Optimism rules - och lite nakenhet då och då

Söndagskväll och hemkomna efter en skön helg i Jen och Aras A-frame i Winterpark med längdskidåkning i varmt vårväder. Kinderna hettar efter timmar i solen (solskyddsfaktor till trots) och kroppen är lagom trött. Väskorna är uppackade (hej vuxenpoäng!) och lugn och harmoni omsluter ”Huset där alla är glada” på Maxwell Avenue. Det är minst sagt vårväder ute. Boulder har badat i sol och runt 20 grader hela helgen och i trädgårdarna knoppar buskar och träd medan vårblommorna blommar för fullt. Visst, Boulder har ett förmånligt klimat, men detta är tidigt, säger man. För tidigt. En utveckling som blivit mer och  mer påtaglig under de senaste åren (hej klimatförändringar...).

Hursomhelst. Mitt senaste inlägg handlade primärt om hemlängtan och många var de uppmuntrande och fina kommentarer och meddelande som jag fick efter det. Tack! Eftersom jag tror starkt på tankens kraft har jag sedan sist försökt att fokusera på allt som är bra med att vara här. Allt från stort till smått. All härlig tid med familjen (som vi inte hann hemma i Sverige, därför att man lever annorlunda här i Boulder), vänner som vi har skaffat, vädret (minus klimatförändringarna), all tid i bergen och naturen, att Hjalmar förstår mer och mer engelska, etc etc.  Även om känslorna går upp och ned, har detta positiva tänkande gett effekt och den övergripande känslan idag är mycket, mycket bättre än den var sist. När vi körde in mot Boulder i eftermiddags så kände jag verkligen en stor portion tacksamhet och nästan... lite eufori. Att få bo här, i denna (lilla) stad, där prärien slutar och the Rockies börjar och där naturen är så oerhört pampig och majstätiskt – det är en ynnest. Att sedan få bo i det område vi bor, Mapelton Hill, är en annan ynnest. Eller som vår härliga granne Katarina (från Sverige) sa häromdagen; ”den här grannsämjan vi har här gör att det känns som om jag är med i en film.” Och det gör det. I love, love, LOVE vårt kvarter.  Alla hälsar på varandra. Vi har barn som leker med varandra, gör utflykter ihop, möts upp i parken. Och det äldre paret snett över gatan tycker det är så roligt när Hjalmar och Sixten kommer över och leker med deras hundar i deras trädgård. ”Idyll” är ordet som närmast beskriver läget här på Maxwell Avenue och sjunde gatan.

Slutsats för detta nu, är med andra ord; Stockholm är också vackert och Sverige är bra och allt det där – men vi hinner det med. Nu skapar vi möjlighet till perspektiv.

Perspektiv innefattar som bekant även kulturkrockar. Och, ja de  fortsätter. Så klart. Tråkigt vore det kanske annars? Den senaste handlar om det här med att bada i badhus - en av Hjalmars favoritaktiviteter, varför vi gör det då och då. Hemma i Sverige är det naturligt att man duschar (naken) och tvättar sig innan man hoppar i en allmän pool. Här verkar denna företeelse inte höra till vanligheterna. Man tycks kunna plumsa i det gemensamma vattnet med på det ena och det andra på kroppen. Och OM man skulle råka duscha innan badet, kommer helt säkert badkläderna behållas på. För annars, ve och fasa, kan ju någon råka se en naken. Själv vet jag inte hur jag ska bete mig i dessa situationer. Jag vill ju liksom inte genera eller uppröra någon (och då tillhör jag den mer pryda sorten). Samtidigt vill jag inte göra avkall på hygienfrågorna. På de flesta badhus här räddas jag dock av förekomsten av så kallade Family Changing Rooms – ett kanonkoncept som för övrigt borde exporteras till Sverige – där man får ett eget mini-omklädningsrum med dusch för sig och sitt/sina barn. Här kan man i lugn och ro duscha naken utan att som någon annan svensk synd skapa uppståndelse bland lokalbefolkningen.

