Vi har lämnat vår första påsk i Colorado bakom oss och det
med bravur. Vilken helg! Barndomsvännen Monika med maken Paul och sonen Alvar
kom hit på besök från St Louis, Missouri, och vi har hunnit med lite vandring i
bergen, egg hunting (Hjalmars första) i Mapelton Hill, brunch, bryggeribesök
och allmänt häng och snack. Så mysigt. Så uppskattat. Så välbehövligt. Ska jag
summera påskhelgen med både gamla och nya vänner så är de första orden jag kan
komma på: tacksamhet och värme. Nu återhämtar vi oss efter en lätt intensiv
helg med någon slags influensa som tydligen halva Boulder ligger hemma i men
ändå glad över att antalet sjukdagar denna vinter med råge understiger förra
vinterns eller för all del höstens, då vi för första gången vi smaka på
dagisbaciller.
Att Monika och Paul faktiskt kom hit till Påsk är för övrigt
i sig ett rent under och ett tydligt tecken på sann commitment. Redan dag ett här i Boulder fick vi höra att ”snön som
regel kommer i mars”. ”Okej, tänkte vi, det blir säkert bra med det”. Mars kom
och blev väldigt varm. Soliga dagar med temperaturer varmare än svenska
sommardagar, vårblommor, shorts-premiärer och allmän vårfeeling hägrade i flera
veckor och liksom utestängde alla tankar på snö och kyla. Sedan kom den. Snön.
Och det med besked. I tisdags för en vecka sedan gick vi och la oss på kvällen
efter en skön dag i solen, för att sedan vakna morgonen därpå till ett landskap
täckt av tät och tung snö. Vackert som tusan men ändå... oväntat. Och så klart
kaosframkallande. För snöröjningen i den här delen av världen har inte
förbättrats under de senaste två månaderna, om nu någon trodde det. Snöplogarna
lyser fortfarande med sin frånvaro, vilket den här gången skapade extra mycket
röra eftersom snön var både blöt och tung och träd och grenar föll över vägar
och i trädgårdar som plockepinn. Vädret och det totalt obefintliga väglaget
ledde till att Denver Airport fick stänga för första gången på tio år. Monika
och Pauls biljetter gick visserligen att boka om – men till New Mexico och
först fem dagar efter planerade ankomst. Sagt och gjort packade dig in sig
själva och 1,5-årige Alvar i bilen och sträckkörde från Missouri och genom
Kansas hela natten för att 16 timmar senare anlända i Colorado. 16
timmar!!! På småvägar, dessutom,
eftersom även den stora motorvägen var avstängd. Det skulle vara ungefär som
att köra från Luleå till Malmö på en natt, men utan att använda Europavägarna.
Vem gör det, liksom? Tacksamhet, var
ordet.
På temat tacksamhet kan jag också meddela att Sixten har
blivit friskförklarad från sin förmodade urinvägsinfektion (och han hälsar och
tackar så mycket till alla som har hört av sig med krya-på-dig-hälsningar till
honom). Tacksamma är vi också över att vårt hus i Eknäs ÄNTLIGEN har blivit
uthyrt och detta tack vare bästa Alethea som totalt utklassade alla
relocation-firmor som vi har haft huset ute på annons hos (om någon skulle
vilja öppna ett relocationföretag som även tar hand om sina leverantörer, dvs
sådana som vi som vill hyra ut sitt hus till människor som flyttar till Sverige
på expat-kontrakt och liknande, ser konkurrenssituationen för övrigt mycket lovande ut.)
Förutom att familjen Koch Blank börjar komma tillrätta här i
Amerika, präglas landet som bekant nu även av valet, vilket vi naturligtvis följer med stor spänning (inte minst
med tanke på att vi har sagt att vi flyttar hem om Trump blir president...).
Fick en fråga av en av mina läsare (!) att skriva lite om mina intryck av
valkampanjen här och eftersom jag faktiskt har ett relativt stort intresse för
valet, gör jag gärna det (dessutom är det ju himla roligt när det kommer
önskemål på innehåll i bloggen). Eftersom intrycken är många och kanske inte
alltid helt genomreflekterade, kommer här ett gäng observationer av blandad och
osorterad karaktär. Så håll till godo!
