Höstfenomen, skatter och jobb

En intensiv och händelserik vecka är snart till ända. En intensiv vecka som inleddes med att jag äntligen och efter att ha flunkat första uppkörningen (av fruktansvärt fåniga anledningar, enligt mig själv) lyckades ta mitt Colorado Drivers Licence (!!!) och som nu avslutas med efterverkningarna efter gårdagskvällens sista presidentdebatt. Vad gäller det senare, presidentdebatten, har jag fått flera frågor hemifrån kring hur de politiska diskussionerna häröver låter. Då nyhetsrapporteringen och analyserna minst sagt är massiva och intrycken desamma kräver ett sådant svar ett eget inlägg samt lite tid att sätta ihop. Jag sparar således mina upplevelser och tankar kring valet en egen bloggpost i helgen. Antar att det inte är alltför mycket av en spoiler alert att säga att det är farsartat. Valet alltså. I väntan på helgen, får de som läser nöja sig med några allmänna uppdateringar kring vad vi pysslar med här. Däribland nyheten om min nya professionella sysselsättning.

Sedan i torsdags förra veckan jobbar jag för iDE - en NGO som sysslar utvecklingsprojekt inom bland annat jordbruk, vatten och sanitära lösningar i Asien, Afrika och Centralamerika. Organisationen har ca 30 år på nacken, ca 950 anställda globalt och sitt huvudkontor i Denver. Jag jobbar för Business Development and Operations teamet, vars uppgift bland annat är att se till att vinna anbud från stora institutionella biståndsgivare, så att organisationen har pengar att genomföra sina utvecklingsprojekt för. En rätt stor bidragsgivare till iDE är faktiskt svenska Sida, varför jag har fått i uppgift att jobba med just Sida men även andra nordeuropeiska biståndsgivare.

Eftersom jag fortfarande inte har något arbetstillstånd i USA tar min arbetsinsats uttryck av en volontäranställning som just nu uppgår till några dagar i veckan. Volontärarbete är ganska vanligt här och har ofta en annan karaktär än vad vi tänker oss i Sverige. Visst finns det olika typer av volontärjobb men i organisationer som är passionsdrivna (som många non-profits är) är ofta viljan och ambitionen större än resurserna och man tar tacksamt emot kvalificerade insatser inom de områden man verkar. Mina arbetsuppgifterna på iDE står således i paritet med vad jag har att erbjuda erfarenhetsmässigt. Och ja, visst är det klart att jag helst skulle få lön för mödan och en riktig anställning med resultatansvar och utvecklingsmål men då inga andra möjligheter står till buds med mitt nuvarande visum, ser jag detta som en investering för att skapa erfarenhet, referenser och kontakter på den amerikanska arbetsmarknaden och kanske en faktiskt möjlighet till anställning när väl problemet med arbetstillstånd har löst sig.

Jobbet är också en investering i min egen utveckling. Förutom att jag slipper stagnera erfarenhetsmässigt, får jag också inblick i att faktiskt jobba för en amerikansk arbetsgivare (återkommer med eventuella, framtida reflektioner på det området). Sist men inte minst ger detta mig en möjlighet att (äntligen) få arbeta med frågor som från dess att jag valde universitetsutbildning har legat mig varmt om hjärtat men som jag aldrig har kommit att arbeta med. Just nu är vi alltså två i familjen Koch Blank som på varsin kant försöker bidra till att göra världen lite bättre. Ett litet steg för mänskligheten. Ett bra steg för mig.

Och vad gör Hjalmar i allt detta? Just nu har vi en nanny som tar hand om honom de dagar som jag jobbar. Om en månad börjar han dock förskolan här. Då har han nått den magiska åldern om 2,5 år, då de flesta förskolor släpper in barnen. Innan dess finns alternativet daycare. Det här med att välja förskola är för övrigt ett eget kapitel. I maj/juni gjorde vi en turné då vi besökte sju olika förskolor. Vi hade fått förklarat för oss att om vi ville få in Hjalmar på en förskola nu i höst så var vi ”för sent ute” och att det brukar vara lååånga köer för platser. (Det vill säga samma resonemang som när vi skulle hitta ett hus att hyra.) Det visade sig att fyra av dessa förskolor hade plats för oss nu i höst. Vårt val föll på en (vad det verkar) fantastisk Montessori-skola och vi konstaterar att vi antingen har en väldig tur eller så är vi bara väldigt härdade som före-detta Stockholmsbor.