Hela det här nakenhetskonceptet, verkar vara en rejäl issue här. Om vi fortsätter på badhustemat så har jag konstaterat att det vanligaste badmodet för kvinnor i 30-årsåldern och uppåt, verkar vara rejäla bikinitrosor och något slags bylsigt linne till - som då täcker så mycket som möjligt av byst och mage. Har inte direkt frågat någon kring var det här modet kommer ifrån men en vild gissning är att man, återigen, inte vill visa för mycket av sin hud. Och ju äldre man blir desto mer angeläget (särskilt om man har fått barn) Tycks det. Har, som sagt, inte pratat med någon om det, varför teorin inte är verifierad men om vi ponerar att den skulle stämma (och om någon faktiskt vet vad det hela handlar om, vänligen upplys mig) kan jag inte mer än tycka att det hela är rätt sorgligt. För är det något som världens unga flickor och kvinnor behöver så är det en realistisk bild av hur kvinnokroppar faktiskt ser ut. Minns när jag och Thomas var i Brasilien på bröllopsresa, hur jag fascinerades av att alla, verkligen alla, som vistades på stränderna verkade så stolta över sina kroppar. Oavsett hur de såg ut, bar de upp sig själva med sådan värdighet. Ingen verkade bekymras av något så världsligt som celluliter eller för mycket av det ena eller för lite av det andra. Det är ett ideal och en inställning att eftersträva. För övrigt kan jag tycka att detta skylande av kvinnors kroppar i Colorados badhus är aningens patriarkaliskt. För männen på badhusen skyler sig såklart inte – oavsett hur gamla, korta eller långa de är. Men så är väl US and A också ett något mer patriarkaliskt land än till exempel Sverige....

En annan kulturkrock rör detta med hundar. Vi har ju, om någon skulle ha missat det, en hund som heter Sixten. Han är en Rhodesian Ridgeback-hane på snart tre år. Om jag får vara lite amerikansk och skryta lite, är han stor och ståtlig. Och världens snällaste. I nio (eller kanske åtta..) fall av tio är han också världens lydigaste. Det finns vissa hundar som alltid väcker uppmärksamhet – var man än kommer. Rhodesian Ridgebacks är sådana. Således kommer vi i kontakt med väldigt mycket människor, både med och utan hundar, när vi är ute med Sixten. So far so good. Men, att ett genomsnittligt möte utspelar som följer gör mig närmast galen:

Främmande människa med hund: Oh, what kind of dog is that? He is BEAUTIFUL!

Jag: Thanks! He’s a Rhodesian Ridgeback.

Främmande människa med hund: Oh wow. Look at him. Is he friendly? Can they say hi?

Jag: Yes, of course. He’s very friendly (vilket för övrigt är helt sant)

Hundarna hälsar på varandra, leker lite och har uppenbart väldigt kul tillsammans.

Främmande människa med hund: What a sweetheart! He seems to be a great dog! A real golden boy.

Jag: Thanks! Yes, he is a sweetie.

Främmande människa med hund: Oh. Is he not neutered?

Jag: No.

Främmande människa med hund: But is he not aggressive then?

Jag: No (….obviously not).

Främmande människa med hund: My dog (dvs densamma som vid denna tidpunkt fortfarande leker och har skoj med Sixten) does not like unfixed males. Bye!

......................

Okastrerade hundar är direkt ovanliga här – om man inte använder dem till avel. Och den allmänna inställningen tycks vara att en okastrerad hane av naturen är aggressiv och elak. I början gjorde inte dessa kommentarer mig så mycket. Men under de här månadernas som vi har varit här,  har det blivit några, varför jag så smått börjar tröttna på att förklara att vi har en annan filosofi kring detta i Sverige. När jag numera får den här typen av kommentarer vill jag därför bara skrika: ”Jädra människa, läs en jädrans bok och lär dig något om hundar innan du uttalar dig. Och att din hund har problem med okastrerade hundar har nog mer med dig och ditt beteende att göra än hundarnas”. Så, så är det med det. Kulturkrock at its best.

På tal om Sixten, fick vi göra ett besök hos veterinären i torsdags. Han kissade blod, vilket ju inte är helt normalt. Efter några tester, konstaterades att han kanske har urinvägsinfektion. Han är därför satt på en tiodagars antibiotikakur som, när den är slut, ska följas upp med nya tester. Om dessa inte är bra fortsätter undersökningarna till njurar och prostata, något som indikerar tyngre diagnoser än en urinvägsinfektion. Vi hoppas därför på att Sixten är en av få hanhundar med urinvägsinfektion. 

Sixtens hälsa är ett grått och inte så roligt moln, men annars det enda molnet på vår annars väldigt klarblå himmel just nu. To be continued, helt enkelt.