Denver, flytt och Superbowl

Ny vecka har inletts och en annan är till ända. Liksom ytterligare en intensiv och händelserik helg här i Boulder. Vi är i skrivandets stund mitt uppe i vår flytt från vårt gårdshus på 18^th Street till vårt stora hus på Maxwell Avenue och egentligen borde jag packa och/eller sova snarare än att sitta här och skriva men jag känner att materialet till detta blogginlägg börjar växa till en ohanterlig massa så det är lika bra att göra något åt det.

Vi börjar med Denver. I fredags var det dags för mig att göra Denver by night med min kompis Malins vän, Maria, som jag aldrig hade träffat. Det är ju alltid spännande med sådana blindates men jag hade en känsla av att den här skulle vara bra och så blev det också. (Tack Malin, om du läser detta - Maria är grym!!!). Steg ett i denna blinddate var, i alla fall för mig, att sätta på mig en mer storstadsanpassade outfit än den som krävs en helt vanlig dag i Boulder. Thomas chefs fru, berättade för mig i somras när vi var på middag hos dem, att i Boulder går alla klädda i träningskläder och man behöver aldrig tänka på att klä upp sig. Well - det stämmer. Thomas har tex vittnat om att han var extremt överklädd till sin första anställningsintervju här (han hade matchat strumporna med manschettknapparna, medan hans blivande kollegor på sin höjd hade matchat shortsen med flipflopsen) och inte ens när vi är på restaurang med vit duk har folk något annat på sig än jeans och fleecetröja.  Högklackat och kjol göre sig med andra ord icke besvär men ska man till Denver kan man i alla fall kosta på sig att byta ut funktionskläderna till något lite finare. Steg två, var att ta mig till Denver med bil. Efter att ha bott i småstaden Boulder i en månad, där allt är ca 10 minuter bort med bil, inser jag att jag håller på att bli bekväm. 45 minuter bort med bil känns plötsligt liiiiite för långt bort och ganska jobbigt. Ingen vidare utveckling, kan jag tycka, och den lätta rusningtraffiken mot centrala Denver framkallade viss handsvett. Väl i Denver, gick vi till First Friday på Santa Fe Avenue, vilket är detsamma som öppet hus för Santa Fes ca 60 konstgallerier. Klockan 18 slår de upp dörrarna och sen är det typ; mingel/fest till sent på natten. Konstaterar återigen, att den här regionen (Denver/Boulder med omnejd) verkligen är en smältdegel av innovation, kreativitet och skaparkraft. Det bubblar och pyr här och allt är möjligt. Konstaterar (också återigen), att alla är välkomna. Visst, nu var vi i lite mer ”artsy-fartsy” kvarter där folk generellt sett kanske är mer öppenhjärtiga och nyfikna på andra och envar, än i andra kvarter. Men ändå. Här var i princip varje galleri som vi gick in i ett socialt party, där deltagarna var allt från collegekids, till konstnärer, till (förlåt det politiskt inkorrekta uttrycket) rednecks, till akademiker. Och alla pratade och utbytte åsikter, tankar och idéer med varandra. Hade detta varit, tex Stockholm, hade folk varit för snobbiga eller omsigochkringsig för att ens kunna prata med varandra. En otroligt dynamisk och inspirerande och energigivande stämning. Det blir mer First Friday. Och det blir mer Denver. Om inte annat för att vädra garderoben.

Från kultur till sport och därmed helgens (årets?) sportevent; Superbowl. Sedan jag för två veckor sedan, på allvar, trodde att detta event handlade om bowling har jag hunnit lära mig en hel del och igår var det alltså dags för Superbowl. Min första. Jag är egentligen passionerat ointresserad av att kolla på sport på TV (om det inte rör längdskidåkning) men man ska ju ”ta seden dit man kommer”, varför vi med glädje tackade ja när Johanna (från Sverige) och hennes man Andrew bjöd in oss till Superbowl-kväll. Vid det här laget vet säkert alla som bryr sig att Denver Broncos (vårt hemmalag) vann, vilket självklart bidrog till en garanterad positiv stämning. Men förutom det så var det så mycket bättre och roligare än jag trodde att käka nachos, dricka öl och kolla på amerikansk fotboll med exklusiva reklaminslag. Eftersnacket både hemma i Sverige och här i Colorado/USA har kantats av kommenterar som att "fotbollen inte var bra", "Denver spelade dåligt", "Halftime-showen var bättre förr" och att "Beyonce nästan ramlade på scenen". Själv bara njuter jag av att ha upptäckt något för första gången och därmed inte behöva lida av i-landsproblemet med att inte kunna uppskatta en rejäl show utan att (behöva) hitta fel.

I övrigt är det flytt som står på agendan här. Vi har ägnat en stor del av de senaste dagarna åt att inhandla sådant som vi inte kunde ta med oss hit såsom hemelektronik och lite annat till vårt nya hus på Maxwell Avenue. Eftersom Costco är stort här åkte vi dit och skaffade oss ett executive membership (det verkade mest förmånligt) och handlade järnet. Minns att jag skrev långa analyser om Costco när jag jobbade som analytiker på HUI men har ironiskt nog aldrig varit inne i en Costcobutik själv. Konstaterar att två timmar där berättigar en längre semester för att vila upp sig. Förutom att man faktiskt kan köpa sin egen begravning där så trängs i princip motorolja på samma hylla som pilgrimsmusslor och hela butiken (ett för övrigt väldigt futtigt ord på detta spektakel) är ett enda virrvarr av allt och lite till som man kan tänka (eller inte tänka sig) sig att handla. Vårt nya medlemskort fick i alla fall jobba och vi känner oss nöjda med våra affärer – trots att dammsugareförsäljaren som vi köpte vår första Dyson av (Magnus och Aletheas rekommendation) nästan fick mig att lämna butiken genom sina sexistiska hej-50-talet-kommentarer.  

Slutligen några uppföljande ord om snöröjningen här i stan. (Ja, jag förstår ju att det är många som undrar hur det har gått, sedan mitt förra inlägg... ) Kan skriva en hel uppsats om detta tema (särskilt efter att jag nu dessutom har förstått att amerikanarna inte verkar ha något problem med att åka till bergen och åka skidor när de har Snowday, trots att begreppet innebär att "det är för mycket snö” för att man ska kunna ta sig till jobbet eller skolan) men sammanfattar mina synpunkter kring Boulderbornas oförmåga att röja snö till ett kortare stycke. Och märk väl att ordet ”oförmåga” är nyckelordet här. Förra veckans nederbörd röjdes nämligen aldrig bort, utan förvandlades, precis som jag förutspådde, till is och snömodd. (Efter två dagars plusgrader är nu det mesta av snön borta, precis såsom man räknande med att den skulle göra – samma dag som snön kom). Detta må väl vara hänt om det hade varit så att folk körde runt med snökapabla bilar MEN det gör man alltså som regel inte. Vi har pratat med vår nuvarande hyresvärd Ara om detta och han har förklarat för oss att dubbdäck inte används här därför att de som säljs inom en ”affordable price range” inte är särskilt bra på barmark, vilket det är under större delen av såväl året som vintersäsongen. Alltså chansar man när det är snö på backen. Som tidigare nämnts, är vår hyrbil inte direkt något allvädersmonster. Detta har vi bittert fått erfara under den senaste veckan, genom ett antal ”fastkörningar”. De flesta har vi lyckats reda upp själva men den sista var knepig. Vi hade parkerat bilen i en nerförsbacke med mycket snö och modd. Lite riskfyllt kan tyckas men ”living on the edge”, som man säger... Givetvis lyckades inte den stackars kraken ta sig därifrån och vips satt vi mer fast än fast. Vips igen så var plötsligt vår bil omringad av ett gäng volontärer som likt flugor på en sockerbit bara sög sig till våra fastkörda bil för att hjälpa till. Två av dessa volontärer, var ett par med en klassisk truck som med hjälp av ett halvt fotbollslag som puttade på (ja, ni hör ju...) lyckades dra oss uppför backen. Slutsatsen av detta är att; ja, man må köra runt med taskiga förutsättningar att klara snö, is och modd några dagar varje säsong men man är också beredd på att skit kan hända både en själv och andra och då gör man sitt bästa för att bidra. Rätt sympatiskt ändå, om man nu ska se något positivt i allt detta.

Nu sovdags i Colorado. Imorgon kl 8 kommer vår container med möbler. Därmed börjar den mer etablerade fasen av vårt liv här.