här också på min första “svenskträff”, det vill säga en träff för svenska kvinnor i Boulder som äger rum sista torsdagen varje månad. En trevlig tillställning med ett trettiotal kvinnor i alla åldrar som varit här från allt mellan två månader (jag själv) och sedan långt innan jag är född.  Det bjöds på mat (vegetariskt så klart – vi är ju som sagt i klimat- och hälsomedvetna Boulder), tips och erfarenhet. Språket var svenska. Med Dolphsk brytning.

Appropå vänner så har vi även stjärnor hemma i Sverige att vara extra glada för just nu. Ingen nämnd, ingen glömd förutom Olof som utan krussiduller, utan att höja på ögonbrynen eller göra sken av att inte hinna (trots jobb, två barn, hus och en i övrigt minst sagt innehållsrik fritid) både ordnar med reparation och försäljning av vår Mitsubishi hemma i Sverige – till ett bra pris dessutom. Fantastiskt.

 Nu tid för att ordna med vår första middagsbjudning här i Boulder. Några kollegor till Thomas kommer över ikväll. Temat blir avslappnat. Precis som det övergripande temat är här.