Lokala
valförutsättningar
Vi börjar lokalt. Det vill säga här i Boulder. Innan vi
flyttade hit gick jag på ett seminarium som Svensk Amerikanska Handelskammaren
ordnade för att lära mig om hur man gör affärer och ”för sig” rent allmänt i
USA. De råd som genomsyrade en hel del av det som sades under seminariedagen
var: prata aldrig politik och prata aldrig religion. Med undantag för en middag
hemma hos en av Thomas mer seniora kollegor (där både jag och Thomas gjorde
bort oss fullständigt genom att dissa GOP-kandidaterna, börja äta innan
bordsbön och uttrycka oss (svenskt) nedsättande om hemmafruar) har jag försökt
att leva efter dessa råd, vilket för övrigt är svårt om man har intresse av
just politik och samhällsfrågor. Här i Boulder, verkar det dock vara andra
bullar som gäller. Här pratar man gärna politik - kanske eftersom hela
livsstilen här i mångt och mycket är ett politiskt ställningstagande (om det nu
inte alltid är det?). Men det politiska snacket går alltid under den outtalade
förutsättningen att man är demokrat. Och en Bernie Sanders-anhängare. Under den
demokratiska caucus som hölls i Colorado i februari, vann Bernie stort i
Boulder och medan trädgårdsplakat och bildekaler för Bernie 2016 är mer än vanliga här, är motsvarande stödsyttringar
för Hilary mer ovanliga. In Boulder you
feel the Bern, helt enkelt. Men så är ju som sagt Boulder en bubbla.
Personorienterat snarare
än innehållsorienterat fokus
Att det amerikanska presidentvalet verkligen är ett
personval snarare än ett partipolitiskt val, är väl ingen nyhet men att det
skulle vara så pass tydligt – och det redan nu på primärvalsnivå – var jag ändå
inte beredd på. Valet just nu handlar om fyra individer (varav en tar mer plats
än de andra) och fokus ligger framförallt på vilka dessa fyra individer är,
deras bakgrund och tidigare förehavanden, familjesituation, hur de för sig
eller inte för sig och, i bästa fall, några lösryckta citat från deras politik.
Sakfrågorna och det faktiska
innehållet i respektive individs politik (eller för all del; hur politiken som
helhet ska se ut) lägger man inte lika mycket fokus på. Vad viktigare är, är
huruvida man gillar personen i fråga eller inte. Exempel: republikanska väljare
som öppet (dvs intervjuade av CNN) uttrycker sitt stöd för Hilary Clinton om
Donald Trump blir GOPs presidentkandidat. Eller den andra änden av
republikanska väljare som inte under några omständigheter påstår sig stå ut med
Trump men ändå kommer att rösta på honom om valet står mellan honom och Hilary,
eftersom man verkligen hatar Hilary
så mycket. Eller, det självklara, det som har gjort att Trump kommit så långt
som han har gjort, trots att hela världen, inklusive amerikanarna själva,
aldrig trodde det; han skapar rubriker och, enligt anhängarna ”says it like it is and ain’t afraid of it”,
vilket helt och hållet tycks överskugga vad han faktiskt säger. Visst går vi mot att bli mer och mer
personorienterade i den svenska politiken också men knappast så här.
Utrikespolitik,
schmutrikespolitik
Det är kanske inte heller något konstigt med att valet i USA
framförallt fokuserar på inrikespolitiska frågor men tycker ändå att det är
slående hur lite fokus det internationella politiska läget har i debatten med
tanke på USAs ställning i värlspolitiken. Kanske har detta att göra med att tre
av de fyra slutkandidaterna i princip saknar erfarenhet från internationella
relationer och världspolitik, eller så har det återigen att göra med att
personerna tar uppmärksamheten från sakfrågorna och kvar blir det de mest
anmärkningsvärda citaten som Trumps ”Bomb the shit out of ISIS”, Cruzs ”I will
make the sand glow” eller annat som har sagts på temat utrikespolitik.
Höger är vänster är
höger – eller?
Ja, hemma i enkla Sverige, är vi ju, förenklat, vana vid att
om man är "arbetarklass" röstar man helst på det mer vänsterorienterade lägret
(med undantag för en del LO-anhängare som numera väljer SD före S) och om man
är "högutbildad och/eller välbetald ", röstar man till höger (med undantag för
den del av den högutbildade kultureliten som alltid har röstat vänster). Här
verkar det vara tvärtom. Medan den vita, amerikanska underklassen verkar välja
Trump, väljer den högutbildade och välbetalda medelklassen (och övre
medelklassen) Sanders, i stark kontrast till vad som borde gynna dem själva.
Den där Trump...
Att Trump skulle komma så långt som han har gjort och nu
faktiskt på riktigt kan bli Republikanernas presidentkandidat, trodde som sagt
varken världen eller amerikanarna själva för ett år sedan. Lik förbaskat står han
där nu, med sin comb-over dold under sin röda keps, sitt ”Make America Great
again”, och sina anmärkningsvärda metoder och uttalanden (som enligt sajten
Politifacts är döljt under så mycket lögner att man hisnar). Och kvar är
frågan; hur fasen gick det till? Hur är
det möjligt???
Förutom att de som faktiskt gillar honom, gillar honom för
att han ”säger som det är” (trots att han objektivt ljuger) och vill göra Amerika
bra igen, kan en del av förklaringen ligga i det låga valdeltagandet i
primärvalet. Trots att 2016 års primärval har piskat upp det högsta
valdeltagandet på Republikanernas sida sedan 1980 är det ändå bara ca 17% av
GOP-väljarna (i världens största, så kallade, demokrati) som faktiskt går och
röstar. Kvar hemma på sofflocket ligger, av allt att döma Trump-motståndarna,
även om deras vilja att vara emot inte var tillräckligt för att ta sig till
vallokalen. Primärvalen är dock ännu inte över och även om Trump fortfarande
leder, tycks Cruz ha fått ny eld i baken. Det kan tyckas som bra nyheter,
eftersom Trump är som han är och Cruz predikar lika slipat som just en gammal
pastor kan göra. Det man då inte får glömma, är att Cruz faktiskt är ännu läskigare
än Trump. Tvivlar man på det, rekommenderar jag ett besök på Cruz egna
kampanjsajt.
... och dokusåpan på
högerflanken
Att dokusåpan på högerflanken leds av den gamle
dokusåpa-räven Trump är kanske inte så konstigt. Konstigt är, å andra sidan, att
detta på allvar händer – i världens största, så kallade, demokrati (som sagt).
Att de två slutkandidaterna i ett av de två största partierna kastar skit på
varandra i den utsträckning de gör OCH att det får så mycket medialt utrymme,
får mig att på allvar att undra över intelligensnivån på såväl kandidaterna i
fråga, partierna de representerar, de som röstar samt de som står för
nyhetsrapporteringen. Personangrepp är bara förnamnet. Särskilt efter förra
veckans Twitter-post, där Trump konstaterade att med honom som President får
amerikanarna med hans egen fru Ivana Trump, en långt mycket snyggare First Lady
än om ”Lying Ted” och frun Heidi skulle
bli President och First Lady. Och när han (Trump) konfronteras i direktsändning
med hur opassande ett sådant utspel är, försvarar han sig med ”I didn’t start it”. CNN-reportern
konstaterar, mycket riktigt, att det är ungefär samma retorik som en femåring
skulle använda. Jag har ännu inte hittat någon bra förklaring kring hur det kan
vara så här. Jag bara förvånas, och förvånas igen och igen, av det är så.
Roligare än så här blir det inte just nu. Jag har inga
prognoser för valutkomsten att bjuda på. Läget är för ovisst. Att läget är som
det är idag och just nu, var otroligt bara för några månader sedan. Visst finns
det de som är säkra på att om det står mellan Hilary och Trump så vinner
Hilary. Men det finns också de som är övertygade om att en sådan duell skulle leda till att Trump vinner. En rysare
som vi med spänning följer på första parkett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar