Home. And back home again.

Så har vi varit hemma i Sverige för första gången sedan vi flyttade hit. Thomas pappa fyllde 70 i mitten av maj, vilket vi såg som en utmärkt anledning att komma hem och överraska. I samma veva passade Hjalmar även på att fylla 2 år så kalasen och festligheterna avlöste varandra.

Att komma hem var på många sätt märkligt. Vi har ju inte varit borta mer än knappa fem månader men för oss känns det som det som vi har varit borta i flera år. Redan. Känslan att komma hem var enormt skön, och på många sätt en lättnad. Inte bara det att det var kul att träffa våra familjer igen och de vänner vi hann med och Sverige är...Sverige. Hemma vet man hur allt fungerar, var allt finns - och alla pratar svenska. Nu är det ju inget utvecklingsland vi bor i och det mesta fungerar ju rätt bra härborta i USA men när man är ny i ett land och ska försöka få koll på allt från var man handlar glödlampor till hur banksystemet fungerar till hur man skaffar en bra nanny, blir det ibland rätt tröttsamt. Minns att en gammal kollega till mig, som ursprunglingen är från England men som bor i Sverige, en gång berättade att han hade planer på att skriva en bok om hur det är att bo i ett annat land än sitt hemland. Boken skulle heta "How to kill a mouse in Sweden". Minns att jag inte riktigt tog honom på allvar när han berättade detta. Så här fem månader in i vårt eget utomlandsäventyr förstår jag vad han menar. Det är sannerligen inte självklart hur man ska döda en mus i ett annat land.

Hursomhelst, Sverige är Sverige och Sverige är fantastiskt och första kvällen hemma konstaterade både jag och Thomas att ska det fortsätta så här så kommer det nog att bli jobbigt att åka tillbaka till Boulder igen. Men några dagar in i hembesöket, växte också en lista fram med saker som vi saknade med Boulder. Stockholm, Stockholm, stad i världen. Vad jag älskar dynamiken, moderniteten och energin i dig. Vad jag älskar arkitekturen, vattnet och historien. Vad jag älskar det du på något sätt står för i världen. Men ack så kalla, arroganta och självupptagna människorna som lever hos dig är. Var och en för sig. Ingen “courtesy is contagious”. Har faktiskt aldrig upplevt Stockholm så otrevligt som nu – en rejäl kontrast mot öppna och trevliga Colorado. Just den insikten var både ledsamt och nyttigt att få.

Vi saknade också servicenivån och tillgänglighet (att få tid hos en svensk bankman är ungefär lika enkelt som att få audiens hos kungen), vädret och bara den allmänna livsglädjen som Boulder-borna utstrålar – det är nämligen också smittsamt. Av dessa anledningar var det faktiskt riktigt roligt att resa tillbaka till Boulder och det riktigt pirrade i kroppen på mig bara när planet landade på amerikansk mark i Chicago. Nu kör vi Boulder 2.0 i sex veckor innan vi åker hem igen för sommarsemester. Vi är jätteladdade och har massor av roligt att se framemot.

Sedan vi landade i söndags natt har schemat varit rätt packat. Hjalmar har till exempel hunnit med sin tvåårskontroll och träffat sin barnläkare för första gången. Förutom att Hjalmar (eller snarare jag) fick en uppläxning i hur dåligt det är med napp på tvåringar, gick det bra. Och det där med nappen var jag förberedd på. De är hysteriskt anti nappar i det här landet (eller i alla fall i den här delen av landet) efter en viss ålder. Och nappflaskor. Eftersom vi redan har påbörjat processen med att vänja av Hjalmar med napp, blev jag rätt irriterad på läkaren. I synnerhet eftersom han inte lyssnade på mig. Hans sätt att läxa upp mig var både arrogant och "lilla-gumman"-mässigt. Argumenten var allt från att Hjalmars talförmåga påverkas negativt av napp (absolut – det är en av anledningarna till vår pågående avvänjning) till att han rent generellt skulle hämmas i sin utveckling. Ungefär när doktorn hävdade att fortsatt användande av napp kan leda till att Hjalmar kan komma att alltid vilja ha napp i munnen till och med när han har uppnått skolålder, fick jag nog. Jag förklarade bestämt för honom att vi både är pålästa och medvetna föräldrar som fattar faktabaserade beslut för vårt barn men som även tar hänsyn till vad han behöver och svarar bäst på just nu (till exempel att om man ändrar barnets tillvaro kollosalt genom att flytta till ett annat land där alla bekanta ansikten är utbytta mot okända människor som dessutom pratar konstigt, så kanske man inte just i den perioden börjar ta bort sådant som ger barnet trygghet..) och att det där vi kommer ifrån minsann inte är lika med jordens undergång om ungarna använder napp vid två-årsålder. Och för att vara helt ärlig; det är inte som att amerikanare i snitt är mer vältaliga och smarta än resten av världen. Det där sista sa jag inte, men ändå. Oklart om min gränssättning nådde fram men det ska helt klart bli spännande att se hur den här relationen utvecklas. I värsta fall får vi väl byta läkare. Så gör man här, säger de som bor här. Så gör man i Sverige också, säger jag då.

Från sjukvård till poliser. Sedan vi kom hem har vi även hunnit med ytterligare en kulturkrock. Vi har nämligen haft vår första shooting här i Boulder. Japp, shooting som i att folk skjuter med vapen. Och japp, här i lugna “peace, love and understanding hippie-hipster” Boulder. I söndags eftermiddag hade en galning promenerat ned till Boulder Creek precis utanför biblioteket och skjutit ned i vattnet (åtminstone sköt han inte på några människor, tack och lov). Polisen kom dit och galningen riktade vapnet mot polisen, varpå de sköt honom. Till döds. Japp, till döds.

Själva händelsen i sig är, för mig som svensk, rätt skärrande. Inte nog med att det faktiskt var skottlossning i vår lugna och fridfulla stad, mitt på blanka ljusa dagen på ett ställe där jag och Hjalmar brukar hålla till. Dessutom skjuter polisen ihjäl mannen ifråga som att det var det enda alternativet som stod till buds. Det kanske det var, vad vet jag. Men det är reaktionerna och attityden kring händelsen som är märklig. När jag pratar med amerikanare om detta, pratar de om skottlossningen och sedan polisens agerande som att det vore den mest naturliga sak i världen. “Yes, sure they shot him to death. He was mentally ill and he aimed his gun at the police officers.” Kanske överreagerar jag men kan ni tänka er rubrikerna i valfri svensk tidning om polisen hade skjutit ihjäl en medborgare (mentalt sjukt eller ej) som ännu inte har skadat någon annan? Rätt agerat eller ej, men det skulle åtminstone bli en offentlig diskussion kring det. Till och med ihjälskjutningen av gärningsmannen vid skolattacken i Trelleborg i höstas blev föremål för en viss diskussion. Här, i världens största demokrati, är polisens aktuella agerande en självklarhet som inte behöver kommenteras vidare. Kulturkrock är vad det är.

Veckan har även bjudit på ett möte med en livs levande amerikansk headhunter – ett led i processen att hitta en sysselsättning för mig här i Boulder och även en av komponenterna som utgör Boulder 2.0. Natten innan mötet hade jag min första dröm på engelska. Man behöver inte direkt vara hjärnforskare för att förstå vad det berodde på. Mötet gick hursomhelst bra och har redan resulterat i nya möten. Mitt arbete med att bygga ett professionellt nätverk här i Colorado och USA har därmed börjat. Wish me luck.

Aprilväder, country och det här med att vara hemmamamma

Jag förtjänar inga utmärkelser i ”frekvent uppdaterande av blogg” – det är ett som är säkert. Ambitionen finns dock där och varje dag funderar jag över nya betraktelser som skulle kunna utgöra teman här. Med tanke på att det har gått en månad sedan mitt senaste inlägg, skulle detta kunna innebära en gedigen innehållsförteckning på detta inlägg, men i vanlig ordning ska jag begränsa mig till bara några få.

April i Colorado ger verkligen nya perspektiv på begreppet ”aprilväder”. Aprilväder i Sverige kan rätt och slätt slänga sig i väggen, i jämförelse med de väderförändringar som april erbjuder här. Här har vi upplevt ungefär alla typer av väder man kan tänka sig mellan plus 25 grader och sol och nollgradigt med en decimeter snö – på en och samma vecka. Snöstormarna i april har nästan varit rikligare och mer frekventa än i januari. Jag älskar snö men är fortfarande tillräckligt svensk för att tycka att snön inte behöver göra sig besvär efter mars. Samtidigt är det mindre jobbigt med en snödump då och då om snön försvinner på några dagar för att ånyo ersättas av klarblå himmel och sommarvarm sol. Dessutom har vi förstått att nederbörden både behövs och är mer eftertraktad än skogsbränder längre fram på säsongen. Men ändå; aprilväder här är snäppet mer extremt än aprilväder hemma.

Förutom häftiga väderförändringar har april även bjudit på en ny dust av hemlängtan. Den har gått över nu men för några veckor sedan var återfallet brutalt. Den utlösande faktorn den här gången var syrén och hägg -  vars båda dofter är starkt förknippade med Sverige för mig. Hägg betyder promenad runt Långholmen i Stockholm ljusa vårkvällar. Det betyder utsikt över Kungsholmen och Västerbron.  Det betyder vatten och Stockholmsbåtar som puttrar förbi på Riddarfjärden. Det betyder Långholmens kolonilotter och vitsippskantade stigar. Syrén betyder soliga junidagar i Dalarna. Det betyder, om våren har varit kall, Midsommar. Det betyder kvällspromenader runt byn och utsikten över viken hos Mamma. Hägg och syrén betyder inte Boulder och klippiga berg. Inte ännu i alla fall. Därav hemlängtan.

Doften av vår är också förknippat med förväntningar. Förväntningar på en sommar som snart är här och på en (förhoppningsvis) lång och välförtjänt semester efter att man har jobbat hårt under långa, mörka vintermånader. Och nu kommer vi till ett svårt och kontroversiellt ämne som jag har grubblat på och grubblar på mycket. Nämligen att inte jobba, utan istället vara hemma med sitt barn – efter att barnet har uppnått dagisålder.

Att vara hemma med Hjalmar under en period då vi egentligen skulle ha livspusslat järnet mellan jobb, dagishämtningar, vabb och dåliga samveten, är en enorm bonus. Det är fantastiskt att få all den här ”extra tiden” med vår lille kille. Men det är samtidigt väldigt jobbigt – dels från perspektivet att det rent objektivt är jobbigt att underhålla en, snart, tvååring späckad med energi och sina föräldrars envetna envishet (dessutom i ett nytt land och långt ifrån familj och avlastning) , dels från perspektivet att jag står utanför det professionella livet. När det gäller det senare, har jag under tiden här, mer än någonsin, insett hur viktigt just det professionella livet är för mig. Jag vill bidra. Jag vill känna mig efterfrågad. Behövd. Prestera och åstadkomma. Jag frågade en gammal vän som bor utomlands och har varit hemma med sina barn i några år hur hon fixar det. Vilka knep finns? Jag fick ett långt svar med många kloka inspel men som också innehöll rådet ”man måste helt enkelt ställa in sig på att man inte måste åstadkomma något varje dag”. Det var i princip ridå ned för mig. Hur ska jag fixa det, liksom?? Min hemlängtan blev ännu mer ett faktum.

När jag pratar med svenskar som bott här ett tag om detta, möts jag ofta av ”du tänker så svenskt – slappna av”. Då blir jag lite irriterad. Visst är kanske en del av min vilja att ha ett professionellt liv drivet av ett kulturellt arv men det är till en minst lika stor del drivet av personlighet. Efter 37 år med mig själv börjar jag nämligen bli rätt säker på vilka som är mina drivkrafter. Samtidigt har de en poäng när det gäller det där med kultur. När en före detta kollega till mig frågade hur jag klarar av livet med att ”bara vara hemma med barn” blev jag nämligen också irriterad. Irriterad, för att frågan så väl reflekterar vad som anses ok och inte i Sverige. Visst, vi har en helt fantastisk modell för föräldraledighet i Sverige – den (och  mycket annat) är en ynnest som jag ibland tror att vi tar alldeles för mycket för givet hemma. Men gud nåde dig om du som kvinna är hemma med ditt barn efter att hen har uppnått dagisför ålder istället för att bidra till kvinnokampen eller jobba på din karriär. Här har vi i Sverige en del att lära av det amerikanska samhället. Här är det nämligen inte fult att vara hemma med sitt barn i några år. Här är det lika normalt som att man jobbar. Här ser man till och med, med respekt på att man har varit hemma och uppfostrat sin avkomma. Och man tycks inte heller bli helt förfördelad när man väl vill in på arbetsmarknaden igen.

Jag inser som sagt att detta är kontroversiellt och säkert upprör jag både en och annan med detta. Men det är inte så att jag förespråkar att alla kvinnor ska bli ”stay at home moms”. Alla som känner mig  vet att jämställdhet är en av mina hjärtefrågor, så från det perspektivet skulle jag både här och hemma vilja se lite fler ”stay at home dads”. MEN jag skulle önska lite mer flexibilitet i vårt svenska synsätt. I Sverige ska alla in i samma modell. Vi ska alla göra lika. Annars är det i princip kört. Absolut,  jag är så innerligt trött på att kvinnor år ut och år in står tillbaka för männen och skulle önska att vi senast imorgon kunde ha uppnått ett mer jämställt samhälle både inom näringslivet, offentlig sektor och politiken. MEN jag är också trött på att jämställdhet bara ses som ett uppnått faktum när det (jämställdheten) är en konstant vid alla givna tidpunkter. För vår familj, med två överpresterare till föräldrar hade nog inte det fungerat utan att en eller flera av oss hade mått sådär. Sett över tid däremot, strävar vi efter ett jämställt upplägg i vår relation. Till exempel tog Thomas en längre föräldraledighet än jag när Hjalmar var liten (det vill säga bebis). Nu är jag hemma för att vi som familj skulle få chansen att bo utomlands. Om några år ser upplägget säkert annorlunda ut.  Det här är alltså vår modell. Min och Thomas (och Hjalmars). Jag menar inte att den är den bästa för alla. Det är det som är min poäng. Det vill säga att vi (i Sverige) behöver bli mer flexibla i hur vi ser på olika familjelösningar över tid. Vad som är normen behöver inte nödvändigtvis vara det som är bäst för alla. OCH vi (både ”vi” som individer, samhälle och arbetsgivare) borde ha så mycket mer respekt för föräldrar som stannar hemma med sina barn (precis som för de som inte gör det). Punkt.  

Med allt detta sagt, behöver jag fortfarande skaffa mig ett professionellt liv här. Det är nämligen också en faktor för att vi alla ska må bra.  Det professionella livet innebär dock inte några heltidsjobb med 50-60 timmars veckor á la förra årets arbetsbörda. Inte just nu. Nyckelordet just nu stavas snarare flexibilitet. Jag är i full gång med att radda upp alternativen (varav några är väldigt spännande!!) och jag är optimistisk (och realistisk). Och om någon av mina drivna utomlandsboende vänner som lever, eller har levt,  i ungefär samma situation som vi just nu, har några bra inspel, så är jag idel öra.  

Innan jag rundar av detta, nu väldigt, långa blogginlägg, vill jag meddela ytterligare två saker. För det första har fyra månader i Midwest fått mig börja gilla country. Detta kanske kan verka som en småsak men till saken hör att jag alltid avskytt musikstilen. Nu gillar jag den verkligen. Så mycket att till och med Thomas som varit något mer liberal till musiken, höjer på ögonbrynen när jag bestämmer musikkanal i bilen. Det kräves helt enkelt bara lite Rockies och en mer avslappnad livsstil för att jag skulle bli lite "rednecked".

För det andra,  kan jag berätta att Boulders motsvarighet till MAMILs, heter MAMOMBs (Middle Aged Man On Mountain Bike) - och de är minst lika buffliga och oförlåtande i trafiken som Stockholms MAMILer (ett faktum som för övrigt borde bli dokumenterat både en och flera gånger per dag på alla dessa GoPro-cameras som följer med MAMOMBern). 

Det var allt för nu. Återkommer snart igen, och då med mina reflektioner kring amerikansk sjukvård som vi fick ett första smakprov på för några veckor sedan.