tisdag 5 juni 2018

Vid världens ände?


Världens ände? Var ligger det egentligen? Är det här, där vi är, just nu? I USAs nordvästra hörn (Alaska borträknat, för den petige)? En ö i State Washingtons arkipelag, ca 3h norr om Seattle (45 minuters bilfärja inräknat).

Lopez Island, heter den. En del av ögruppen San Juan Islands – något som egentligen mer låter som platser i Karibiska ö-världen än en plats på den mer kalla breddgraden som utgör just detta nordvästra hörn. Breddgraden i fråga, ligger inte så långt ifrån Sveriges breddgrad. Ljuset här vittnar om det. Även om junikvällen på Lopez Island inte bjuder på samma ljus som motsvarande kväll innan Midsommar i Sverige så är det ljusare än vad vi är vad vi får stå ut med i Boulder. Breddgraden delas också med gränsen till Kanada. Faktum är att vi ser över till Vancouver Island. Något som ett sms från telefonoperatörer Verizon har gjort oss varse om. ”Welcome to Canada” stod det i textmeddelande när vi anlände till platsen där vi bor. Efter det meddelandet tycks det vara slut på telefontäckning. Inget wifi. Inget internet. Ingen uppkoppling till omvärlden. Skönt, tycker Thomas. Lite jobbigt, tycker jag. Min systerdotter fyller 2 år imorgon. Hur ska jag kunna ringa och gratta?

Förutom den rent geografiska situationen, har vi egentligen ingen aning om var vi är. Var vi har hamnat. Lopez Island är egentligen första anhalten på vår familjeresa; en två veckors bilsemester genom Washington, Montana och Wyoming (via en oundviklig sväng genom Idaho. För den petige). Att vi hamnade just här, är tack vare vänner som spenderar ett par veckor hos sin familj på ön just nu. Annars hade vi aldrig kommit på tanken att det skulle vara ett alternativ att åka just hit.
Själva har vi hyrt ett litet hus precis vid havet, längst söderut på ön. Agate Beachhouse, heter det. Det ser inte mycket ut för världen, kustmässigt avskalat och härjat av vatten och vind. Vägen där vårt semesterhus nu ligger, kantas av en rad liknande, väderbitna, hus. Annars är här rätt ödsligt. Ödsligt men vackert. Rogivande vackert.

Precis nedanför huset ligger stranden där vågorna från Pacific Ocean rullar in. Aktivitet nummer ett när vi anlände, var självklart att springa ned till stranden och känna på vattnet. Senare upptäckte jag en skylt som signalerade att stranden är privat. Beteckningen ”privat” är något man ska ha respekt för i det här landet. Det vill säga landet utan allemansrätt men med fri tillgång till skjutvapen. ”Trespassing” är en sport som lämpar sig mindre för den fege. Det visade sig dock senare att stranden inte är privat för oss i Agate Beachhouse.

Tanken är att vi ska spendera tre nätter här men bara efter några timmar pratar vi om att förlänga vår vistelse. En så massiv inverkan har ön redan haft på oss. Och havet. Båtresan hit påminde om en tur i Stockholms Skärgård - förutom de snötäckta bergen på andra sidan den Kanadensiska gränsen, och de något mer kuperade öarna i just den här arkipelagen. De finns de som hävdar att man antingen är en havsmänniska eller en bergsmänniska. Om man, liksom jag, har svårt att välja mellan de båda, kanske detta är en ideal plats att bo på?

Huset då. Någons hem, som vi lånar i några dagar. Det har stora fönster mot havet, är ombonat och omsorgsfullt inrett för mys och avslappnande dagar. En kamin och en eldstad, gott om soffor och mjuka fåtöljer att slappa i, bokhyllor fyllda med böcker och dvd-filmer. Samtidigt känns huset, eller kanske mest platsen, lite kusligt. Eller ensligt? Känslan förstärks ytterligare av den gamla kyrkorgeln som står i husets stora rum. När Hjalmar hittar de riktigt mörka tonerna på orgeln, känns det nästan som att vi är med i en skräckfilm. Huset har en källare dit man inte får gå. Dörren är till och med låst. Förmodligen för att husets ägare förvarar prylar där som man inte vill att okända hyresgäster ska ha tillgång till. Anledningar som kan kallas mer logiska. Men min fantasi drar iväg till platser som Fritzl och hans källare. Eller när Lammen Tystnar. För säkerhets skull tar jag ut de mer glada tonerna till Den Blomstertid nu kommer, på orgeln. Det lättar upp den spöklika stämningen.

Jag sitter nu här vid matbordet i Agate Beachouse. Med ansiktet vänt mot fönstret som vetter mot havet. Solen har gått ned och himlen blir mörkare och mörkare. Länge har jag suttit här och stirrat ut över vågorna med hopp om att få se något djur därute. En säl eller ett sjölejon kanske. Ögonen spelar dock spratt i skumrasket och till slut vet jag inte vad jag ser längre. Över havet börjar lampor glimma. En fyr. Ett skepp. En bebyggelse. Tecken på människor som jag inte känner. Tecken på liv från en värld som jag inte kan något om. Tecken på samhällen jag inte vet något om. Jag undrar lite hur det är att bo här på den här ön. Lopez Island. Jag försökte fråga tjejerna som jobbade i mataffären där jag var och handlade precis när vi kommit i land på ön. ”It’s great”, sa de. Vad annars ska de svara på en sådan öppet ställd fråga? Men de sa också ”The community here is super” och jag antar att det är nödvändigt om man ska bo så här avskärmat. En av tjejerna flyttade hit med sin familj för ett år sedan från Nya Zeeland. ”Wow, how come you moved here?”, frågade jag. Hon skrattade undvikande som svar på min fråga och min skräckfilmsfantasi började tänka att om man vill gömma sig för någon så torde denna ö vara en rätt bra plats.

Lopez Island. Världens ände? En plats jag i inte vet något om. Ett samhälle jag inte känner. Är det inte det som är meningen med att resa? Att få mikro-inblickar i hur andra liv i den här världen kan se ut. Kanske förlänger vi vistelsen här ändå.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar