Tacksamhet i det lilla och presidentsvalintryck i det stora

Vi har lämnat vår första påsk i Colorado bakom oss och det med bravur. Vilken helg! Barndomsvännen Monika med maken Paul och sonen Alvar kom hit på besök från St Louis, Missouri, och vi har hunnit med lite vandring i bergen, egg hunting (Hjalmars första) i Mapelton Hill, brunch, bryggeribesök och allmänt häng och snack. Så mysigt. Så uppskattat. Så välbehövligt. Ska jag summera påskhelgen med både gamla och nya vänner så är de första orden jag kan komma på: tacksamhet och värme. Nu återhämtar vi oss efter en lätt intensiv helg med någon slags influensa som tydligen halva Boulder ligger hemma i men ändå glad över att antalet sjukdagar denna vinter med råge understiger förra vinterns eller för all del höstens, då vi för första gången vi smaka på dagisbaciller.

Att Monika och Paul faktiskt kom hit till Påsk är för övrigt i sig ett rent under och ett tydligt tecken på sann commitment. Redan dag ett här i Boulder fick vi höra att ”snön som regel kommer i mars”. ”Okej, tänkte vi, det blir säkert bra med det”. Mars kom och blev väldigt varm. Soliga dagar med temperaturer varmare än svenska sommardagar, vårblommor, shorts-premiärer och allmän vårfeeling hägrade i flera veckor och liksom utestängde alla tankar på snö och kyla. Sedan kom den. Snön. Och det med besked. I tisdags för en vecka sedan gick vi och la oss på kvällen efter en skön dag i solen, för att sedan vakna morgonen därpå till ett landskap täckt av tät och tung snö. Vackert som tusan men ändå... oväntat. Och så klart kaosframkallande. För snöröjningen i den här delen av världen har inte förbättrats under de senaste två månaderna, om nu någon trodde det. Snöplogarna lyser fortfarande med sin frånvaro, vilket den här gången skapade extra mycket röra eftersom snön var både blöt och tung och träd och grenar föll över vägar och i trädgårdar som plockepinn. Vädret och det totalt obefintliga väglaget ledde till att Denver Airport fick stänga för första gången på tio år. Monika och Pauls biljetter gick visserligen att boka om – men till New Mexico och först fem dagar efter planerade ankomst. Sagt och gjort packade dig in sig själva och 1,5-årige Alvar i bilen och sträckkörde från Missouri och genom Kansas hela natten för att 16 timmar senare anlända i Colorado. 16 timmar!!!  På småvägar, dessutom, eftersom även den stora motorvägen var avstängd. Det skulle vara ungefär som att köra från Luleå till Malmö på en natt, men utan att använda Europavägarna. Vem gör det, liksom? Tacksamhet, var ordet.

På temat tacksamhet kan jag också meddela att Sixten har blivit friskförklarad från sin förmodade urinvägsinfektion (och han hälsar och tackar så mycket till alla som har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar till honom). Tacksamma är vi också över att vårt hus i Eknäs ÄNTLIGEN har blivit uthyrt och detta tack vare bästa Alethea som totalt utklassade alla relocation-firmor som vi har haft huset ute på annons hos (om någon skulle vilja öppna ett relocationföretag som även tar hand om sina leverantörer, dvs sådana som vi som vill hyra ut sitt hus till människor som flyttar till Sverige på expat-kontrakt och liknande, ser konkurrenssituationen för övrigt mycket lovande ut.)

Förutom att familjen Koch Blank börjar komma tillrätta här i Amerika, präglas landet som bekant nu även av valet, vilket vi naturligtvis följer med stor spänning (inte minst med tanke på att vi har sagt att vi flyttar hem om Trump blir president...). Fick en fråga av en av mina läsare (!) att skriva lite om mina intryck av valkampanjen här och eftersom jag faktiskt har ett relativt stort intresse för valet, gör jag gärna det (dessutom är det ju himla roligt när det kommer önskemål på innehåll i bloggen). Eftersom intrycken är många och kanske inte alltid helt genomreflekterade, kommer här ett gäng observationer av blandad och osorterad karaktär. Så håll till godo!

Lokala valförutsättningar

Vi börjar lokalt. Det vill säga här i Boulder. Innan vi flyttade hit gick jag på ett seminarium som Svensk Amerikanska Handelskammaren ordnade för att lära mig om hur man gör affärer och ”för sig” rent allmänt i USA. De råd som genomsyrade en hel del av det som sades under seminariedagen var: prata aldrig politik och prata aldrig religion. Med undantag för en middag hemma hos en av Thomas mer seniora kollegor (där både jag och Thomas gjorde bort oss fullständigt genom att dissa GOP-kandidaterna, börja äta innan bordsbön och uttrycka oss (svenskt) nedsättande om hemmafruar) har jag försökt att leva efter dessa råd, vilket för övrigt är svårt om man har intresse av just politik och samhällsfrågor. Här i Boulder, verkar det dock vara andra bullar som gäller. Här pratar man gärna politik - kanske eftersom hela livsstilen här i mångt och mycket är ett politiskt ställningstagande (om det nu inte alltid är det?). Men det politiska snacket går alltid under den outtalade förutsättningen att man är demokrat. Och en Bernie Sanders-anhängare. Under den demokratiska caucus som hölls i Colorado i februari, vann Bernie stort i Boulder och medan trädgårdsplakat och bildekaler för Bernie 2016 är mer än vanliga här, är motsvarande stödsyttringar för Hilary mer ovanliga.  In Boulder  you feel the Bern, helt enkelt. Men så är ju som sagt Boulder en bubbla.

Personorienterat snarare än innehållsorienterat fokus

Att det amerikanska presidentvalet verkligen är ett personval snarare än ett partipolitiskt val, är väl ingen nyhet men att det skulle vara så pass tydligt – och det redan nu på primärvalsnivå – var jag ändå inte beredd på. Valet just nu handlar om fyra individer (varav en tar mer plats än de andra) och fokus ligger framförallt på vilka dessa fyra individer är, deras bakgrund och tidigare förehavanden, familjesituation, hur de för sig eller inte för sig och, i bästa fall, några lösryckta citat från deras politik. Sakfrågorna och det faktiska innehållet i respektive individs politik (eller för all del; hur politiken som helhet ska se ut) lägger man inte lika mycket fokus på. Vad viktigare är, är huruvida man gillar personen i fråga eller inte. Exempel: republikanska väljare som öppet (dvs intervjuade av CNN) uttrycker sitt stöd för Hilary Clinton om Donald Trump blir GOPs presidentkandidat. Eller den andra änden av republikanska väljare som inte under några omständigheter påstår sig stå ut med Trump men ändå kommer att rösta på honom om valet står mellan honom och Hilary, eftersom man verkligen hatar Hilary så mycket. Eller, det självklara, det som har gjort att Trump kommit så långt som han har gjort, trots att hela världen, inklusive amerikanarna själva, aldrig trodde det; han skapar rubriker och, enligt anhängarna ”says it like it is and ain’t afraid of it”, vilket helt och hållet tycks överskugga vad han faktiskt säger. Visst går vi mot att bli mer och mer personorienterade i den svenska politiken också men knappast så här. 

Utrikespolitik, schmutrikespolitik

Det är kanske inte heller något konstigt med att valet i USA framförallt fokuserar på inrikespolitiska frågor men tycker ändå att det är slående hur lite fokus det internationella politiska läget har i debatten med tanke på USAs ställning i värlspolitiken. Kanske har detta att göra med att tre av de fyra slutkandidaterna i princip saknar erfarenhet från internationella relationer och världspolitik, eller så har det återigen att göra med att personerna tar uppmärksamheten från sakfrågorna och kvar blir det de mest anmärkningsvärda citaten som Trumps ”Bomb the shit out of ISIS”, Cruzs ”I will make the sand glow” eller annat som har sagts på temat utrikespolitik.

Höger är vänster är höger – eller?

Ja, hemma i enkla Sverige, är vi ju, förenklat, vana vid att om man är "arbetarklass" röstar man helst på det mer vänsterorienterade lägret (med undantag för en del LO-anhängare som numera väljer SD före S) och om man är "högutbildad och/eller välbetald ", röstar man till höger (med undantag för den del av den högutbildade kultureliten som alltid har röstat vänster). Här verkar det vara tvärtom. Medan den vita, amerikanska underklassen verkar välja Trump, väljer den högutbildade och välbetalda medelklassen (och övre medelklassen) Sanders, i stark kontrast till vad som borde gynna dem själva.

Den där Trump...

Att Trump skulle komma så långt som han har gjort och nu faktiskt på riktigt kan bli Republikanernas presidentkandidat, trodde som sagt varken världen eller amerikanarna själva för ett år sedan. Lik förbaskat står han där nu, med sin comb-over dold under sin röda keps, sitt ”Make America Great again”, och sina anmärkningsvärda metoder och uttalanden (som enligt sajten Politifacts är döljt under så mycket lögner att man hisnar). Och kvar är frågan; hur fasen gick det till? Hur är det möjligt???

 Förutom att de som faktiskt gillar honom, gillar honom för att han ”säger som det är” (trots att han objektivt ljuger) och vill göra Amerika bra igen, kan en del av förklaringen ligga i det låga valdeltagandet i primärvalet. Trots att 2016 års primärval har piskat upp det högsta valdeltagandet på Republikanernas sida sedan 1980 är det ändå bara ca 17% av GOP-väljarna (i världens största, så kallade, demokrati) som faktiskt går och röstar. Kvar hemma på sofflocket ligger, av allt att döma Trump-motståndarna, även om deras vilja att vara emot inte var tillräckligt för att ta sig till vallokalen. Primärvalen är dock ännu inte över och även om Trump fortfarande leder, tycks Cruz ha fått ny eld i baken. Det kan tyckas som bra nyheter, eftersom Trump är som han är och Cruz predikar lika slipat som just en gammal pastor kan göra. Det man då inte får glömma, är att Cruz faktiskt är ännu läskigare än Trump. Tvivlar man på det, rekommenderar jag ett besök på Cruz egna kampanjsajt.

... och dokusåpan på högerflanken

Att dokusåpan på högerflanken leds av den gamle dokusåpa-räven Trump är kanske inte så konstigt. Konstigt är, å andra sidan, att detta på allvar händer – i världens största, så kallade, demokrati (som sagt). Att de två slutkandidaterna i ett av de två största partierna kastar skit på varandra i den utsträckning de gör OCH att det får så mycket medialt utrymme, får mig att på allvar att undra över intelligensnivån på såväl kandidaterna i fråga, partierna de representerar, de som röstar samt de som står för nyhetsrapporteringen. Personangrepp är bara förnamnet. Särskilt efter förra veckans Twitter-post, där Trump konstaterade att med honom som President får amerikanarna med hans egen fru Ivana Trump, en långt mycket snyggare First Lady än om ”Lying Ted” och frun Heidi  skulle bli President och First Lady. Och när han (Trump) konfronteras i direktsändning med hur opassande ett sådant utspel är, försvarar han sig med ”I didn’t start it”. CNN-reportern konstaterar, mycket riktigt, att det är ungefär samma retorik som en femåring skulle använda. Jag har ännu inte hittat någon bra förklaring kring hur det kan vara så här. Jag bara förvånas, och förvånas igen och igen, av det är så.

Roligare än så här blir det inte just nu. Jag har inga prognoser för valutkomsten att bjuda på. Läget är för ovisst. Att läget är som det är idag och just nu, var otroligt bara för några månader sedan. Visst finns det de som är säkra på att om det står mellan Hilary och Trump så vinner Hilary. Men det finns också de som är övertygade om att en sådan duell skulle leda till att Trump vinner. En rysare som vi med spänning följer på första parkett. 

Optimism rules - och lite nakenhet då och då

Söndagskväll och hemkomna efter en skön helg i Jen och Aras A-frame i Winterpark med längdskidåkning i varmt vårväder. Kinderna hettar efter timmar i solen (solskyddsfaktor till trots) och kroppen är lagom trött. Väskorna är uppackade (hej vuxenpoäng!) och lugn och harmoni omsluter ”Huset där alla är glada” på Maxwell Avenue. Det är minst sagt vårväder ute. Boulder har badat i sol och runt 20 grader hela helgen och i trädgårdarna knoppar buskar och träd medan vårblommorna blommar för fullt. Visst, Boulder har ett förmånligt klimat, men detta är tidigt, säger man. För tidigt. En utveckling som blivit mer och  mer påtaglig under de senaste åren (hej klimatförändringar...).

Hursomhelst. Mitt senaste inlägg handlade primärt om hemlängtan och många var de uppmuntrande och fina kommentarer och meddelande som jag fick efter det. Tack! Eftersom jag tror starkt på tankens kraft har jag sedan sist försökt att fokusera på allt som är bra med att vara här. Allt från stort till smått. All härlig tid med familjen (som vi inte hann hemma i Sverige, därför att man lever annorlunda här i Boulder), vänner som vi har skaffat, vädret (minus klimatförändringarna), all tid i bergen och naturen, att Hjalmar förstår mer och mer engelska, etc etc.  Även om känslorna går upp och ned, har detta positiva tänkande gett effekt och den övergripande känslan idag är mycket, mycket bättre än den var sist. När vi körde in mot Boulder i eftermiddags så kände jag verkligen en stor portion tacksamhet och nästan... lite eufori. Att få bo här, i denna (lilla) stad, där prärien slutar och the Rockies börjar och där naturen är så oerhört pampig och majstätiskt – det är en ynnest. Att sedan få bo i det område vi bor, Mapelton Hill, är en annan ynnest. Eller som vår härliga granne Katarina (från Sverige) sa häromdagen; ”den här grannsämjan vi har här gör att det känns som om jag är med i en film.” Och det gör det. I love, love, LOVE vårt kvarter.  Alla hälsar på varandra. Vi har barn som leker med varandra, gör utflykter ihop, möts upp i parken. Och det äldre paret snett över gatan tycker det är så roligt när Hjalmar och Sixten kommer över och leker med deras hundar i deras trädgård. ”Idyll” är ordet som närmast beskriver läget här på Maxwell Avenue och sjunde gatan.

Slutsats för detta nu, är med andra ord; Stockholm är också vackert och Sverige är bra och allt det där – men vi hinner det med. Nu skapar vi möjlighet till perspektiv.

Perspektiv innefattar som bekant även kulturkrockar. Och, ja de  fortsätter. Så klart. Tråkigt vore det kanske annars? Den senaste handlar om det här med att bada i badhus - en av Hjalmars favoritaktiviteter, varför vi gör det då och då. Hemma i Sverige är det naturligt att man duschar (naken) och tvättar sig innan man hoppar i en allmän pool. Här verkar denna företeelse inte höra till vanligheterna. Man tycks kunna plumsa i det gemensamma vattnet med på det ena och det andra på kroppen. Och OM man skulle råka duscha innan badet, kommer helt säkert badkläderna behållas på. För annars, ve och fasa, kan ju någon råka se en naken. Själv vet jag inte hur jag ska bete mig i dessa situationer. Jag vill ju liksom inte genera eller uppröra någon (och då tillhör jag den mer pryda sorten). Samtidigt vill jag inte göra avkall på hygienfrågorna. På de flesta badhus här räddas jag dock av förekomsten av så kallade Family Changing Rooms – ett kanonkoncept som för övrigt borde exporteras till Sverige – där man får ett eget mini-omklädningsrum med dusch för sig och sitt/sina barn. Här kan man i lugn och ro duscha naken utan att som någon annan svensk synd skapa uppståndelse bland lokalbefolkningen.

Hela det här nakenhetskonceptet, verkar vara en rejäl issue här. Om vi fortsätter på badhustemat så har jag konstaterat att det vanligaste badmodet för kvinnor i 30-årsåldern och uppåt, verkar vara rejäla bikinitrosor och något slags bylsigt linne till - som då täcker så mycket som möjligt av byst och mage. Har inte direkt frågat någon kring var det här modet kommer ifrån men en vild gissning är att man, återigen, inte vill visa för mycket av sin hud. Och ju äldre man blir desto mer angeläget (särskilt om man har fått barn) Tycks det. Har, som sagt, inte pratat med någon om det, varför teorin inte är verifierad men om vi ponerar att den skulle stämma (och om någon faktiskt vet vad det hela handlar om, vänligen upplys mig) kan jag inte mer än tycka att det hela är rätt sorgligt. För är det något som världens unga flickor och kvinnor behöver så är det en realistisk bild av hur kvinnokroppar faktiskt ser ut. Minns när jag och Thomas var i Brasilien på bröllopsresa, hur jag fascinerades av att alla, verkligen alla, som vistades på stränderna verkade så stolta över sina kroppar. Oavsett hur de såg ut, bar de upp sig själva med sådan värdighet. Ingen verkade bekymras av något så världsligt som celluliter eller för mycket av det ena eller för lite av det andra. Det är ett ideal och en inställning att eftersträva. För övrigt kan jag tycka att detta skylande av kvinnors kroppar i Colorados badhus är aningens patriarkaliskt. För männen på badhusen skyler sig såklart inte – oavsett hur gamla, korta eller långa de är. Men så är väl US and A också ett något mer patriarkaliskt land än till exempel Sverige....

En annan kulturkrock rör detta med hundar. Vi har ju, om någon skulle ha missat det, en hund som heter Sixten. Han är en Rhodesian Ridgeback-hane på snart tre år. Om jag får vara lite amerikansk och skryta lite, är han stor och ståtlig. Och världens snällaste. I nio (eller kanske åtta..) fall av tio är han också världens lydigaste. Det finns vissa hundar som alltid väcker uppmärksamhet – var man än kommer. Rhodesian Ridgebacks är sådana. Således kommer vi i kontakt med väldigt mycket människor, både med och utan hundar, när vi är ute med Sixten. So far so good. Men, att ett genomsnittligt möte utspelar som följer gör mig närmast galen:

Främmande människa med hund: Oh, what kind of dog is that? He is BEAUTIFUL!

Jag: Thanks! He’s a Rhodesian Ridgeback.

Främmande människa med hund: Oh wow. Look at him. Is he friendly? Can they say hi?

Jag: Yes, of course. He’s very friendly (vilket för övrigt är helt sant)

Hundarna hälsar på varandra, leker lite och har uppenbart väldigt kul tillsammans.

Främmande människa med hund: What a sweetheart! He seems to be a great dog! A real golden boy.

Jag: Thanks! Yes, he is a sweetie.

Främmande människa med hund: Oh. Is he not neutered?

Jag: No.

Främmande människa med hund: But is he not aggressive then?

Jag: No (….obviously not).

Främmande människa med hund: My dog (dvs densamma som vid denna tidpunkt fortfarande leker och har skoj med Sixten) does not like unfixed males. Bye!

......................

Okastrerade hundar är direkt ovanliga här – om man inte använder dem till avel. Och den allmänna inställningen tycks vara att en okastrerad hane av naturen är aggressiv och elak. I början gjorde inte dessa kommentarer mig så mycket. Men under de här månadernas som vi har varit här,  har det blivit några, varför jag så smått börjar tröttna på att förklara att vi har en annan filosofi kring detta i Sverige. När jag numera får den här typen av kommentarer vill jag därför bara skrika: ”Jädra människa, läs en jädrans bok och lär dig något om hundar innan du uttalar dig. Och att din hund har problem med okastrerade hundar har nog mer med dig och ditt beteende att göra än hundarnas”. Så, så är det med det. Kulturkrock at its best.

På tal om Sixten, fick vi göra ett besök hos veterinären i torsdags. Han kissade blod, vilket ju inte är helt normalt. Efter några tester, konstaterades att han kanske har urinvägsinfektion. Han är därför satt på en tiodagars antibiotikakur som, när den är slut, ska följas upp med nya tester. Om dessa inte är bra fortsätter undersökningarna till njurar och prostata, något som indikerar tyngre diagnoser än en urinvägsinfektion. Vi hoppas därför på att Sixten är en av få hanhundar med urinvägsinfektion. 

Sixtens hälsa är ett grått och inte så roligt moln, men annars det enda molnet på vår annars väldigt klarblå himmel just nu. To be continued, helt enkelt.