Long time no see

Long time no see. På flera veckor faktiskt. Datorhaveri, flytt och en skidresa till Basalt Snowmass är förklaringen. Innebär så klart att det finns massor att berätta om men tänkte försöka hålla mig till det viktigaste.

Nummer ett på den listan får nog bli flytten till Maxwell Avenue där vi numera är bosatta på riktigt sedan tre veckor tillbaka, då vårt bohag anlände. Vårt hus är litet och har visserligen inslag av element som heltäckningsmattor, gamla (och väldigt amerikanska) vitvaror och inte perfekt målade väggar. Men det är fantastiskt charmigt, ligger, som tidigare nämnts idealt till, har en perfekt trädgård för barn och hund och är just nu precis det vi behöver. Alla kartonger är urpackade och vi har på ett par veckor hunnit få iordning mer här än vi hann på ett år i huset i Eknäs. Vi har också på tre veckor hunnit bekanta oss med fler grannar än vi hann göra på ett år i Eknäs. Ordar inte så mycket mer om det utan låter kulturskillnaderna tala för sig själva. Vi trivs och huset verkar ha en harmonisk inverkan på alla medlemmar i familjen. “Huset där alla är glada”, kallar jag det. Flytten till Maxwell Avenue innebär att vi nu inte har daglig kontakt med våra första hyresvärdar, Jen och Ara. Det är måhända lite tråkigt men vi fortsätter att hålla kontakten och har uttalade planer på middag inom kort. Att vår första tid här i Boulder blev så bra som den blev, har vi bland annat Jen och Ara att tacka för. Fyra själar. Samma tankar – i kanske inte allt, men i mycket.   

Tre dagar efter att vi hade flyttat in på Maxwell Avenue packade vi ihop oss igen för att bege oss upp till Basalt, där RMI (Thomas arbetsgivare) har sitt huvudkontor. Thomas hade planerat in en veckas jobb med teamet däruppe för att vi också skulle kunna kombinera det med skidåkning och vinterliv i Snowmass/Aspen (som ligger 20 minuter från Basalt). Tidpunkten för resan kändes kanske inte när vi åkte som den bästa. Vi var nog alla rätt sugna på att vara kvar i huset några dagar till och packa upp, komma iordning och bara njuta av att för första gången sedan mitten av december inte bo i kappsäck längre. Så här i retrospekt blev det ändå rätt bra och vi hade en riktigt bra vecka upp i Basalt med skidåkning både på längden och tvären. 

I övrigt då? Kan konstatera att smekmånaden är över. Boulder är fortfarande fantastiskt så ingen skugga på platsen vi bor på men känslan, den är annorlunda. Känslan pendlar mellan optimism och ren och skär hemlängtan. Visste, rent teoretiskt att dagen skulle komma. Visste, rent teoretiskt, att det så småningom skulle kännas tufft att genomföra en sådan här flytt. Visste, rent teoretiskt, att det någon gång skulle börja kännas oerhört jobbigt att vara långt ifrån sin familj, sina vänner och sitt vanliga liv. Dessa teoretiska kunskaper till trots, var jag ändå inte helt förberedd. Känslan har smugit sig fram men blev ett verkligt faktum när faktiskt vår container med möbler anlände. Att se vår röda soffgrupp, farfarsklockan som Thomas fått av mig i julklapp och alla andra tingester som verkligen definierar “vårt hem” materialiseras ur kartonger och bubbelplast här, och så långt borta från Eknäs, Saltsjö-Boo och Stockholm, gjorde allt så definitivt på något sätt. Nu är det inte längre “semester”. Nu är det “på riktigt”.  Vi är faktiskt inte här på en viss tid i form av några månader. Vi här på längre, mer obestämd, tid.

Eftersom känslor och sinnestämningar brukar vara enklare att hantera när man sätter ord på dem, har jag försökt att göra just det. Sätta ord på. Definiera. Vad är det jag känner? Vad är det jag saknar (förutom just familj och vänner då)? Vad är det som egentligen känns jobbigt. Detta är underligt nog svårt.  Men jag tror att det hela handlar om två saker; avsaknaden av ett sammanhang och okunskap om den ogreppbara sociala kontexten. Tidigare längre utlandsvistelser har varit kopplade till något – studier (som varit tidsbegränsade) -och då har detta något självklart utgjort ett naturligt sammanhang. För mig här och nu finns inte det sammanhanget på ett naturligt sätt, varför i princip allt jag gör på ett eller annat sätt måste syfta till att skapa just ett sammanhang. Det finns självklart en hel rad av spännande och roliga saker med det. På ett rent övergripande plan så är det hela ju en möjlighet. En möjlighet som man inte får så ofta i livet. Livet har ju annars en tendens att springa på i det sammahang man redan är en del av. Här finns det en möjlighet att pröva nytt på ett nytt sätt. Men i en ny miljö där, tro det eller ej, den sociala kontexten (det vill säga de där små sakerna som man inte kan ta på. Saker som sägs, eller inte sägs. Saker som är, kulturellt eller inte, undermedvetna eller förutsatta. Saker, som man i sin vanliga kontext vet hur att förstå, tolka och förhålla sig till) är rätt annorlunda, då blir det från och till rätt så jäkla jobbigt att sätta upp det där sablans sammanhanget. Tänker ibland att jag är den där outliern som Sverige är i Inglehart-Welzels Cultural Map för världen. Det vill säga det där diagrammet där Sverige placerar sig som det land i världen med dels mest “Secular-Rational values”, dels med mest “Self-Expression values”. En tanke som för mig  blir rätt ögonöppnande. Jag, som alltid  har betraktat mig själv som en liberal världsmedborgare med ett öppet sinne för nya synsätt och andra livstilar, är i själva verket väldigt svensk. Och ibland till och med på det självgoda “vi-gör-minsann-allting-rätt-hemma-i-Sverige”-sättet (vilket verkligen inte är sant) och “det är inte mig det är fel på det är alla andra” (vilket inte heller är sant).  Självinsikt när den är som värst, helt enkelt. Tänker då att vi ju ändå är i USA. Hur hade jag känt om vi hade flyttat till tex Kina eller Arabvärlden? Förmodligen som en ännu mer extrem outlier. En annan självinsikt som inte känns sådär super. Tänker också att vi, som jag har varit inne på tidigare, är välkomna immigranter här i USA, sådana man gärna har (att vara från Sverige är inbjudande exotiskt och i många lägen en bra dörröppnare). Hur hade det varit om vi hade varit någonannastans ifrån. En verklighetsinsikt som inte heller är så där jättesuper.

Hursomheslst. Kloka personer som jag har pratat med säger att de första sex månaderna är tuffast. Sedan blir det bra - igen. Jag lägger det på minnet,  sätter upp målet sex månader och jobbar med mina nya självinsikter, försöker fokusera på alla möjligheter som den här tillvaron erbjuder (både rent själsligt och rent praktiskt) och känner enorm tacksamhet i det.

En enorm tacksamhet känner jag också för våra första vänner som vi har börjat skaffa här. Av en slump har vi lyckats hamna på en gata med tre svensk-amerikanska familjer, vilka alla har “öppnat sina hjärtan” (där fick jag till det…) totalt. Katarina rätt över gatan hjälper till med stort som smått, tipsar och guidar och tar med oss på allt möjligt. Johanna lite längre ned på gatan bjuder på middagar och playdates och förser Hjalmar med den ett par år äldre Victors, gamla leksaker, och Magdalena ännu lite längre bort ordnar med barnvaktskontakter. Tänker att så här måste jag också göra när jag får tillfälle. Både här och hemma i Sverige. Tack vare dessa tjejer deltog jag i veckan här också på min första “svenskträff”, det vill säga en träff för svenska kvinnor i Boulder som äger rum sista torsdagen varje månad. En trevlig tillställning med ett trettiotal kvinnor i alla åldrar som varit här från allt mellan två månader (jag själv) och sedan långt innan jag är född.  Det bjöds på mat (vegetariskt så klart – vi är ju som sagt i klimat- och hälsomedvetna Boulder), tips och erfarenhet. Språket var svenska. Med Dolphsk brytning.

Appropå vänner så har vi även stjärnor hemma i Sverige att vara extra glada för just nu. Ingen nämnd, ingen glömd förutom Olof som utan krussiduller, utan att höja på ögonbrynen eller göra sken av att inte hinna (trots jobb, två barn, hus och en i övrigt minst sagt innehållsrik fritid) både ordnar med reparation och försäljning av vår Mitsubishi hemma i Sverige – till ett bra pris dessutom. Fantastiskt.

 Nu tid för att ordna med vår första middagsbjudning här i Boulder. Några kollegor till Thomas kommer över ikväll. Temat blir avslappnat. Precis som det övergripande temat är här.