The way that the cookie crumbles

En relativt hektisk och innehållsrik vinter är till ända. Tror jag. För även om prognosen utlovar dagar 20-25 grader varmt och strålande sol, ska man förvänta sig snöfall ända till mitten av maj. Precis som hemma med andra ord. Under vår andra vinter här i Boulder, har vi nu på riktigt lärt oss att vinter här kan innefatta snöoväder och dagar med magiskt snölandskap som täcker Flatirons strykjärnsformade toppar. Mestadels är dock Bouldervintrarna oerhört milda. Det är på det hela taget egentligen rätt skönt. Enstaka dagar i februari kan man ha shorts och t-shirt, redan i slutet av januari satt vi ute och åt middag till sent på kvällen och Hjalmar behöver aldrig kläs i galonbyxor. Behöver man mer snö åker man upp i bergen för vintersport, vilket för vår del innebär en resa på 45 minuter. Nedsidan är att klimatet är torrt och väldigt brunt. För medan en hederlig vinter i Stockholm kan kännas som fyra nyanser av grått, är en vinter i Boulder fyra nyanser av brunt och när det bruna blir alltför långrandigt är nederbörd, vilken form den än må ta, det som får en svensk att jubla – i alla fall den här svensken formad av sin ungdoms frostbitna vintrar i de djupa dalaskogarna.

Men jag ska inte trötta ut er med väderprat mer än att slutligen notera att här, liksom hemma är vädret ett stort samtalsämne.

Vad har hänt sedan sist då? Same old same - vi börjar få koll på det här nu. Men också några nya saker. Vintern har framförallt dominerats av skidåkning och några kära besök från Sverige, varvat med the musinvasion from hell i vårt hus. Det senare verkar man för övrigt ska räkna med när man bor i ett hus från tidigt 1900-tal. Så lät det i alla fall på våra hyresvärdar som glatt informerade oss om att när de bodde i huset och satt och drack morgonkaffe tidigt på morgonen, kunde de minsann se hur mössen kilade över köksgolvet. ”Well, they are not pets”, kände jag mig tvungen att informera dem om då. ”No”, svarade de då, ”But, you see, this is a very old house” - ungefär som att vi kom från ett land där de första bopålarna slogs i marken på 1980-talet… Efter ett antal vittjade råttfällor (Thomas uppgift), massiva städorgier för att få bort musskit och till sist fyra av sex fångade möss i tvättmaskinen (!) var droppen nådd och hyresvärdarna gick till sist med på att ta hit Pest Control som tätade alla hål i huset som tycktes tjäna som entré för mössen. Detta var nu några veckor sedan och sedan dess har det också varit lugnt. Min nyvunna fobi i att öppna tvättmaskinslocket kommer däremot att sitta länge kvar.

Förutom möss och skidor, har jag även skaffat mig ytterligare ett jobb den här vintern och klämmer nu in två deltidsjobb på volontärbasis, på de 20 h i veckan som Hjalmar går i förskolan. Mitt nya jobb, som jag nu har haft i några månader, är lokaliserat på en startup, Bolder Industries, här i Boulder som kommit på hur man kan återvinna däck på ett hållbart sätt för att sedan sälja tillbaka till gummitillverkande industri. För närvarande jobbar jag med affärsutveckling mot svenska företag, vilket är känns som ett relevant och intressant sätt att hålla kontakten med Sverige. Nu kan man ju fråga sig att om det är långsiktigt hållbart att köra två deltidsjobb på deltid. Kanske eller kanske inte. Ser mig lite som en konsult som i det arbetstillståndsfria läge jag fortfarande befinner mig i, använder detta som en möjlighet att testa flera saker, utvidga mina vyer, bygga kontaktnät och nära generalisten i mig – min betalning till mig själv när jag inte kan ta emot monetär betalning för det jobb jag gör.

Framtiden då? Finns något arbetstillstånd i sikte. Det får just framtiden utvisa. Vi befinner oss i en process för Green Card. Den står dock mer stilla än rör sig framåt, även om vi fick några goda besked häromdagen om att vi passerat ett nytt nålsöga. Med den nuvarande administrationen som styr landet kan man heller inte ta saker för givet. Den typ av visum som Thomas är här på för närvarande (och därmed jag och Hjalmar indirekt), är till exempel just det visum som Trump nu inte bara ska stoppa men även dra tillbaka. Om det kommer att påverka non-profits som jobbar med frågor som rör klimatförändringar och förnyelsebar energi, är oklart. President Trump har ju inte direkt gjort sig känd för att erkänna klimatförändringar… Just nu verkar emellertid blåslampan mer vara inriktad på ingenjörsintensiva high techbolag med stor rekryteringspool i Asien – eftersom, ni vet: ”They take our jobs”, (eller, som nån på andra sidan av argumentationslogiken twittrade på temat, ”Let’s make America dumb again”). Ett annat mycket möjligt utfall är att vi ”klarar oss”, givet att vi ju är vita, blonda och blåögda Européer…

På temat politik och världsnyheter nåddes vi självklart häromdagen av resultatet i det franska presidentvalet. Vad som slog mig då och vad som egentligen slagit mig alla de gånger större nyheter har genererats från europeiskt håll (må det vara valresultat, Brexit eller terrordåd), är hur lite amerikanarna verkar bry sig. Måhända är jag på tunn is här och jag har egentligen ingen avsikt att generalisera men mitt intryck, baserat framförallt från invånarna i den annars så upplysta, progressiva och politiskt aktiva universitetsstaden Boulder, är att nyheter av ovan slag inte diskuteras med lika stort intresse eller kunskap som mitt intryck är att amerikanska nyheter diskuteras hemma i Europa. Om detta nu stämmer, hur kommer det sig då att det är så? Är det kultur och historia som går ända tillbaka till the Declaration of Independence som ligger bakom? Eller är det faktiskt så att Europa inte är så viktigt och betydelsefullt som vi tror? Har det med innehållet i det amerikanska utbildningssystemet att göra? Eller är det ren och skär ignorans eller till och med arrogans? Eller så läser jag in saker i saker som egentligen inte finns. And that’s just the way the cookie crumbles…