Den 4 januari

Den 4 januari. Dagen då vi för ett år sedan anlände i Boulder med våra tio resväskor, skidbag, barnvagn, bilbarnstol och gigantiska hundbur inklusive hund. Ett år. Så både snabbt och långsamt tiden har gått. Vad hinner man på ett år egentligen?

Som individ är jag måldriven i det mesta jag gör och när jag nu gör årsbokslut för detta vårt första år i Boulder och USA, måste jag faktiskt säga att jag är ganska nöjd. När vi kom hit den 4 januari 2016, visste vi egentligen inte så mycket. Vi visste var vi skulle bo våra första sex veckor och vi visste var Thomas jobbade. Mycket mer än så var det inte. Vi hade helt enkelt inte en jäkla aning om hur detta vita ark av mer eller mindre okänt äventyr skulle bli eller hur nånting skulle göras för att detta ”bli” skulle bli. Ett självklart övergripande mål för detta vårt första år i Boulder var naturligtvis att få ordning på ”bli”. Och jag hade en ganska väldefinierad lista över vad som skulle behöva finnas på plats för att jag skulle gilla tillvaron i Boulder ett år senare.

Så här ett år senare kan jag konstatera att vi har tickat av samtliga punkter på listan.

• Vi hyr ett mysigt hus i fantastiska Mapelton Hill som förutom att det ligger ett stenkast från downton och vandringsleder, har världens mysigaste grannar. Varje dag är ett avsnitt av de rosenrosa delarna i TV-serien Housewifes.

• Vi har hittat en fantastisk förskola till Hjalmar som han från dag ett har älskat att gå till.

• Jag har påbörjat arbetat med att bygga ett professionellt nätverk och skaffa mig en professionell sysselsättning.

• Vi har skaffat oss en social plattform med massor av nya underbara vänner som inte bara har gjort tillvaron här enklare för oss men också oerhört mycket roligare och intressantare.

• Vi har lärt känna Boulder och börjat upptäcka mer och mer av Colorado (och hunnit konstatera att vår ”Bucket-list för både Colorado och USA som land blir längre ju mer vi ser, upptäcker och lär oss).

Som en bonus till allt detta, lever vi ett harmoniskt och balanserat liv med mycket tid för att ta hand om oss själva – både som individer och familj. Även om jag ibland kan sakna det hederliga gamla strävsamma, svenska ekorrhjulet så är livskvaliteten som vi upplever här en annan. Och så även energin.

En annan bonus är att Hjalmar är på väg att bli en svensk metropolit som är trygg i att vara hemma på en plats, där hans ursprung och modersmål är annorlunda. Detta var en insikt som med kraft slog oss under julledigheten när vi var hemma i Sverige, och Hjalmar vid flera tillfällen (oftast när han var trött på att hälsa på släkt och vänner) sa att han ”ville hem till Boller”. Det var första gången som vi på riktigt insåg att för Hjalmar är faktiskt Sverige just nu inte ”hemma”. Han var för liten när vi flyttade för att minnas hur det var att bo i Eknäs, Nacka och dra på galonbyxorna för dagis i Björknäs. För honom är det här det naturligt ”hemma”.

Vad är då lessons learned så långt? Förutom att vi fortfarande lär oss och att USA är ett stort land, där en delstats sanning inte behöver vara samma som en annans så tycks åtminstone följande teman vara rätt konsistenta.

1.       Regler är till för att brytas

Ni vet när det står en något skylt eller man får anvisningar för hur något ska fungera, ja då gör man som det står. För det är klart att man följer reglerna. I alla fall om man är svensk. Är man amerikan så följer man reglerna – ibland. När det passar en själv. Så frågan är; kan man lyckas i ett land där man följer regler om ingen annan gör det? Och är det ok att bryta regler, därför att alla andra gör det?

2.       Sin egen lyckas smed

Medan vi i Sverige, på gott och ont, kan förlita oss på att vård, skola och omsorg i mångt och mycket sköts av staten och att systemen och strukturerna för desamma går att lita på och känna igen sig i – i stort sätt var man än kommer – hänger alla beslut här på egna efterforskningar och beslut. Här finns ingen lagom mellanväg att välja, här skapar man egna lösningar och tar helt eget ansvar för hur livet ska bli. Den enskilde individen blir på så vis entreprenör över sitt eget liv. Kanske är det därför som amerikaner har den där positiva, energiska ”go and get it”-attityden. Kanske är det därför entreprenörskapet överlag är så stort här.

Många gånger har jag frågat mig själv om det är så att vi svenskar har blivit bortskämda till gränsen mot handlingsförlamade av svenska staten som tar om hand och begränsar våra valmöjligheter. Men är det samtidigt inte också tryggt och solidariskt? Hemma är till exempel vård till för alla. Här är vård för dem med bra försäkring. Eller så blir man upp över öronen skuldsatt. Och i vilket system blir incitamenten mest fair? Är det i det amerikanska där varje läkare har eget ansvar för profit and loss eller är det i det svenska där vård till lägsta kostnad gäller?

3.       Nakenheten – igen..

Ett av mina absolut mest populära inlägg här på bloggen var inlägget ”Optimism rules och lite nakenhet”. Vet inte vad det säger mest om. Inlägget eller er som läser…

Faktum kvarstår dock. Amerikaner och nakenhet är och förblir ett mysterium. För när till och med Hjalmar (2,5 år) anses vara för gammal för att som pojke få följa med mamma in på damernas omklädningsrum, har det gått långt. Många har diskussionerna kring konceptet nakenhet varit med våra vänner här. Och varje gång kan vi konstatera att stämningen bland amerikanerna blir tämligen awkward. Senast igår, när jag åt middag med några amerikanska tjejkompisar, fick jag bita mig i tungan. Och då tillhör jag som sagt den prydare typen. Jag tror att helt enkelt får acceptera att nakenhet bara är ok i det privata och säkerställa att vi är well covered up i mer publika omklädningsrum.

En sista lesson learned som också är den jag har lärt mig att uppskatta mest med det här landet är att här är det ok att komma från ett annat land. Visst, det är en sanning med modifikation. För visst är det mer ok om man är vit europé och pratar med till exempel svensk brytning än om man är mexikan och pratar med spansk brytning. Oavsett min privilegierade situation är jag ändå fascinerad av alla de gånger som jag har träffat på människor som har frågat ”Where is that accent from – it’s beautifuL. Please, never get rid of thatl”. Eller antalet gånger som jag har träffat på människor som efter att de har fått veta att jag är från Sverige har proklamerat att ”I’m from Sweden too! My great, great grandmother was Swedish and I grew up with Swedish traditions”. Förstår ni, vilken stolthet för kulturellt ursprung och påbrå detta demonstrerar?

Jag brukar ibland roa mig med att jämföra detta med oss svenskar och hur lite tålamod vi har med till exempel brytningar på vårt annars ganska fyrkantiga språk. Oavsett om det är en amerikan, finländare eller syrian som bryter så är det ”lite störigt” när ”folk inte kan lära sig att tala fläckfri svenska”. Jag menar, i Sverige hyser vi i princip irritation gentemot drottningen ”som ju har bott i Sverige i så många år och ändå inte kan prata rent.”(!) Eller för att inte tala om den bristande förståelsen för människor som kanske inte älskar sill och snaps, lingonsylt och falukorv som vi gör.

Måhända hör det här ihop med faktumet att USA är ett land uppbyggt av invandrare. Ett land, där de flesta, även om man är född här, har förfäder någon-annanstans-ifrån. Och istället för att harmonisera och normalisera för mycket är det avvikelserna och det naturliga i att bara vara som man själv vill, oavsett ursprung, religion eller bara stil och smak, som blir normalt. Jag önskar att vi svenskar kunde ta efter lite av detta. Ta efter acceptansen av det som är annorlunda. Av det som inte är bara ”lagom”. Jag önskar att det ska bli en del av vårt DNA och inte bara något som ska beskyllas för att vara PK. Men framförallt önskar jag att det USA som nu börjar skönjas och växa fram i och med President Trump, mäktar med att bevara och fortsätta kultivera denna del av det amerikanske DNA:t. Det vill säga det DNA som jag så här långt har kommit att betrakta som roten och grunden till det som är det verkligt amerikanska. Att få vara variation och mångfald - i stort som smått. 

Nu har vi precis inlett vårt andra år på den här resan. Vi lär oss fortfarande men grunden vi står på är numera mer stabil.  Visst har jag mål för det här året också - stora som små. En del är överlappande, en del är nya och en del är bara mer av samma. Finetuning tror jag det kallas.