Vad vi däremot är ovana vid, när det gäller förskola, är priset för detsamma. Som de svenskar vi är, är vi vana vid att betala skatt (och sedan några extra ynka hundralappar/månad) och sen skola in ungen på dagis – det är ju så vår medborgerliga ”rätt” ser ut. Men det som vi ser som en rättighet hemma, kan nästan ses som ett privilegium här borta. Priset för att ha Hjalmar tre halvdagar i veckan uppgår till $570/månaden. Och då ingår inte ens lunch. OCH han måste vara pottränad (Jajemen. Hårda bud). Nu är skatten naturligtvis lägre här än hemma i Sverige (26%) men med tanke på att man inte ens får snöskottning för de pengarna blir det en del utlägg. Vi har ännu inte gjort någon kalkyl på om vi relativt sett är ”better off” inkomstmässigt med systemet här eller hemma i Sverige men skillnaden i hur det här med skola, vård och omsorg fungerar har inneburit ett rejält uppvaknande. Vi tar så mycket för givet, hemma i Sverige. Bara en sådan sak att det här faller på individen själv att ha koll, fatta informerade beslut och ta konsekvenserna av dem. I Sverige är det farbror Staten som ordnar. För att återgå till förskolorna, har jag fått höra från flera svenskar här som har erfarenhet från båda systemen, att det amerikanska systemet är mycket bättre eftersom ”kvaliteten på förskolorna är mycket högre”. Så kanske är fallet (ett annat tema att återkomma till längre fram) men då vi hade en fantastiskt positiv upplevelse av det halvår som Hjalmar gick på dagis i Nacka kan jag bara konstatera att för $570/månaden (för tre halvdagar i veckan) gör skolan bäst i att vara något utöver det vanliga.

Apropå att kostnaden att sätta sitt barn i någon form av barnomsorg här är så hög, hörde jag på radion häromdagen att många kinesiska (lågutbildade) immigranter inte har råd med vare sig organiserad barnomsorg eller att vara hemma med dem. Deras lösning blir därför att skicka hem sina bebisar till Kina för att låta dem bli omhändertagna av släktingar där istället, tills dess att man sparat ihop tillräckligt för att ha råd med förskola eller liknande. Förekomsten av dessa ”satelite children” tycks ha vuxit till ett eget fenomen och nu undersöker forskare effekterna på barnens anknytning till sina biologiska respektive tillfälliga föräldrar efter ett antal år separerade från varandra. Det låter som en sådan innerligt grym lösning men om det inte står några andra alternativ till buds, vad ska man göra?

Vad mer då? Halloween närmar sig med stormsteg och folk dekorerar sina hus med pumpor och spökprylar - ett höstfenomen som jag verkligen gillar. Hjalmars Halloween-kostym är redan beställd och levererad och nu funderar vi om vi ska komplettera beställningen med en varsin outfit till mig och Thomas. ”Det räcker med att vi klär upp oss..”, säger Thomas och syftar därmed på att vara lite sådär lagom Stockholmspiffig, det vill säga en stark kontrakt till den sedvanliga Boulder-outfiten med hikingkläder och yogabyxor. ”..då kommer vi att se utklädda ut här”. Misstänker att en sådan Halloween-kostym kanske kommer att bli lite lost in translation.

Ett annat höstfenomen är björnar som just nu är ett hett samtalsämne i vårt bostadsområde. Björnarna är i full gång med att äta upp sig inför vintermånadernas tid i ide. Så de letar mat. Soptunnorna där vi bor har så kallade ”björnlås” för att björnarna inte ska kunna använda våra sopor som skafferi. Faktum är till och med att slarv med att säkra björnlåset bestraffas med rejäla böter från the City of Boulder. Tar sig björnarna väl in i en soptunna tenderar de nämligen att komma tillbaka och man vill ju inte ha björnar springandes inne i stan... Likväl ser vi varje morgon spår av björnar i gränderna där vi bor. Omkullvälta och tömda soptunnor, björnbajs och björnspår. Vi har än så länge inte sett någon faktisk björn. Det närmaste någon av oss har kommit är Thomas som på en kvällspromenad med hund och barn för en vecka sedan, blev eskorterad hem av sheriffen för att inte stöta ihop med en björn som precis hade setts två kvarter ifrån platsen där sheriffen ifråga träffade på Thomas och pojkarna. Enligt sheriffen (som enligt Thomas utsago var lätt macho) var björnen ”the biggest bear, I ever saw. Maybe 400-500 lbs” (det vill säga runt 250 kg). Efteråt, frågade jag Thomas om han möjligen hade passat på att ställa lite frågor kring det här med hundpromenader efter mörkrets inbrott och annat som kan vara bra att tänka på nu när björnarna är så aktiva. Möjligen var även Thomas lätt macho, för inga sådana frågor hade ställts. Hursomhelst, eftersom ingen annan verkar vara rädd för björn här, har jag slutat studsa över min egen skugga när jag är ute på kvällarna Dock har ovan händelse föranlett att vi numera förlägger Sixtens kvällspromenad lite längre bort från bergen än vi normalt brukar. Åtminstone tills björnarna har gått i ide.  

Tales of Boulder – starring the Aspbrings

Att få besök hemifrån är fantastiskt och när besöket vill skriva inlägg i vår blogg, är det ännu mer fantastiskt. Ladies and gentlemen; I give you Gina Aspelin!



-------------------------------------------------------------------------------------------------


Solbrännan som jag ser på mina fötter är ett gott minne av vad vi har varit med om den senaste månaden, Svante och jag tillsammans med vår sju månader gamla son Adrian. 

Återigen var det dax för USA. Så många gånger jag varit där, senast för tre år sen med min käre Svante. Den gången utan barn. Denna gång är dock första gången till Colorado. M&T hade givetvis förberett oss väl men vi visst ändå lite av vad som väntade. När planet gick ned för landning i Denver, två timmar försenat, så meddelade piloten att det skulle vara blåsigt dock inte ovanligt för Denvers flygplats. Det slår mig då att vi redan från dag ett är på ganska hög höjd, och lägre skulle det inte bli. Och höga höjder var inte det ända vi skulle fascineras av under denna tre veckor (och lite till) långa resa. Lägsta höjd 1600 möh - högsta höjd under resan knappt 3800 möh.

Boulder är precis som Malin beskrivit det och lite till. Det är verkligen gångavstånd till vandringsleder och det ligger verkligen precis där bergen möter den oändliga platta platån. Området där Malin och Thomas valt att bo på ligger idealiskt nära bergen, staden och allt man vill ha nära. På vandringslederna möter man massor med folk som i rask takt tar sig än de knixiga stigarna utan problem. Alla hälsar. Svante och jag älskar friluftsliv, campa, cykla, paddla kajak, vandra med mera. Så detta ställe passar oss utmärkt. Det är svårt att beskriva Boulder men det har gett så många trevliga minnen. Samkväm och gitarrspel på verandan en vardagskväll. Picnic till middag uppe på Flagstaff Mountain. Födelsedagsbrunch med Mimosa (som man alltid dricker på en riktig American Brunch… ;-) ) för Svante på Chautauqua Dining Hall. Filmkväll med the shining inför besöket av Stanley Hotel i Estes Park. Mötena med ”locals”. Middagarna hemma hos och givetvis alla utflykter. 

Bergen, de oändliga bergen. När jag kollar i min kamera har jag massor av bilder på berg från bilen. Varför jag tagit alla dessa bilder förstår jag inte. För vid varje stop, runt varje hörn finns en möjlighet att få fantastiska bilder. Man upphör inte att förundras och väl på plats förstår man varför klippiga bergen fått sitt namn. I bilen bör man njuta av de fantastiska vyerna, vilket jag även gjort då jag faktiskt saknar lite bilder från en tur. Då jag inte orkade fota längre utan la ned kameran och bara njöt. Just another mountain… ;-) 

Tre veckor var vi i Colorado. Tolv dagar av dem var vi på resande fot ihop med familjen Koch Blank. Och vad vi fick uppleva saker. Vi kan varmt rekommendera "Kock Blank resebyrå”, vi har utvärderat varje del och man kan lita på att det blir ett bra resultat. Tälta på 3000 meters höjd, 130 år gammalt ånglok i Silverton (Svante var svart i hårbotten efteråt  efter att ha hängt ut genom fönstret mest hela tiden =)), bosättningar från urinvånare i Mesa Verde (check på världsarvslistan), middag på äkta saloon i Durango (med en servitris som delade med sig massor av sitt liv :)) , öl hos "Mr Grumpy Pants” i Ouray, bada i hot springs, vandringarna runt omkring Snowmass, Maroon Bells - man blir aldrig trött på den utsikten. Rocky Mountain National park går inte att beskriva med ord och bör besökas minst en gång under livet. Ja mycket hann vi med. Vad tar vi med oss?

1. Boulder är en oas i USA, vi visste detta innan men det är så tydligt efter att ha varit här. T.ex. Cykelfiler i stan bättre än i Sverige.
2. Ibland är dubbelmoralen framme…. USA är landet där staten inte ska lägga sig i för mycket men dock finns det vid de flesta övergångstälten stora skyltar ”Yeild, State Law” som påminner om att du ska följa lagen. Detta förstärks ytterligare med blinkande ljus vid många övergångstälten. 
Ett annat exempel är att stort ansvar ligger på den enskilde individen att hantera problem, men ibland så kommer de uniformerade statligt anställda in och strikt ser till att du inte avviker från mönstret. 
3. Barn är så omtyckta. Var vi än kom var folk så gulliga mot oss och framför allt mot vår son. De gullade med honom och skulle han mot förmodan bli grinig så försökte de hjälpa till att få honom på bättre humör. Vi blev hastigt varse om hur det kan vara i Sverige när vi på hemresan gick in i SAS loungen på Newark där 90% är skandinaver…. där det istället blängdes en hel del.  
4. Vänligheten och hjälpsamheten - denna tar jag med mig och ska var dag försöka vara lika hjälpsam mot okända som passerar i min vardag. Under vår resa fick vi alltid erbjudande om hjälp med väskor och annat. 
 
Solbrännan på fötterna då. Jag måste erkänna att jag inte helt lydde Malins förmaningar om att vi MÅSTE smörja in oss. På denna höga höjd är solen betydligt mer farlig än vi är vana vid. Jag glömde smörja in fötterna och för första gången på MÅNGA år har jag solbränna efter mina skor. Förlåt Malin ;) Jag har lärt mig till nästa gång! 

Summa summarum: Har ni möjlighet ÅK HIT. Det finns något att göra för alla, ni kommer inte att ångra er, bara om ni starkt ogillar berg och en och annan höjd gör att ni svimmar =)

 Citat att minnas:
”Redback is my favorite dog” ” It is ridgeback not redback” - En av tusen kommentarer om Sixten - till Svantes förundran över hur många superlativ en hund kan få ifrån random people på stan.
” We also have a dog, he is also not 21, is that ok?” - Malin till "Mr Grumpy Pants" på Ouray house brewery när han hade skickat ut oss på verandan då vår sovande son (i vagn) inte var välkommen in på baren (Sixten var dock mer än välkommen och Malins fråga fick Mr Grumpy Pants på bättre humör) 
”Redrum redrum redrum” - ja kan ni gissa vad detta kommer ifrån? 

Av: Gina Aspelin

Is that American?

Nu var det ett tag sedan. Resor sedan mitten av juli och vårt första Sverigebesök i Boulder har tagit uppmärksamhet från bloggskrivande och förutom det ska ska jag villigt erkänna att tröskeln till att skriva ett nytt inlägg växer sig högre och högre ju mer tid som går. Var börjar man när man inte har skrivit på några månader? Vad ska jag skriva om, liksom? Det är ju inte som att tiden har stått stilla och sedan sist har mina reflektioner och betraktelser vuxit sig till en stor hög. Men.. nu kör vi!

Jag tänkte inte orda så mycket om vår sommarsemester i Sverige. Den var, som vi redan visste att den skulle bli - fantastisk. Trots det kan man dock konstatera att det är minst sagt intensivt att försöka klämma in ett helt års umgänge med familj och vänner på en månad. Vårt umgängesmål för sommaren var, så här i retrospektiv, lite lätt överdrivna – särskilt om man reser land och rike runt med en tvååring för att träffa folk. Listan med vänner vi ville träffa var med andra ord längre än listan vi hann med och vi hoppas att de vi inte hann med har tålamod med oss och inte ”gör slut” bara för att vi bor här. Efter några trista hejdån (kommer vi någonsin att vänja oss vid det?) var det dock en fröjd att åka tillbaka till Boulder och Colorado. Det är ju här och just nu som vårt äventyr (eller Äbentyyyyr som Hjalmar säger) äger rum. Och jag, jag insuper, intar och iakttar.

Kort efter vår hemkomst i Boulder fick vi alltså vårt första riktiga Sverigebesök hit. The Aspbring Family (a.k.a Gina, Svante och lille Adrian) kom för att hälsa på oss i hela tre veckor! Som vi har längtat och planerat inför deras besök. Äntligen skulle KochBlanks Resebyrå för första gången få visa vad den går för och i och med det har vi hunnit med att både visa The Aspbrings några av våra egna Colorado-guldkorn men också att upptäcka nya tillsammans. Jag tänker inte ge er något referat av våra resor förutom att jag ännu en gång förundras över hur många vackra platser som finns att se i detta hörn av världen. (läste häromdagen att Colorado rankas som den femte vackraste delstaten i USA, efter Kalifornien, Hawaii, Alaska och Utah; https://www.thrillist.com/travel/nation/most-beautiful-states-in-america)

Våra resor i USA i sommar har även givit upphov till en del reflektion som kan sammanfattas med att det ibland är nyttigt att lämna Boulder-bubblan. Inte för att det inte är bra här – för det är det. Utan för att få en liten hint om hur andra delar av USA kan vara. Lägg märke till formuleringen kan vara. När vi bestämde oss för att flytta hit var en av anledningarna att få en chans att lära känna det amerikanska samhället på ett annat sätt än när man åker hit på semester. Well, är det något jag börjar känna enormt stor ödmjukhet inför, så är det just det att känslan och upplevelsen av ”det amerikanska samhället” kan variera en hel del beroende på var i detta land man befinner sig. Visst råder det meningsskiljaktigheter mellan Norrlands inland och Stockholms innerstad men här pratar man än tydligare om västkustmentalitet vs östkustmentalitet och traditioner i södern respektive midwest. Vår upplevelse av USA är förmodligen väsensskild jämfört med att bo och leva i till exempel NYC.

Som jag i tidigare inlägg har varit inne på är Boulder väldigt speciellt. En kollega till Thomas, som precis kommit tillbaka från en arbetsresa i Sverige, konstaterade att man lär sig mycket om ett land och en kultur genom att besöka livsmedelsbutiker (...och undrade för övrigt i samma andetag vad det är med svenskar och mjukost...). Med den måttstocken i bakfickan, säger ett besök i valfri livsmedelsbutik i Boulder rätt mycket om boulderiternas leverne. Här marknadsförs den ”den rätta maten” med ord som organic, vegan, paleo, cave-man, gluten-free, GMO-free, climate friendly och you name it. Och ger man sitt barn en klassisk ”klämmis” till mellanmål får man nästan konstiga blickar – i alla fall om den inte är tydligt uppmärkt som ”organic”. Nära besläktat med den boulderitiska kosthållningen är också Boulderbornas träningsintresse. Colorado överhuvudtaget, är en väldigt ”outdorsy” delstat och de flesta som bor här har friluftsliv och skidåkning som intressen. På hikinglederna råder i princip trängsel och att inte träna eller intressera sig för någon form av fysik aktivitet är ungefär en lika ovanlig företeelse som att se folk gå omkring med obscent stora take-away-muggar med läsk (det vill säga; det gör man inte). Läste för några veckor sedan att även om befolkningen i Colorado har ökat sitt BMI det senaste året, är det fortfarande the slimmest state i USA. Jag köper det. Och då särskilt i Boulder, där de flesta ser ut att ha kroppar som består av noll procent kroppsfett och 90 procent muskler (jaja, jag överdriver men ändå...). Med andra ord sjukligt överviktiga människor ser man aldrig här.

(Som en parentes kan för övrigt nämnas att sjuklig övervikt som definieras med ett BMI på 30 eller mer, omskrivs som en epidemi här i landet. Och då en epidemi som blir allt vanligare. Enligt statistik från amerikanska Center for Disease Control and Prevention (www.cdc.gov/obesity/data) anses 37 procent av den vuxna befolkningen i USA, lida av sjuklig övervikt. Av återstående 63 procent bedöms ca en tredjedel lida av vanlig övervikt. Studerar man tonåringarnas övervikt, bedöms 17 procent lida av sjuklig övervikt (!!!). Om utvecklingen fortsätter i samma takt som idag, är prognosen att 44 procent av den vuxna befolkningen kommer att lida av sjuklig övervikt 2030. Siffrorna är enorma. Men här i Boulder; inget av detta. )

Boulder utmärker sig på fler sätt än genom tränings- och kostvanor. Det är till exempel bara utanför Boulder som jag har sett valkampanjskyltar med Trumps ”Make America Great Again”. Så här i valtider där de senaste opinionsundersökningarna visar på relativt jämt skägg mellan Hillary och Trump blir just sådana iakttagelser extra intressanta – för någonstans måste ju Trumpväljarna bo. I Boulder bor de ju tydligen inte – här fick till och med republikanernas kampanjkontor bomma igen tidigare i somras. Religion är ett annat exempel. Visst, det pratar man inte så mycket om överhuvudtaget och måhända är flertalet Boulderbor medlemmar i någon församling/kyrka men faktum är ändå att bordsbön som företeelse i offentliga miljöer såsom restauranger har vi hittills inte stött på just i vår stad. Dock i andra.

Avsaknaden av såväl Trumpväljare och sjuklig övervikt till trots, ligger dock bubblan Boulder fortfarande i USA. För visst finns det något av det där typiskt amerikanska även här. Frågan är då; vad är det som utmärker det typiskt amerikanska? Vad handlar det om? Är det bilromantik, amerikansk fotboll, stora städer med glittrande skyskrapor och cowboys och country? Eller är det (också) något annat. 

Javisst, är det så. Det ovan nämnda är ju bara attributen som på ett eller annat sätt förkroppsligar det man inte kan ta på – den amerikanska mentaliteten. Det vill säga det som i större eller mindre utsträckning utmärker amerikaner overall. Det ytligt öppna folket som har en uppfriskande syn på världen men som samtidigt kan kännas begränsade på grund av att de trots allt inte vet så mycket om andra länder - ofta eftersom de har fullt upp med att se och upptäcka sitt eget land. Det möjlighetsgörande folket som skapar sin egen lycka genom att ta tag i saker och ser möjligheter snarare än problem. Det nationalistiskt stolta folket som inom frågor som rör rasism och undermedveten diskriminering gentemot andra kulturer har kommit längre än vi i Europa. Och mycket annat. 

Visst, nu är jag varken sociolog eller psykolog så ta mina iakttagelse för vad de är, men Boulder eller inte – just ovan nämnda karaktärsdrag i den amerikanska mentaliteten tycker jag mig kunna se var man än kommer, på samma sätt som vi svenskar i större eller mindre uträckning besitter motsvarande typiska mentalitet var vi än kommer.

Nåväl. För att återgå till där vi började, det vill säga faktumet att vi har haft vårt första besök här, kan vi glatt meddela att vår besökskalender börjar fyllas på. Närmast och redan om en månad väntar vi besök från delar av den Kochska familjen. Då kommer nämligen Farmor och Farfar, farbror Anders och faster Sophia och kusinerna Albin, Felix och Filip. Att Farmor och Farfar kommer är stort. Väldigt stort. Och vi nyper oss lite i armen av bara tanken på det. Därefter har även familjen Tjärnsing (Sine, Oscar och lille Tage) bokat in två veckors semester i mars. De har stora planer för sin resa här. Och jag nyper mig lite i armen för det också.

Avslutningsvis, kan jag meddela att det är höst här nu. Aspträden fullkomlig brinner av färg och naturen är sagolikt vacker. Det enda jag saknar är kyligare väder. Den verkliga höstkänslan har svårt att infinna sig när det är runt 25 grader varmt om dagarna. Det kan tydligen vara så här ibland. På samma sätt som det lika gärna hade kunnat vara snö nu. Men varför vara typiskt svensk och klaga på situationen med vädret, istället för att göra något åt det?