En intensiv och händelserik vecka är
snart till ända. En intensiv vecka som inleddes med att jag äntligen
och efter att ha flunkat första uppkörningen (av fruktansvärt
fåniga anledningar, enligt mig själv) lyckades ta mitt Colorado
Drivers Licence (!!!) och som nu avslutas med efterverkningarna efter
gårdagskvällens sista presidentdebatt. Vad gäller det senare,
presidentdebatten, har jag fått flera frågor hemifrån kring hur de
politiska diskussionerna häröver låter. Då nyhetsrapporteringen
och analyserna minst sagt är massiva och intrycken desamma kräver
ett sådant svar ett eget inlägg samt lite tid att sätta ihop. Jag
sparar således mina upplevelser och tankar kring valet en egen
bloggpost i helgen. Antar att det inte är alltför mycket av en
spoiler alert att säga att det är farsartat. Valet alltså. I
väntan på helgen, får de som läser nöja sig med några allmänna
uppdateringar kring vad vi pysslar med här. Däribland nyheten om
min nya professionella sysselsättning.
Sedan i torsdags förra veckan jobbar
jag för iDE - en NGO som sysslar utvecklingsprojekt inom bland
annat jordbruk, vatten och sanitära lösningar i Asien, Afrika och
Centralamerika. Organisationen har ca 30 år på nacken, ca 950
anställda globalt och sitt huvudkontor i Denver. Jag jobbar för
Business Development and Operations teamet, vars uppgift bland annat
är att se till att vinna anbud från stora institutionella
biståndsgivare, så att organisationen har pengar att genomföra
sina utvecklingsprojekt för. En rätt stor bidragsgivare till iDE är
faktiskt svenska Sida, varför jag har fått i uppgift att jobba med
just Sida men även andra nordeuropeiska biståndsgivare.
Eftersom jag fortfarande inte har något
arbetstillstånd i USA tar min arbetsinsats uttryck av en
volontäranställning som just nu uppgår till några dagar i veckan.
Volontärarbete är ganska vanligt här och har ofta en annan
karaktär än vad vi tänker oss i Sverige. Visst finns det olika
typer av volontärjobb men i organisationer som är passionsdrivna
(som många non-profits är) är ofta viljan och ambitionen större
än resurserna och man tar tacksamt emot kvalificerade insatser inom
de områden man verkar. Mina arbetsuppgifterna på iDE står således
i paritet med vad jag har att erbjuda erfarenhetsmässigt. Och ja,
visst är det klart att jag helst skulle få lön för mödan och en
riktig anställning med resultatansvar och utvecklingsmål men då
inga andra möjligheter står till buds med mitt nuvarande visum, ser
jag detta som en investering för att skapa erfarenhet, referenser
och kontakter på den amerikanska arbetsmarknaden och kanske en
faktiskt möjlighet till anställning när väl problemet med
arbetstillstånd har löst sig.
Jobbet är också en investering i min
egen utveckling. Förutom att jag slipper stagnera
erfarenhetsmässigt, får jag också inblick i att faktiskt jobba för
en amerikansk arbetsgivare (återkommer med eventuella, framtida
reflektioner på det området). Sist men inte minst ger detta mig en
möjlighet att (äntligen) få arbeta med frågor som från dess att
jag valde universitetsutbildning har legat mig varmt om hjärtat men
som jag aldrig har kommit att arbeta med. Just nu är vi alltså två
i familjen Koch Blank som på varsin kant försöker bidra till att
göra världen lite bättre. Ett litet steg för mänskligheten. Ett bra steg för mig.
Och vad gör Hjalmar i allt detta? Just
nu har vi en nanny som tar hand om honom de dagar som jag jobbar. Om
en månad börjar han dock förskolan här. Då har han nått den
magiska åldern om 2,5 år, då de flesta förskolor släpper in
barnen. Innan dess finns alternativet daycare. Det här med att välja förskola är för övrigt ett eget
kapitel. I maj/juni gjorde vi en turné då vi besökte sju olika
förskolor. Vi hade fått förklarat för oss att om vi ville få in
Hjalmar på en förskola nu i höst så var vi ”för sent ute”
och att det brukar vara lååånga köer för platser. (Det
vill säga samma resonemang som när vi skulle hitta ett hus att
hyra.) Det visade sig att fyra av dessa förskolor hade plats för
oss nu i höst. Vårt val föll på en (vad det verkar) fantastisk
Montessori-skola och vi konstaterar att vi antingen har en väldig
tur eller så är vi bara väldigt härdade som före-detta
Stockholmsbor.
Vad vi däremot är ovana vid, när det
gäller förskola, är priset för detsamma. Som de svenskar vi är,
är vi vana vid att betala skatt (och sedan några extra ynka
hundralappar/månad) och sen skola in ungen på dagis – det är ju
så vår medborgerliga ”rätt” ser ut. Men det som vi ser som en
rättighet hemma, kan nästan ses som ett privilegium här borta.
Priset för att ha Hjalmar tre halvdagar i veckan uppgår till
$570/månaden. Och då ingår inte ens lunch. OCH han måste vara
pottränad (Jajemen. Hårda bud). Nu är skatten naturligtvis lägre
här än hemma i Sverige (26%) men med tanke på att man inte ens får
snöskottning för de pengarna blir det en del utlägg. Vi har ännu
inte gjort någon kalkyl på om vi relativt sett är ”better off”
inkomstmässigt med systemet här eller hemma i Sverige men
skillnaden i hur det här med skola, vård och omsorg fungerar har
inneburit ett rejält uppvaknande. Vi tar så mycket för givet,
hemma i Sverige. Bara en sådan sak att det här faller på
individen själv att ha koll, fatta informerade beslut och ta
konsekvenserna av dem. I Sverige är det farbror Staten som ordnar.
För att återgå till förskolorna, har jag fått höra från flera
svenskar här som har erfarenhet från båda systemen, att det
amerikanska systemet är mycket bättre eftersom ”kvaliteten på
förskolorna är mycket högre”. Så kanske är fallet (ett
annat tema att återkomma till längre fram) men då vi hade en
fantastiskt positiv upplevelse av det halvår som Hjalmar gick på
dagis i Nacka kan jag bara konstatera att för $570/månaden (för
tre halvdagar i veckan) gör skolan bäst i att vara något utöver
det vanliga.
Apropå att kostnaden att sätta sitt
barn i någon form av barnomsorg här är så hög, hörde jag på
radion häromdagen att många kinesiska (lågutbildade) immigranter
inte har råd med vare sig organiserad barnomsorg eller att vara
hemma med dem. Deras lösning blir därför att skicka hem sina
bebisar till Kina för att låta dem bli omhändertagna av släktingar
där istället, tills dess att man sparat ihop tillräckligt för att
ha råd med förskola eller liknande. Förekomsten av dessa ”satelite
children” tycks ha vuxit till ett eget fenomen och nu
undersöker forskare effekterna på barnens anknytning till sina
biologiska respektive tillfälliga föräldrar efter ett antal år
separerade från varandra. Det låter som en sådan innerligt grym
lösning men om det inte står några andra alternativ till buds, vad
ska man göra?
Vad mer då? Halloween närmar sig med
stormsteg och folk dekorerar sina hus med pumpor och spökprylar -
ett höstfenomen som jag verkligen gillar. Hjalmars Halloween-kostym
är redan beställd och levererad och nu funderar vi om vi ska
komplettera beställningen med en varsin outfit till mig och Thomas.
”Det räcker med att vi klär upp oss..”, säger Thomas
och syftar därmed på att vara lite sådär lagom Stockholmspiffig,
det vill säga en stark kontrakt till den sedvanliga Boulder-outfiten
med hikingkläder och yogabyxor. ”..då kommer vi att se
utklädda ut här”. Misstänker att en sådan Halloween-kostym
kanske kommer att bli lite lost in translation.
Ett annat höstfenomen är björnar som
just nu är ett hett samtalsämne i vårt bostadsområde. Björnarna
är i full gång med att äta upp sig inför vintermånadernas tid i
ide. Så de letar mat. Soptunnorna där vi bor har så kallade
”björnlås” för att björnarna inte ska kunna använda våra
sopor som skafferi. Faktum är till och med att slarv med att säkra
björnlåset bestraffas med rejäla böter från the City of
Boulder. Tar sig björnarna väl in i en soptunna tenderar de
nämligen att komma tillbaka och man vill ju inte ha björnar
springandes inne i stan... Likväl ser vi varje morgon spår av
björnar i gränderna där vi bor. Omkullvälta och tömda soptunnor,
björnbajs och björnspår. Vi har än så länge inte sett någon
faktisk björn. Det närmaste någon av oss har kommit är
Thomas som på en kvällspromenad med hund och barn för en vecka
sedan, blev eskorterad hem av sheriffen för att inte stöta ihop med
en björn som precis hade setts två kvarter ifrån platsen där
sheriffen ifråga träffade på Thomas och pojkarna. Enligt sheriffen
(som enligt Thomas utsago var lätt macho) var björnen ”the
biggest bear, I ever saw. Maybe 400-500 lbs” (det vill säga
runt 250 kg). Efteråt, frågade jag Thomas om han möjligen hade
passat på att ställa lite frågor kring det här med hundpromenader
efter mörkrets inbrott och annat som kan vara bra att tänka på nu
när björnarna är så aktiva. Möjligen var även Thomas lätt
macho, för inga sådana frågor hade ställts. Hursomhelst, eftersom
ingen annan verkar vara rädd för björn här, har jag slutat studsa
över min egen skugga när jag är ute på kvällarna Dock har ovan
händelse föranlett att vi numera förlägger Sixtens
kvällspromenad lite längre bort från bergen än vi normalt brukar.
Åtminstone tills björnarna har gått i ide.