Vid världens ände?

Världens ände? Var ligger det egentligen? Är det här, där vi är, just nu? I USAs nordvästra hörn (Alaska borträknat, för den petige)? En ö i State Washingtons arkipelag, ca 3h norr om Seattle (45 minuters bilfärja inräknat).

Lopez Island, heter den. En del av ögruppen San Juan Islands – något som egentligen mer låter som platser i Karibiska ö-världen än en plats på den mer kalla breddgraden som utgör just detta nordvästra hörn. Breddgraden i fråga, ligger inte så långt ifrån Sveriges breddgrad. Ljuset här vittnar om det. Även om junikvällen på Lopez Island inte bjuder på samma ljus som motsvarande kväll innan Midsommar i Sverige så är det ljusare än vad vi är vad vi får stå ut med i Boulder. Breddgraden delas också med gränsen till Kanada. Faktum är att vi ser över till Vancouver Island. Något som ett sms från telefonoperatörer Verizon har gjort oss varse om. ”Welcome to Canada” stod det i textmeddelande när vi anlände till platsen där vi bor. Efter det meddelandet tycks det vara slut på telefontäckning. Inget wifi. Inget internet. Ingen uppkoppling till omvärlden. Skönt, tycker Thomas. Lite jobbigt, tycker jag. Min systerdotter fyller 2 år imorgon. Hur ska jag kunna ringa och gratta?

Förutom den rent geografiska situationen, har vi egentligen ingen aning om var vi är. Var vi har hamnat. Lopez Island är egentligen första anhalten på vår familjeresa; en två veckors bilsemester genom Washington, Montana och Wyoming (via en oundviklig sväng genom Idaho. För den petige). Att vi hamnade just här, är tack vare vänner som spenderar ett par veckor hos sin familj på ön just nu. Annars hade vi aldrig kommit på tanken att det skulle vara ett alternativ att åka just hit.

Själva har vi hyrt ett litet hus precis vid havet, längst söderut på ön. Agate Beachhouse, heter det. Det ser inte mycket ut för världen, kustmässigt avskalat och härjat av vatten och vind. Vägen där vårt semesterhus nu ligger, kantas av en rad liknande, väderbitna, hus. Annars är här rätt ödsligt. Ödsligt men vackert. Rogivande vackert.

Precis nedanför huset ligger stranden där vågorna från Pacific Ocean rullar in. Aktivitet nummer ett när vi anlände, var självklart att springa ned till stranden och känna på vattnet. Senare upptäckte jag en skylt som signalerade att stranden är privat. Beteckningen ”privat” är något man ska ha respekt för i det här landet. Det vill säga landet utan allemansrätt men med fri tillgång till skjutvapen. ”Trespassing” är en sport som lämpar sig mindre för den fege. Det visade sig dock senare att stranden inte är privat för oss i Agate Beachhouse.

Tanken är att vi ska spendera tre nätter här men bara efter några timmar pratar vi om att förlänga vår vistelse. En så massiv inverkan har ön redan haft på oss. Och havet. Båtresan hit påminde om en tur i Stockholms Skärgård - förutom de snötäckta bergen på andra sidan den Kanadensiska gränsen, och de något mer kuperade öarna i just den här arkipelagen. De finns de som hävdar att man antingen är en havsmänniska eller en bergsmänniska. Om man, liksom jag, har svårt att välja mellan de båda, kanske detta är en ideal plats att bo på?

Huset då. Någons hem, som vi lånar i några dagar. Det har stora fönster mot havet, är ombonat och omsorgsfullt inrett för mys och avslappnande dagar. En kamin och en eldstad, gott om soffor och mjuka fåtöljer att slappa i, bokhyllor fyllda med böcker och dvd-filmer. Samtidigt känns huset, eller kanske mest platsen, lite kusligt. Eller ensligt? Känslan förstärks ytterligare av den gamla kyrkorgeln som står i husets stora rum. När Hjalmar hittar de riktigt mörka tonerna på orgeln, känns det nästan som att vi är med i en skräckfilm. Huset har en källare dit man inte får gå. Dörren är till och med låst. Förmodligen för att husets ägare förvarar prylar där som man inte vill att okända hyresgäster ska ha tillgång till. Anledningar som kan kallas mer logiska. Men min fantasi drar iväg till platser som Fritzl och hans källare. Eller när Lammen Tystnar. För säkerhets skull tar jag ut de mer glada tonerna till Den Blomstertid nu kommer, på orgeln. Det lättar upp den spöklika stämningen.

Jag sitter nu här vid matbordet i Agate Beachouse. Med ansiktet vänt mot fönstret som vetter mot havet. Solen har gått ned och himlen blir mörkare och mörkare. Länge har jag suttit här och stirrat ut över vågorna med hopp om att få se något djur därute. En säl eller ett sjölejon kanske. Ögonen spelar dock spratt i skumrasket och till slut vet jag inte vad jag ser längre. Över havet börjar lampor glimma. En fyr. Ett skepp. En bebyggelse. Tecken på människor som jag inte känner. Tecken på liv från en värld som jag inte kan något om. Tecken på samhällen jag inte vet något om. Jag undrar lite hur det är att bo här på den här ön. Lopez Island. Jag försökte fråga tjejerna som jobbade i mataffären där jag var och handlade precis när vi kommit i land på ön. ”It’s great”, sa de. Vad annars ska de svara på en sådan öppet ställd fråga? Men de sa också ”The community here is super” och jag antar att det är nödvändigt om man ska bo så här avskärmat. En av tjejerna flyttade hit med sin familj för ett år sedan från Nya Zeeland. ”Wow, how come you moved here?”, frågade jag. Hon skrattade undvikande som svar på min fråga och min skräckfilmsfantasi började tänka att om man vill gömma sig för någon så torde denna ö vara en rätt bra plats.

Lopez Island. Världens ände? En plats jag i inte vet något om. Ett samhälle jag inte känner. Är det inte det som är meningen med att resa? Att få mikro-inblickar i hur andra liv i den här världen kan se ut. Kanske förlänger vi vistelsen här ändå.

Den lyckligaste staden

Den lyckligaste staden i USA ser ut så här:

Japp. Det är en bild på Boulder. Boulder är USAs lyckligaste stad. Det är vetenskapligt bevisat. Typ. Skämt å sido var det faktiskt så att Boulder toppade listan för The 10 Happiest Cities när National Geographic Gallup Special/Blue Zones Index gjorde en ranking över landets lyckligaste städer i höstas. Motiveringen lydde:

Boulder, Colorado is the number one happiest city. Thanks to its sense of community, access to nature, sustainable urban development and preservation policies, Boulderites overwhelmingly feel "active and productive every day."

"Per capita, more people walk to work in Boulder than in any other city in the U.S. Low rates of smoking and obesity, and high rates of exercise, contribute to the satisfaction locals feel,"

Den Boulderitiska välfärden manifisteras även i en mängd andra toprankingar vad gäller hälsa, välmående, livskvalitet och utbildningsnivå. Några exempel (tagna från Wikipedia):

• Top Brainiest Cities – No. 1 – Portfolio.com
• Ten Best Cities for the Next Decade – No. 4 – Kiplinger's Personal Finance magazine
• Gallup-Healthways Well-Being Index – No. 1 – USA Today
• Best Cities to Raise an Outdoor Kid – No. 1 – Backpacker Magazine
• America's Top 25 Towns to Live Well – No. 1 – Forbes.com
• Top 10 Healthiest Cities to Live and Retire – No. 6 – AARP magazine
• Top 10 Cities for Artists – No. 8 – Business Week
• Lesser-Known LGBT Family-Friendly Cities – No. 1 – Wearegoodkin.com
• America's Foodiest Town – No. 1 – Bon Appetit magazine
• Queerest Cities in America 2015 — No. 10 — Advocate.com

Vill man uppleva motsatsen till brain drain ska man helt enkelt komma hit. Här bor de smartaste och mest välmående och lyckligaste invånarna i landet. Jag har varit inne på det tidigare. Boulder är en bubbla. En utopi. Ett eget land i landet. The Republic of Boulder. Med rika, välutbildade och proggressiva invånare - som var och en besitter rejäl dos präktighet.

Boulderandan cementerades ordentligt i söndags då vi gästade en barnkonsert med lokala Jeff and Paige (Boulders egna Mora Träsk) på Foodtruck-restaurangen Rayback Collective. Medan Jeff and Paige trallar fram sitt barnanpassade budskap om hur vi kan vara snälla mot jorden och anta en mer klimatsmart  inställning till livet, serveras varm choklad gjort på (ekologisk) kokosnötsmjölk (eftersom vanlig mjölk, liksom gluten, tycks vara likställt med djävulen) och inget socker till barnen. I Foodtrucksen marknadsförs menyerna med termer som ”organic” och ”local” och barn som vuxna är klädda i typiska Boulderuniformer som Patagoniajackor, lycra eller ”yogapants”.  ”Det här smakar inte varm choklad – det har inget socker”, meddelade för övrigt Hjalmar, när jag gav honom en kopp av kokoschokladen. Vi gick hem och gjorde ”riktig” varm choklad (med ordentligt med grädde, socker och komjölk).

