The end of the Holidays

Då var det slut på de så kallade ”Holidays” – tekniskt sett allt som händer mellan Thanksgiving och Nyår. Familjen har åkt hem, skinkan är (snart) uppäten och i alla fall halva julen utstädad. Som Mamma brukar säga ”Det känns som att man har slagit igen en dammlucka”.

Överhuvudtaget måste jag säga att amerikanarna är mycket bättre på det där med årets andra del än vad vi svenskar är. Först är det upptakten till Halloween som i princip sträcker sig från slutet av september till just Halloween. Det är färgglada skördefester och fartfyllda pumkin patching. Och visst, även om jag en gång i tiden lovade mig själv att inte ”bli en sån där” som klagar på vädret som ändå inte går att påverka så går det inte att bortse från att hösten blir extra härlig när solen skiner och himlen är starkt klarblå i princip varje dag.

Efter Halloween börjar upptakten till Thanksgiving som har kommit att bli min favorithögtid i USA. Detta för att den för det första handlar om att känna och uttrycka tacksamhet för saker i våra liv - nyttigt både för oss vuxna och våra barn. För det andra för att den inte är bunden till någon religion utan kan beröra och inkludera alla.  För det tredje, för att den inte är kommersiell och inte innefattar några krav på inköp av prylar som ingen ändå inte behöver (även om det kompenseras med Black Friday dagen efter…).

Efter Thanksgiving börjar så upptakten till Jul och sedan Nyår. Och firar man inte Jul så inträffar ju även Hanukkah där någon gång. Då vi har judiska vänner här fick vi vara med på en av Hanukkah -kvällarna. Vi bjöds på Latkes, pratade om ursprunget till varför man firar Hanukkah och Hjalmar, iklädd kippa fick hjälpa till att tända ljus i Hanukkah-staken. Då Hanukkah ägde rum vid samma tidpunkt som attentaten mot flera Synnagogor i Sverige kändes det extra bra att få ta del av 2017 års Hanukkah-firande. Att ge det till Hjalmar (och Solveigh även om hon mest sov..). En insikt och förståelse för andra religioner och kulturer. Jag inser också att hade vi bott i Sverige hade det blivit mycket svårare att ta till sig av judiska traditioner – vi känner helt enkelt inga judar där. Eller, för den delen, känner vi inte någon med avvikande religion och traditioner än de typiskt svenska. Så ensidigt kulturellt och segregerat är ändå det sekulariserade, ”mångkulturella” Sverige.

The Griswold Family (original version)

Julen då? Med ny bebis och allt unnade vi oss en resfri jul och hade istället lyxen att välkomna min familj hit. Två fartfyllda veckor med en mormor, fyra trötta småbarnsföräldrar, fyra ungar i åldrarna 3 månader till 3,5 år och en hund i storlek XL. Cirkus Blank som Thomas kallar oss. The Griswold Family som min svåger Andreas kallar oss. Det sammanfattande ordet är nog kaotiskt – även om kaoset är väldigt trevligt.  Cirkusen hann i alla fall med en del. En och annan ”bergsexpedition” i Boulder. Polarexpress med Jultomten i Georgetown. Glassig skidåkning i +7 C i Aspen. I Aspen fick till och med svåger Andreas se Mr Vice President Pence live och i egen hög person. Jojo minsann. We aim to please, när vi planerar vistelser för våra besökare här. Även om vicepresidenten just den här mandatperioden inte är mycket att hänga i julgranen….

The Griswold Family (Blank version)

Jag hann också med lite bilåkning på slingriga bergsvägar med mamma. Hon tjoade förstås, höjdrädd som hon är. Men ingenting som inte lite country kan rädda. Min senaste countryfavorit är för övrigt den här slagdängan: I can fix a drink. (Alltså bara det här: I turn on FOX news and then CNN. But it's the same dang thing all over again. The world's in the toilet and the market's in the tank. Well I can't fix that, no. But I can fix a drink – så obetalt bra och bekymmerslöst att jag nästan direkt vill skaffa mig både en ranch och en pickup truck..!)

Nåväl. The Holidays är nu över. Familjen är sedan några dagar tillbaka hemflugna. Dammluckan är igenslagen. Och huset ekar nästan tomt - två barn och hund i storlek XL till trots. Det är dags att ta itu med 2018. Nyår har alltid på något sätt gjort mig lite melankolisk. Ett år ut och ett nytt år in. Släkte kommer och släkte går. Typ.  Men samtidigt, när det gamla ska ut görs plats för nya förväntningar och löften. Allt blir återigen möjligt. Även om 2017 var ytterligare ett skitår för världen med naturkatastrofer, klimatförändringar, Trump, Nordkorea, kriget i Syrien, Terrorattentat och hopplös politik i Sverige med mera, med mera så var det bra i mitt lilla universum. Vår önskan och förhoppning för året infriades och vi fick vår Solveigh och Hjalmar fick bli storebror. 

Förväntningarna och önskningarna på 2018 som också blir vårt tredje år här innefattar inte några fler barn men ett och annat äventyr står på listan. Innan vi tar itu med det lägger vi dock upp fötterna i högläge igen, tar en pepparkaka till och bara.. andas… På måndag börjar vi, 2018. Då börjar säsong tre i Colorado på riktigt. Stay tuned.