Is that American?

Nu var det ett tag sedan. Resor sedan mitten av juli och vårt första Sverigebesök i Boulder har tagit uppmärksamhet från bloggskrivande och förutom det ska ska jag villigt erkänna att tröskeln till att skriva ett nytt inlägg växer sig högre och högre ju mer tid som går. Var börjar man när man inte har skrivit på några månader? Vad ska jag skriva om, liksom? Det är ju inte som att tiden har stått stilla och sedan sist har mina reflektioner och betraktelser vuxit sig till en stor hög. Men.. nu kör vi!

Jag tänkte inte orda så mycket om vår sommarsemester i Sverige. Den var, som vi redan visste att den skulle bli - fantastisk. Trots det kan man dock konstatera att det är minst sagt intensivt att försöka klämma in ett helt års umgänge med familj och vänner på en månad. Vårt umgängesmål för sommaren var, så här i retrospektiv, lite lätt överdrivna – särskilt om man reser land och rike runt med en tvååring för att träffa folk. Listan med vänner vi ville träffa var med andra ord längre än listan vi hann med och vi hoppas att de vi inte hann med har tålamod med oss och inte ”gör slut” bara för att vi bor här. Efter några trista hejdån (kommer vi någonsin att vänja oss vid det?) var det dock en fröjd att åka tillbaka till Boulder och Colorado. Det är ju här och just nu som vårt äventyr (eller Äbentyyyyr som Hjalmar säger) äger rum. Och jag, jag insuper, intar och iakttar.

Kort efter vår hemkomst i Boulder fick vi alltså vårt första riktiga Sverigebesök hit. The Aspbring Family (a.k.a Gina, Svante och lille Adrian) kom för att hälsa på oss i hela tre veckor! Som vi har längtat och planerat inför deras besök. Äntligen skulle KochBlanks Resebyrå för första gången få visa vad den går för och i och med det har vi hunnit med att både visa The Aspbrings några av våra egna Colorado-guldkorn men också att upptäcka nya tillsammans. Jag tänker inte ge er något referat av våra resor förutom att jag ännu en gång förundras över hur många vackra platser som finns att se i detta hörn av världen. (läste häromdagen att Colorado rankas som den femte vackraste delstaten i USA, efter Kalifornien, Hawaii, Alaska och Utah; https://www.thrillist.com/travel/nation/most-beautiful-states-in-america)

Våra resor i USA i sommar har även givit upphov till en del reflektion som kan sammanfattas med att det ibland är nyttigt att lämna Boulder-bubblan. Inte för att det inte är bra här – för det är det. Utan för att få en liten hint om hur andra delar av USA kan vara. Lägg märke till formuleringen kan vara. När vi bestämde oss för att flytta hit var en av anledningarna att få en chans att lära känna det amerikanska samhället på ett annat sätt än när man åker hit på semester. Well, är det något jag börjar känna enormt stor ödmjukhet inför, så är det just det att känslan och upplevelsen av ”det amerikanska samhället” kan variera en hel del beroende på var i detta land man befinner sig. Visst råder det meningsskiljaktigheter mellan Norrlands inland och Stockholms innerstad men här pratar man än tydligare om västkustmentalitet vs östkustmentalitet och traditioner i södern respektive midwest. Vår upplevelse av USA är förmodligen väsensskild jämfört med att bo och leva i till exempel NYC.

Som jag i tidigare inlägg har varit inne på är Boulder väldigt speciellt. En kollega till Thomas, som precis kommit tillbaka från en arbetsresa i Sverige, konstaterade att man lär sig mycket om ett land och en kultur genom att besöka livsmedelsbutiker (...och undrade för övrigt i samma andetag vad det är med svenskar och mjukost...). Med den måttstocken i bakfickan, säger ett besök i valfri livsmedelsbutik i Boulder rätt mycket om boulderiternas leverne. Här marknadsförs den ”den rätta maten” med ord som organic, vegan, paleo, cave-man, gluten-free, GMO-free, climate friendly och you name it. Och ger man sitt barn en klassisk ”klämmis” till mellanmål får man nästan konstiga blickar – i alla fall om den inte är tydligt uppmärkt som ”organic”. Nära besläktat med den boulderitiska kosthållningen är också Boulderbornas träningsintresse. Colorado överhuvudtaget, är en väldigt ”outdorsy” delstat och de flesta som bor här har friluftsliv och skidåkning som intressen. På hikinglederna råder i princip trängsel och att inte träna eller intressera sig för någon form av fysik aktivitet är ungefär en lika ovanlig företeelse som att se folk gå omkring med obscent stora take-away-muggar med läsk (det vill säga; det gör man inte). Läste för några veckor sedan att även om befolkningen i Colorado har ökat sitt BMI det senaste året, är det fortfarande the slimmest state i USA. Jag köper det. Och då särskilt i Boulder, där de flesta ser ut att ha kroppar som består av noll procent kroppsfett och 90 procent muskler (jaja, jag överdriver men ändå...). Med andra ord sjukligt överviktiga människor ser man aldrig här.

(Som en parentes kan för övrigt nämnas att sjuklig övervikt som definieras med ett BMI på 30 eller mer, omskrivs som en epidemi här i landet. Och då en epidemi som blir allt vanligare. Enligt statistik från amerikanska Center for Disease Control and Prevention (www.cdc.gov/obesity/data) anses 37 procent av den vuxna befolkningen i USA, lida av sjuklig övervikt. Av återstående 63 procent bedöms ca en tredjedel lida av vanlig övervikt. Studerar man tonåringarnas övervikt, bedöms 17 procent lida av sjuklig övervikt (!!!). Om utvecklingen fortsätter i samma takt som idag, är prognosen att 44 procent av den vuxna befolkningen kommer att lida av sjuklig övervikt 2030. Siffrorna är enorma. Men här i Boulder; inget av detta. )

Boulder utmärker sig på fler sätt än genom tränings- och kostvanor. Det är till exempel bara utanför Boulder som jag har sett valkampanjskyltar med Trumps ”Make America Great Again”. Så här i valtider där de senaste opinionsundersökningarna visar på relativt jämt skägg mellan Hillary och Trump blir just sådana iakttagelser extra intressanta – för någonstans måste ju Trumpväljarna bo. I Boulder bor de ju tydligen inte – här fick till och med republikanernas kampanjkontor bomma igen tidigare i somras. Religion är ett annat exempel. Visst, det pratar man inte så mycket om överhuvudtaget och måhända är flertalet Boulderbor medlemmar i någon församling/kyrka men faktum är ändå att bordsbön som företeelse i offentliga miljöer såsom restauranger har vi hittills inte stött på just i vår stad. Dock i andra.

Avsaknaden av såväl Trumpväljare och sjuklig övervikt till trots, ligger dock bubblan Boulder fortfarande i USA. För visst finns det något av det där typiskt amerikanska även här. Frågan är då; vad är det som utmärker det typiskt amerikanska? Vad handlar det om? Är det bilromantik, amerikansk fotboll, stora städer med glittrande skyskrapor och cowboys och country? Eller är det (också) något annat. 

Javisst, är det så. Det ovan nämnda är ju bara attributen som på ett eller annat sätt förkroppsligar det man inte kan ta på – den amerikanska mentaliteten. Det vill säga det som i större eller mindre utsträckning utmärker amerikaner overall. Det ytligt öppna folket som har en uppfriskande syn på världen men som samtidigt kan kännas begränsade på grund av att de trots allt inte vet så mycket om andra länder - ofta eftersom de har fullt upp med att se och upptäcka sitt eget land. Det möjlighetsgörande folket som skapar sin egen lycka genom att ta tag i saker och ser möjligheter snarare än problem. Det nationalistiskt stolta folket som inom frågor som rör rasism och undermedveten diskriminering gentemot andra kulturer har kommit längre än vi i Europa. Och mycket annat. 

Visst, nu är jag varken sociolog eller psykolog så ta mina iakttagelse för vad de är, men Boulder eller inte – just ovan nämnda karaktärsdrag i den amerikanska mentaliteten tycker jag mig kunna se var man än kommer, på samma sätt som vi svenskar i större eller mindre uträckning besitter motsvarande typiska mentalitet var vi än kommer.

Nåväl. För att återgå till där vi började, det vill säga faktumet att vi har haft vårt första besök här, kan vi glatt meddela att vår besökskalender börjar fyllas på. Närmast och redan om en månad väntar vi besök från delar av den Kochska familjen. Då kommer nämligen Farmor och Farfar, farbror Anders och faster Sophia och kusinerna Albin, Felix och Filip. Att Farmor och Farfar kommer är stort. Väldigt stort. Och vi nyper oss lite i armen av bara tanken på det. Därefter har även familjen Tjärnsing (Sine, Oscar och lille Tage) bokat in två veckors semester i mars. De har stora planer för sin resa här. Och jag nyper mig lite i armen för det också.

Avslutningsvis, kan jag meddela att det är höst här nu. Aspträden fullkomlig brinner av färg och naturen är sagolikt vacker. Det enda jag saknar är kyligare väder. Den verkliga höstkänslan har svårt att infinna sig när det är runt 25 grader varmt om dagarna. Det kan tydligen vara så här ibland. På samma sätt som det lika gärna hade kunnat vara snö nu. Men varför vara typiskt svensk och klaga på situationen med vädret, istället för att göra något åt det?