Ovan är ingen överdrift - den raljerande tonen till trots. Och även om jag gör mig lite lustig över präktigheten så uppskattar jag eftertänksamheten och inställningen som till syvende och sist går ut på att göra bra för både sig själv och andra. Och med handen på hjärtat var jag själv iklädd inget mindre än träningskläder...

Det jag egentligen har svårt för är välfärdens baksida. Priset man får betala för bubblan: Avsaknaden av mångfald.

De rika, välmående och progressiva boulderiterna har nämligen ytterligare en sak gemensamt. De (eller vi) är alla vita. Vissa av oss är för all del europeer och skulle väl från det perspektivet kunna stå för mångfalden i stan. Men förutom det europeiska inslaget (och ”tjänstefolket”, då, vilka alla är latinos) finns inte mycket mer mångfald att hitta. (Även om en kollega till Thomas hävdade att Boulder är en av de mest diversifierade städerna hon känner till. Efter en lång lunchdiskussion enades de om att ”internationell” vore ett bättre ord att använda).

På Martin Luther King day, den 15 januari, 1993 höll en grupp rasister en demonstration mitt i Boulders hjärta: Pearl Street. Demonstranterna fick mothugg av ett par hundra Boulderinvånare utrustade med skyltar med budskap som ”No Hate Here” och ”Haters go home”. Ledaren för den rasisistiska demonstrationen svarade upp mot de arga Boulder-borna och säger:

”Why are you so mad at me, Boulder? I came here because you’ve created what we want – a rich, white city. We came here to learn from you. We want to know how you did it. You’re the model for us."

Detta var alltså 1993. Sedan dess har stan knappast fått  mer inslag av andra kulörer än vitt.  Jag menar inte att ”mångfald” inte är ett välkommet inslag här men ”by design” har det blivit svårt att få till. Boulder växer så det knakar. Men bara för de som har råd att bo här. Affordable housing som skulle möjliggöra för andra, inte bara rika och vita, att bo här tycks vara en brännhet fråga. Och då pratar vi alltså inte affordable housing à la 1960-talets miljonprojekt i Rinkeby utan vanliga, enkla flerfamiljshus.  Boulderiterna skulle gå man ur huse innan ett område som tex Hamarby Sjöstad skulle få ta plats här.

Är detta ett problem då? Det här är så klart ett mer komplicerat ämne än vad som får plats i en blogg men kortfattat är detta ett uttryck för strukturella orättvisor. Ett symptom på att samma möjligheter i ”The land of equal opportunity” faktiskt inte är sant.  Vad som marknadsförts som ”The American Dream” blir därmed snarare en avvart baserat på en jädra massa tur än något som alla och vem som helst har möjlighet att uppnå. Vidare är inte uppkomsten av  homogena samhällen lösningen på de problem som USA (och Europa) står inför idag.  Om man inte exponeras och lever med de som är olika den ”egna gruppen” kommer vi heller aldrig att förstå varandra. Det finns en hel radda med amerikansk literatur om hur USA långsamt men säkert har förvandlats till ett lapptäcke av olika samhällen med likasinnade invånare (två exempel är The Color of Law och The Big Sort).  

Tranformationen har skett både genom lagliga interventioner och den mentala inställningen i enskilda subkulturer.  Det är inte på det sättet som USA framgångsrikt rustar sin nästa generation för det liv de senare ska få. Det är inte så  vi fostrar våra barn med en hållbar respektfull inställning till sin nästa. Det är inte så America blir ”great again”.

Jag älskar Boulder. Jag älskar småstadskänslan. Jag älskar tryggheten, människorna och vänligheten. Jag älskar kreativiteten som flödar. Framtidsandan. Jag älskar naturen -  att Klippiga Bergen är vår bakgård. Jag älskar att vi vintertid både kan cykla och åka skidor varje dag. Jag älskar inställningen till barn och att Hjalmar och Solveigh får en del av sin barndom här. Men…  ingen plats är perfekt.

PS. Om man vill veta mer om varför Boulder är den lyckligaste staden i USA kan man kolla in den här filmen som  National Geographic gjorde i samband med utnämningen. 

The end of the Holidays

Då var det slut på de så kallade ”Holidays” – tekniskt sett allt som händer mellan Thanksgiving och Nyår. Familjen har åkt hem, skinkan är (snart) uppäten och i alla fall halva julen utstädad. Som Mamma brukar säga ”Det känns som att man har slagit igen en dammlucka”.

Överhuvudtaget måste jag säga att amerikanarna är mycket bättre på det där med årets andra del än vad vi svenskar är. Först är det upptakten till Halloween som i princip sträcker sig från slutet av september till just Halloween. Det är färgglada skördefester och fartfyllda pumkin patching. Och visst, även om jag en gång i tiden lovade mig själv att inte ”bli en sån där” som klagar på vädret som ändå inte går att påverka så går det inte att bortse från att hösten blir extra härlig när solen skiner och himlen är starkt klarblå i princip varje dag.

Efter Halloween börjar upptakten till Thanksgiving som har kommit att bli min favorithögtid i USA. Detta för att den för det första handlar om att känna och uttrycka tacksamhet för saker i våra liv - nyttigt både för oss vuxna och våra barn. För det andra för att den inte är bunden till någon religion utan kan beröra och inkludera alla.  För det tredje, för att den inte är kommersiell och inte innefattar några krav på inköp av prylar som ingen ändå inte behöver (även om det kompenseras med Black Friday dagen efter…).

Efter Thanksgiving börjar så upptakten till Jul och sedan Nyår. Och firar man inte Jul så inträffar ju även Hanukkah där någon gång. Då vi har judiska vänner här fick vi vara med på en av Hanukkah -kvällarna. Vi bjöds på Latkes, pratade om ursprunget till varför man firar Hanukkah och Hjalmar, iklädd kippa fick hjälpa till att tända ljus i Hanukkah-staken. Då Hanukkah ägde rum vid samma tidpunkt som attentaten mot flera Synnagogor i Sverige kändes det extra bra att få ta del av 2017 års Hanukkah-firande. Att ge det till Hjalmar (och Solveigh även om hon mest sov..). En insikt och förståelse för andra religioner och kulturer. Jag inser också att hade vi bott i Sverige hade det blivit mycket svårare att ta till sig av judiska traditioner – vi känner helt enkelt inga judar där. Eller, för den delen, känner vi inte någon med avvikande religion och traditioner än de typiskt svenska. Så ensidigt kulturellt och segregerat är ändå det sekulariserade, ”mångkulturella” Sverige.

The Griswold Family (original version)

Julen då? Med ny bebis och allt unnade vi oss en resfri jul och hade istället lyxen att välkomna min familj hit. Två fartfyllda veckor med en mormor, fyra trötta småbarnsföräldrar, fyra ungar i åldrarna 3 månader till 3,5 år och en hund i storlek XL. Cirkus Blank som Thomas kallar oss. The Griswold Family som min svåger Andreas kallar oss. Det sammanfattande ordet är nog kaotiskt – även om kaoset är väldigt trevligt.  Cirkusen hann i alla fall med en del. En och annan ”bergsexpedition” i Boulder. Polarexpress med Jultomten i Georgetown. Glassig skidåkning i +7 C i Aspen. I Aspen fick till och med svåger Andreas se Mr Vice President Pence live och i egen hög person. Jojo minsann. We aim to please, när vi planerar vistelser för våra besökare här. Även om vicepresidenten just den här mandatperioden inte är mycket att hänga i julgranen….

The Griswold Family (Blank version)

Jag hann också med lite bilåkning på slingriga bergsvägar med mamma. Hon tjoade förstås, höjdrädd som hon är. Men ingenting som inte lite country kan rädda. Min senaste countryfavorit är för övrigt den här slagdängan: I can fix a drink. (Alltså bara det här: I turn on FOX news and then CNN. But it's the same dang thing all over again. The world's in the toilet and the market's in the tank. Well I can't fix that, no. But I can fix a drink – så obetalt bra och bekymmerslöst att jag nästan direkt vill skaffa mig både en ranch och en pickup truck..!)

Nåväl. The Holidays är nu över. Familjen är sedan några dagar tillbaka hemflugna. Dammluckan är igenslagen. Och huset ekar nästan tomt - två barn och hund i storlek XL till trots. Det är dags att ta itu med 2018. Nyår har alltid på något sätt gjort mig lite melankolisk. Ett år ut och ett nytt år in. Släkte kommer och släkte går. Typ.  Men samtidigt, när det gamla ska ut görs plats för nya förväntningar och löften. Allt blir återigen möjligt. Även om 2017 var ytterligare ett skitår för världen med naturkatastrofer, klimatförändringar, Trump, Nordkorea, kriget i Syrien, Terrorattentat och hopplös politik i Sverige med mera, med mera så var det bra i mitt lilla universum. Vår önskan och förhoppning för året infriades och vi fick vår Solveigh och Hjalmar fick bli storebror. 

Förväntningarna och önskningarna på 2018 som också blir vårt tredje år här innefattar inte några fler barn men ett och annat äventyr står på listan. Innan vi tar itu med det lägger vi dock upp fötterna i högläge igen, tar en pepparkaka till och bara.. andas… På måndag börjar vi, 2018. Då börjar säsong tre i Colorado på riktigt. Stay tuned.