Höstfenomen, skatter och jobb

En intensiv och händelserik vecka är snart till ända. En intensiv vecka som inleddes med att jag äntligen och efter att ha flunkat första uppkörningen (av fruktansvärt fåniga anledningar, enligt mig själv) lyckades ta mitt Colorado Drivers Licence (!!!) och som nu avslutas med efterverkningarna efter gårdagskvällens sista presidentdebatt. Vad gäller det senare, presidentdebatten, har jag fått flera frågor hemifrån kring hur de politiska diskussionerna häröver låter. Då nyhetsrapporteringen och analyserna minst sagt är massiva och intrycken desamma kräver ett sådant svar ett eget inlägg samt lite tid att sätta ihop. Jag sparar således mina upplevelser och tankar kring valet en egen bloggpost i helgen. Antar att det inte är alltför mycket av en spoiler alert att säga att det är farsartat. Valet alltså. I väntan på helgen, får de som läser nöja sig med några allmänna uppdateringar kring vad vi pysslar med här. Däribland nyheten om min nya professionella sysselsättning.

Sedan i torsdags förra veckan jobbar jag för iDE - en NGO som sysslar utvecklingsprojekt inom bland annat jordbruk, vatten och sanitära lösningar i Asien, Afrika och Centralamerika. Organisationen har ca 30 år på nacken, ca 950 anställda globalt och sitt huvudkontor i Denver. Jag jobbar för Business Development and Operations teamet, vars uppgift bland annat är att se till att vinna anbud från stora institutionella biståndsgivare, så att organisationen har pengar att genomföra sina utvecklingsprojekt för. En rätt stor bidragsgivare till iDE är faktiskt svenska Sida, varför jag har fått i uppgift att jobba med just Sida men även andra nordeuropeiska biståndsgivare.

Eftersom jag fortfarande inte har något arbetstillstånd i USA tar min arbetsinsats uttryck av en volontäranställning som just nu uppgår till några dagar i veckan. Volontärarbete är ganska vanligt här och har ofta en annan karaktär än vad vi tänker oss i Sverige. Visst finns det olika typer av volontärjobb men i organisationer som är passionsdrivna (som många non-profits är) är ofta viljan och ambitionen större än resurserna och man tar tacksamt emot kvalificerade insatser inom de områden man verkar. Mina arbetsuppgifterna på iDE står således i paritet med vad jag har att erbjuda erfarenhetsmässigt. Och ja, visst är det klart att jag helst skulle få lön för mödan och en riktig anställning med resultatansvar och utvecklingsmål men då inga andra möjligheter står till buds med mitt nuvarande visum, ser jag detta som en investering för att skapa erfarenhet, referenser och kontakter på den amerikanska arbetsmarknaden och kanske en faktiskt möjlighet till anställning när väl problemet med arbetstillstånd har löst sig.

Jobbet är också en investering i min egen utveckling. Förutom att jag slipper stagnera erfarenhetsmässigt, får jag också inblick i att faktiskt jobba för en amerikansk arbetsgivare (återkommer med eventuella, framtida reflektioner på det området). Sist men inte minst ger detta mig en möjlighet att (äntligen) få arbeta med frågor som från dess att jag valde universitetsutbildning har legat mig varmt om hjärtat men som jag aldrig har kommit att arbeta med. Just nu är vi alltså två i familjen Koch Blank som på varsin kant försöker bidra till att göra världen lite bättre. Ett litet steg för mänskligheten. Ett bra steg för mig.

Och vad gör Hjalmar i allt detta? Just nu har vi en nanny som tar hand om honom de dagar som jag jobbar. Om en månad börjar han dock förskolan här. Då har han nått den magiska åldern om 2,5 år, då de flesta förskolor släpper in barnen. Innan dess finns alternativet daycare. Det här med att välja förskola är för övrigt ett eget kapitel. I maj/juni gjorde vi en turné då vi besökte sju olika förskolor. Vi hade fått förklarat för oss att om vi ville få in Hjalmar på en förskola nu i höst så var vi ”för sent ute” och att det brukar vara lååånga köer för platser. (Det vill säga samma resonemang som när vi skulle hitta ett hus att hyra.) Det visade sig att fyra av dessa förskolor hade plats för oss nu i höst. Vårt val föll på en (vad det verkar) fantastisk Montessori-skola och vi konstaterar att vi antingen har en väldig tur eller så är vi bara väldigt härdade som före-detta Stockholmsbor.

Vad vi däremot är ovana vid, när det gäller förskola, är priset för detsamma. Som de svenskar vi är, är vi vana vid att betala skatt (och sedan några extra ynka hundralappar/månad) och sen skola in ungen på dagis – det är ju så vår medborgerliga ”rätt” ser ut. Men det som vi ser som en rättighet hemma, kan nästan ses som ett privilegium här borta. Priset för att ha Hjalmar tre halvdagar i veckan uppgår till $570/månaden. Och då ingår inte ens lunch. OCH han måste vara pottränad (Jajemen. Hårda bud). Nu är skatten naturligtvis lägre här än hemma i Sverige (26%) men med tanke på att man inte ens får snöskottning för de pengarna blir det en del utlägg. Vi har ännu inte gjort någon kalkyl på om vi relativt sett är ”better off” inkomstmässigt med systemet här eller hemma i Sverige men skillnaden i hur det här med skola, vård och omsorg fungerar har inneburit ett rejält uppvaknande. Vi tar så mycket för givet, hemma i Sverige. Bara en sådan sak att det här faller på individen själv att ha koll, fatta informerade beslut och ta konsekvenserna av dem. I Sverige är det farbror Staten som ordnar. För att återgå till förskolorna, har jag fått höra från flera svenskar här som har erfarenhet från båda systemen, att det amerikanska systemet är mycket bättre eftersom ”kvaliteten på förskolorna är mycket högre”. Så kanske är fallet (ett annat tema att återkomma till längre fram) men då vi hade en fantastiskt positiv upplevelse av det halvår som Hjalmar gick på dagis i Nacka kan jag bara konstatera att för $570/månaden (för tre halvdagar i veckan) gör skolan bäst i att vara något utöver det vanliga.

Apropå att kostnaden att sätta sitt barn i någon form av barnomsorg här är så hög, hörde jag på radion häromdagen att många kinesiska (lågutbildade) immigranter inte har råd med vare sig organiserad barnomsorg eller att vara hemma med dem. Deras lösning blir därför att skicka hem sina bebisar till Kina för att låta dem bli omhändertagna av släktingar där istället, tills dess att man sparat ihop tillräckligt för att ha råd med förskola eller liknande. Förekomsten av dessa ”satelite children” tycks ha vuxit till ett eget fenomen och nu undersöker forskare effekterna på barnens anknytning till sina biologiska respektive tillfälliga föräldrar efter ett antal år separerade från varandra. Det låter som en sådan innerligt grym lösning men om det inte står några andra alternativ till buds, vad ska man göra?

Vad mer då? Halloween närmar sig med stormsteg och folk dekorerar sina hus med pumpor och spökprylar - ett höstfenomen som jag verkligen gillar. Hjalmars Halloween-kostym är redan beställd och levererad och nu funderar vi om vi ska komplettera beställningen med en varsin outfit till mig och Thomas. ”Det räcker med att vi klär upp oss..”, säger Thomas och syftar därmed på att vara lite sådär lagom Stockholmspiffig, det vill säga en stark kontrakt till den sedvanliga Boulder-outfiten med hikingkläder och yogabyxor. ”..då kommer vi att se utklädda ut här”. Misstänker att en sådan Halloween-kostym kanske kommer att bli lite lost in translation.

Ett annat höstfenomen är björnar som just nu är ett hett samtalsämne i vårt bostadsområde. Björnarna är i full gång med att äta upp sig inför vintermånadernas tid i ide. Så de letar mat. Soptunnorna där vi bor har så kallade ”björnlås” för att björnarna inte ska kunna använda våra sopor som skafferi. Faktum är till och med att slarv med att säkra björnlåset bestraffas med rejäla böter från the City of Boulder. Tar sig björnarna väl in i en soptunna tenderar de nämligen att komma tillbaka och man vill ju inte ha björnar springandes inne i stan... Likväl ser vi varje morgon spår av björnar i gränderna där vi bor. Omkullvälta och tömda soptunnor, björnbajs och björnspår. Vi har än så länge inte sett någon faktisk björn. Det närmaste någon av oss har kommit är Thomas som på en kvällspromenad med hund och barn för en vecka sedan, blev eskorterad hem av sheriffen för att inte stöta ihop med en björn som precis hade setts två kvarter ifrån platsen där sheriffen ifråga träffade på Thomas och pojkarna. Enligt sheriffen (som enligt Thomas utsago var lätt macho) var björnen ”the biggest bear, I ever saw. Maybe 400-500 lbs” (det vill säga runt 250 kg). Efteråt, frågade jag Thomas om han möjligen hade passat på att ställa lite frågor kring det här med hundpromenader efter mörkrets inbrott och annat som kan vara bra att tänka på nu när björnarna är så aktiva. Möjligen var även Thomas lätt macho, för inga sådana frågor hade ställts. Hursomhelst, eftersom ingen annan verkar vara rädd för björn här, har jag slutat studsa över min egen skugga när jag är ute på kvällarna Dock har ovan händelse föranlett att vi numera förlägger Sixtens kvällspromenad lite längre bort från bergen än vi normalt brukar. Åtminstone tills björnarna har gått i ide.