Då har vi varit här i hela två veckor och några dagar. Firade detta genom att dra min första ”Dolph” idag. Uttrycket ”trots allt”, går nu under ”efter allt” i den här familjen. Korrigerade mig själv, lyckligtvis, dock snabbt.
De här veckorna har både gått snabbt
och ändå inte. Konstaterar återigen att vi har hunnit med så
oerhört mycket under den fortfarande ganska korta tid vi har varit
här. Jag och Hjalmar (och ibland Sixten) har fullt schema under
dagarna och fler och fler saker börjar komma på plats. Boende,
aktiviteter etc. Känner vi oss som hemma ännu då? Svårt att säga.
Vet inte vad vi, eller i alla fall jag, känner oss som. Det känns i
alla fall inte som att vi är här på semester. Och det känns inte
som att vi ”ska åka hem snart” heller. Vi har heller inte varit
här tillräckligt länge för att känna hemlängtan till Sverige.
Men Boulder som i ”hemma – hemma”? Inte riktigt ännu. Tror
kanske att ett riktigt hem (som vi snart har) och en social tillvaro
med ett reellt umgänge kommer att ge just den känslan en riktig
skjuts. Men det kommer – alltihopa.
Trivs vi då? Ja! Verkligen! Boulder är
ett speciellt ställe. Som en bubbla – vilket jag har varit inne på
tidigare. Och vad betyder då det? Är inte alla ställen en bubbla,
på sitt sätt? Jo, kanske men ska vi fokusera på själva
Boulder-bubblan, som vi mer och mer får känna smaken av, så är
den lite av ett happy paradise för shiny, happy people. En
kombinerad hippie- /hipsterbubbla, där på något sätt alla verkar
enas kring ett ideal som handlar om ett liv nära och med naturen,
ett liv där man tar hand om sig själv och andra, ett liv där man
accepterar andras sätt att leva och vara – under rimliga gränser
(för fortfarande är det nog så att en sann Boulder-bo gärna vill
övertyga andra om att Boulder-livet är ett ideal som man gärna ska
efterleva). Rent ideologiskt skulle jag säga att Boulder är ett
socialliberalt samhälle. Demokraternas kandidat Bernie Sanders
verkar ha starkt fotfäste här och på temat Trump, tror jag inte
att han har många anhängare här.
Jag har i ett tidigare inlägg skrivit
om att samhället här verkar präglas av tillit till andra. Man
låser varken hem, hus eller bil och säkert inte heller cykeln
heller. Och det fungerar. För mig, som kan vara lite allmänt
skeptisk, är detta lite konstigt men ändå så otroligt befriande.
Lite här och där i stan sitter det skyltar med texten ”Courtesy
is contagious” och det verkar funka. Här gäller inget ”sköt
dig själv och skit i andra”. Snarare gäller ”sköt dig själv
och bry dig om andra”. Ett mindre bevis på detta fick jag idag.
Var ute på eftermiddagspromenad med pojkarna och möter en dam som
även hon är ute och går med sin hund. För mig var det ungefär
vilken tant som helst men hon hejar och utbrister ”I don't
remember your name but you are from Sweden, aren't you – we met the
other day and I was just thinking about you”. Jo, visst minns
jag det. Jag mötte henne i fredags och pratade en stund eftersom
Sixten blev väldigt förtjust i hennes tik men jag har kanske inte
gått runt och tänkt på henne sedan dess. Susan, hette tanten i
alla fall och jag misstänker att jag säkerligen kommer att träffa
på henne igen - Boulder är trots allt ingen stor stad.
Men med endast två veckor under
västen, finns det fortfarande en risk att jag har misstolkat allt.
Kanske är allt det här bara på ytan och jag är, trots min
skepsis, och lurad. Skyller det i så fall på att jag fortfarande
är nyförälskad - och som vi alla vet så är kärleken blind.
Antar att vi lär bli varse ju längre ned i Boulder-bubblan vi
borrar ned oss.
Finns det något som är dåligt då?
Jo, jag hade nog hoppats på mer snö i själva Boulder. Visst snöar
det med jämna mellanrum men i Boulders milda klimat smälter det
mesta bort framemot lunchtid. Riktigt winter wonderland får man om
man åker högre upp i Bergen. Och sen har vi ju det här med
längdskidåkningen som verkar vara omöjlig att få till – i alla
fall om man vill ha med sig sin hund och samtidigt inte vill köra
bil i flera timmar. Men mer än så är det inte, just nu i alla
fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar