Så
har vi varit hemma i Sverige för första gången sedan vi flyttade
hit. Thomas pappa fyllde 70 i mitten av maj, vilket vi såg som en
utmärkt anledning att komma hem och överraska. I samma veva
passade Hjalmar även på att fylla 2 år så kalasen och
festligheterna avlöste varandra.
Att
komma hem var på många sätt märkligt. Vi har ju inte varit borta
mer än knappa fem månader men för oss känns det som det som vi
har varit borta i flera år. Redan. Känslan att komma hem var enormt
skön, och på många sätt en lättnad. Inte bara det att det var
kul att träffa våra familjer igen och de vänner vi hann med och
Sverige är...Sverige. Hemma vet man hur allt fungerar, var
allt finns - och alla pratar svenska. Nu är det ju inget
utvecklingsland vi bor i och det mesta fungerar ju rätt bra härborta
i USA men när man är ny i ett land och ska försöka få koll på
allt från var man handlar glödlampor till hur banksystemet fungerar
till hur man skaffar en bra nanny, blir det ibland rätt tröttsamt.
Minns att en gammal kollega till mig, som ursprunglingen är från
England men som bor i Sverige, en gång berättade att han hade
planer på att skriva en bok om hur det är att bo i ett annat land
än sitt hemland. Boken skulle heta "How to kill a mouse in
Sweden". Minns att jag inte riktigt tog honom på allvar när
han berättade detta. Så här fem månader in i vårt eget
utomlandsäventyr förstår jag vad han menar. Det är sannerligen
inte självklart hur man ska döda en mus i ett annat land.
Hursomhelst,
Sverige är Sverige och Sverige är fantastiskt och första kvällen
hemma konstaterade både jag och Thomas att ska det fortsätta så
här så kommer det nog att bli jobbigt att åka tillbaka till
Boulder igen. Men några dagar in i hembesöket, växte också en
lista fram med saker som vi saknade med Boulder. Stockholm,
Stockholm, stad i världen. Vad jag älskar dynamiken, moderniteten
och energin i dig. Vad jag älskar arkitekturen, vattnet och
historien. Vad jag älskar det du på något sätt står för i
världen. Men ack så kalla, arroganta och självupptagna människorna
som lever hos dig är. Var och en för sig. Ingen “courtesy is
contagious”. Har faktiskt aldrig upplevt Stockholm så
otrevligt som nu – en rejäl kontrast mot öppna och trevliga
Colorado. Just den insikten var både ledsamt och nyttigt att få.
Vi
saknade också servicenivån och tillgänglighet (att få tid hos en
svensk bankman är ungefär lika enkelt som att få audiens hos
kungen), vädret och bara den allmänna livsglädjen som Boulder-borna
utstrålar – det är nämligen också smittsamt. Av dessa
anledningar var det faktiskt riktigt roligt att resa tillbaka till
Boulder och det riktigt pirrade i kroppen på mig bara när planet
landade på amerikansk mark i Chicago. Nu kör vi Boulder 2.0 i sex
veckor innan vi åker hem igen för sommarsemester. Vi är
jätteladdade och har massor av roligt att se framemot.
Sedan
vi landade i söndags natt har schemat varit rätt packat. Hjalmar
har till exempel hunnit med sin tvåårskontroll och träffat sin
barnläkare för första gången. Förutom att Hjalmar (eller snarare
jag) fick en uppläxning i hur dåligt det är med napp på
tvåringar, gick det bra. Och det där med nappen var jag förberedd
på. De är hysteriskt anti nappar i det här landet (eller i alla
fall i den här delen av landet) efter en viss ålder. Och
nappflaskor. Eftersom vi redan har påbörjat processen med att vänja
av Hjalmar med napp, blev jag rätt irriterad på läkaren. I
synnerhet eftersom han inte lyssnade på mig. Hans sätt att läxa
upp mig var både arrogant och "lilla-gumman"-mässigt.
Argumenten var allt från att Hjalmars talförmåga påverkas
negativt av napp (absolut – det är en av anledningarna till vår
pågående avvänjning) till att han rent
generellt
skulle hämmas i sin utveckling. Ungefär när doktorn hävdade att
fortsatt användande av napp kan leda till att Hjalmar kan komma att
alltid vilja ha napp i munnen till
och med
när han har uppnått skolålder, fick jag nog. Jag förklarade
bestämt för honom att vi både är pålästa och medvetna föräldrar
som fattar faktabaserade beslut för vårt barn men som även tar
hänsyn till vad han behöver och svarar bäst på just nu (till
exempel att om man ändrar barnets tillvaro kollosalt genom att
flytta till ett annat land där alla bekanta ansikten är utbytta mot
okända människor som dessutom pratar konstigt, så kanske man inte
just i den perioden börjar ta bort sådant som ger barnet
trygghet..) och att det där vi kommer ifrån minsann inte är lika
med jordens undergång om ungarna använder napp vid två-årsålder.
Och för att vara helt ärlig; det är inte som att amerikanare i
snitt är mer vältaliga och smarta än resten av världen. Det där
sista sa jag inte, men ändå. Oklart om min gränssättning nådde
fram men det ska helt klart bli spännande att se hur den här
relationen utvecklas. I värsta fall får vi väl byta läkare. Så
gör man här, säger de som bor här. Så gör man i Sverige också,
säger jag då.
Från
sjukvård till poliser. Sedan vi kom hem har vi även hunnit med
ytterligare en kulturkrock. Vi har nämligen haft vår första
shooting
här i Boulder. Japp, shooting som i att folk skjuter med vapen. Och
japp, här i lugna “peace, love and understanding hippie-hipster”
Boulder. I söndags eftermiddag hade en galning promenerat ned till
Boulder Creek precis utanför biblioteket och skjutit ned i vattnet
(åtminstone sköt han inte på några människor, tack och lov).
Polisen kom dit och galningen riktade vapnet mot polisen, varpå de
sköt honom. Till döds. Japp, till döds.
Själva
händelsen i sig är, för mig som svensk, rätt skärrande. Inte nog
med att det faktiskt var skottlossning i vår lugna och fridfulla
stad, mitt på blanka ljusa dagen på ett ställe där jag och
Hjalmar brukar hålla till. Dessutom skjuter polisen ihjäl mannen
ifråga som att det var det enda alternativet som stod till buds. Det
kanske det var, vad vet jag. Men det är reaktionerna och attityden
kring händelsen som är märklig. När jag pratar med amerikanare
om detta, pratar de om skottlossningen och sedan polisens agerande
som att det vore den mest naturliga sak i världen. “Yes, sure
they shot him to death. He was mentally ill and he aimed his gun at
the police officers.” Kanske överreagerar jag men kan ni
tänka er rubrikerna i valfri svensk tidning om polisen hade skjutit
ihjäl en medborgare (mentalt sjukt eller ej) som ännu inte har
skadat någon annan? Rätt agerat eller ej, men det skulle åtminstone
bli en offentlig diskussion kring det. Till och med ihjälskjutningen
av gärningsmannen vid skolattacken i Trelleborg i höstas blev
föremål för en viss diskussion. Här, i världens största
demokrati, är polisens aktuella agerande en självklarhet som inte
behöver kommenteras vidare. Kulturkrock är vad det är.
Veckan
har även bjudit på ett möte med en livs levande amerikansk
headhunter – ett led i processen att hitta en sysselsättning för
mig här i Boulder och även en av komponenterna som utgör Boulder
2.0. Natten innan mötet hade jag min första dröm på engelska. Man
behöver inte direkt vara hjärnforskare för att förstå vad det
berodde på. Mötet gick hursomhelst bra och har redan resulterat i
nya möten. Mitt arbete med att bygga ett professionellt nätverk här
i Colorado och USA har därmed börjat. Wish me luck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar