Tiden går, idéer till blogginlägg föds och läggs på hyllan
(för att kanske dammas av och slutligen en dag skivas och publiceras) och så,
efter ett halvår av tystnad, verkar det som att ett nytt inlägg ska nå dagens
ljus. Temat för denna nypremiär är självklart: vår dotter, Solveigh Maria
Blank, som föddes den 14 september och blir tre månader just idag.
Solveigh alltså. Solens dotter. Solens väg. Ett bra namn på
en solstråle som fötts under Colorados strålande sol. Och så mycket sol hon har
gett oss under den korta tid som hon redan har funnits i våra liv.
Då, när hon såg solen och världens ljus för första gången var hon tre
veckor före beräknat datum. Ultraljud och tillväxtanalyser visade att hon inte
växte som hon skulle. Läkarna rådde mig att genomföra en igångsättning då hon
skulle få det bättre på utsidan än hon hade det på insidan. Läkarnas råd var
dock just bara råd. Beslutet behövde komma från oss själva. Och för egen del
föregicks det beslutet av en hel del ångest, rädsla och många sömnlösa nätter.
Det var ju inte så jag hade planerat och hoppats att det skulle bli. Och hur
fasen tar man hand om en jättejätteliten bebis?
Efter vägledning av svensk och amerikansk expertkunskap (och
avsaknad av egen sådan kunskap inom området), bestämde vi oss för att göra som
läkarna sa och så här i efterhand var det rätt sak. För hon var verkligen
jättejätteliten vår lilla peanut på knappt 2090 gram. Small but mighty som förlossningssköterskorna beskrev henne. Small but mighty och himla hungrig som
jag beskriver henne.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om skillnaderna mellan
svensk och amerikansk vård. I alla fall såsom jag upplever dem. Spaltmeter om
de strukturella skillnaderna. Privat vs statligt. Välfärd vs ovälfärd.
Jämställdhet vs ojämställdhet. En mer regelrätt sådan jämförelse kräver mer än
ett blogginlägg, varför jag ska försöka lämna skillnaderna därhän den här
gången – men det är svårt…
Oaktat de strukturella skillnaderna mellan
amerikansk och svensk sjukvård, är min faktiska upplevelse av förlossning
och eftervård på sjukhuset här i Boulder enormt positiv och i efterhand finns
inget jag hade velat skulle ha varit annorlunda. Det ska i så fall vara
prislappen (Japp. There we go... Det är
svårt att lämna de strukturella skillnaderna därhän). Häromdagen ramlade nämligen
en av alla fakturorna som ska betalas för att vi har ägnat oss åt att vänta och
få barn i den här delen av världen in. Den gällde förlossningen. Kostnaden för
den låg på USD 25 000 (Japp. Tjugofemtusen dollar). Därefter följde några rader av så kallade
rabatter som försäkringsbolaget ”förhandlat till sig” för att visa på sin egen
oumbärlighet och den slutliga summan för oss att betala hamnade på ca USD 4 000.
Detta var alltså bara en av alla fakturor som nu börjar fylla brevlådan.
Samlingsfaktura finns inte som koncept då varje enskild vårdinstans (”stick i
fingret”, ultraljud, förlossningsläkare, barnläkare etc.) från det att jag skrevs in på sjukhuset efter
positivt graviditetstest till det att Solveigh faktiskt nu är här, skickar en
egen faktura. Att få en översiktsbild av vad vi verkligen är skyldiga verkar
vara omöjligt så det är bara att betala och vara glad för att vi ändå har en
bra sjukvårdsförsäkring.
Sjukvårdsförsärking? Ja, utan den hade det blivit
jobbigt. Jag som individ måste dock fortfarande betala en självrisk på USD 5 000,
innan vården blir ”gratis”. Jag frågade en vän med bra koll på sjukvården hur
kvinnor som väntar barn men inte har USD 5 000 som ligger och skräpar
någonstans eller, ännu värre, är oförsäkrade, gör. Hon berättade att för de som
har det särskilt knapert ekonomist finns särskilt ekonomiskt stöd, så helt ”hjärtlöst”
är inte systemet. Det är ändå skillnad på att ha det knapert ekonomiskt och
vara en vanlig medelinkomsttagande familj. Pengar och välfärd gör verkligen livet
enklare här och har man inte resurserna kan man lätt bli skuldsatt. Och ändå menar en landets styre att Affordable
Care Act (aka Obamacare) inte behövs...
Men, låt oss återgå till de positiva aspekterna. Det kändes enormt
skönt att vara säker på att det skulle finnas en plats på förlossning och BB är
det var dags. Jag skulle inte behöva skeppas många mil till en annan delstat
eller ett annat land för att föda. Inte heller behövde vi gå en kurs i bilfödsel… Några veckor innan Solveigh föddes, var vi på en guidad tur på
förlossningen på Boulder Community Hospital, där vi skulle föda. Vi frågade vad som skulle hända om platserna tog slut. Guiden
tittade konstigt på oss och sa att de gör de inte – för man har helt
enkelt överkapacitet i planeringen av vårdplatser. Och OM det i värsta fall
skulle råka vara fullt på förlossningen så förklarade hon att ”this is a hospital so either way we’ll be
able to take care of you when you go into labor”. Välfärd vs
ovälfärd…
Nu nog om sjukvård.
En av de saker jag har uppskattat mest sedan vi flyttade hit
är den starka ”community-känslan”
mellan vänner och grannar. En gemenskap där alla ställer upp för varandra på
ett sätt som vi nästan har tappat bort i Sverige. Ett exempel på denna
community-känsla är konceptet ”meal train”
som vi fått lära känna nu i höst. I 14 dagar från det att vi kom hem från BB
kom vänner varje dag med en ny, hemlagad måltid, inklusive färskt bröd, efterrätter, frukt och ibland en pava vin. Matleveranserna
hade schemalagts av våra tidigare hyresvärdar Jen och
Ara som också var här och förklarade att nu vi behövde lägga våra svenska
personligheter åt sidan och bara ta in och njuta av detta självklara amerikanska.
Förutom att varje enskild måltid var gudomligt god och rörande vällagad och
omsorgsfull (se bildexempel nedan), behövde vi inte handla, stå i köket eller knappt ens en gång diska
under vår första tid med ny bebis i huset. Måltidsleveranserna var alltid
snabba och innehöll sällan krav på socialisering – om vi inte verkligen ville. Stor
skillnad från att ha ny bebis i Sverige där man i princip ska bjuda in alla man
känner på nybakat och bebisgos i nystädat hus, så snart man duschat av sig
sjukhusdoften.
Som om inte vårt meal train vore nog, har vi också fått uppleva
att grannar, vänner och bekanta lite då och då kom förbi och lämnade kakor,
bröd och presenter på förstukvisten. Sammantaget med alla fantastiska presenter
som skickats till oss och Solveigh från Sverige, kändes det ett tag som en ny överraskning
väntade på oss varje gång vi öppnade ytterdörren…! Kort och gott. Vi har blivit så bortskämda med
kärlek och omtanke de här senaste tre månaderna och tacksamheten vet ingen
gräns. Konstaterar att om det något jag ska ta med mig hem till Sverige, av de erfarenheter
jag skaffat mig under vår tid i USA, så är det konceptet meal train och just det som
det står för. Det vill säga; när livet är lite upp och ned för ens vänner ska
man försöka ge det stöd man kan – må det vara en nylagad lasagne eller något
annat. I slutändan tror jag att vi alla blir gladare av det.
En mindre rolig sak med att få barn långt borta från ens
hemland är att ens familj och vänner inte kan vara där och träffa ens nya skatt.
Farmor och Farfar (Thomas föräldrar) kom flygandes hit när Solveigh bara var
några veckor gammal, vilket var fantastiskt härligt och om bara några dagar kommer Mormor
(min mamma) och min syster med familj. Jag är så exalterad att jag flyger på
små moln.
En praktisk sak (eller opraktisk beroende på hur man ser
det) med att få barn i USA är att barnet blir amerikansk medborgare - trots att inte
föräldrarna är det. Som amerikansk medborgare kan man som bekant bli presiden. Solveigh går således under smeknamnettPOTUS56 härhemma. Eller så får hon helt enkelt bara vara
vår Anchor Baby i processen för oss andra
i familjen att få Green Card. Frågan är vilken roll som är mest krävande…
Ps. Om man vill sätta upp en Meal Train till någon, kan man
använda detta verktyg för schemaläggning: https://www.mealtrain.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar