Adminvecka

Förutom att en av mina bästa vänner blev mamma i veckan (grattis igen Gina och Svante!!) så har administration varit temat för den här veckan. Kanske inte så roligt att läsa om. Inte heller så roligt att göra - men icke desto mindre nödvändigt.

Jag hade tre huvudsakliga målsättningar för den här veckan:

• Anmäla oss till den kurs man måste gå för att få gå godkänt att ha sin hund lös i Boulders Mountain Parks och Open space under ”Voice and Sight control”
• Avlägga nytt besök på banken för att ordna med kreditkort till mig och se hur vi kan göra för att förbättra vår kreditrating (mer om detta nedan).
• Gå till Social Security Office för att ansöka om ett Social Security nummer till mig respektive Hjalmar.

Har checkat av samtliga ovan punkter men med varierande framgång (och apropå check så är också Den Berömda Depositchecken för vårt hus inlämnad, för alla som eventuellt undrar). Voice- and sight control-kursen är bokad, så där finns inte mycket att orda om men vad gäller Social Security Number så visade det sig, efter en timmes väntan (i en, för övrigt, sjukt deprimerande amerikansk myndighetslokal) att varken jag eller Hjalmar kan få något sådant med de visum som vi är här på. Nähä? Det hade vi inte riktigt uppfattat från början. Och vad betyder det? Efter lite undersökningar, verkar det inte vara några större problem i sig. Enligt Thomas kollegor som har respektive som är här på samma villkor som oss, klarar man sig alldeles utmärkt utan ett Social Security Number och tydligen är det bara om man faktiskt arbetar här som man får det. Det var ju goda nyheter. Men ändå! Rent emotionellt känns det lite konstigt. Ungefär som att man inte riktigt är erkänd - rätt eller fel. Kan inte heller låta bli att tänka lite på hur det är att vara invandrare under andra förutsättningar som vi är här. Eller för all del att vara invandrare i Sverige. För vi är ju ändå här under justa förutsättningar. Vi är välkomna. Vi ska ju bidra.

Sen var det, det här med banken. Som jag har nämnt tidigare, är ju kreditkort the thing här. Särskilt för oss som inte har någon kredithistoria. Tydligen så tilldelas man en kreditrating som anger vilken kreditrisk man utgör för finansiella institut. Denna rating är vanligtvis ett tal mellan 300 och 850, varav 850 är den absolut bästa ratingen man kan ha. Vi, eller Thomas, har 250 (jag har säkert lägre) – dvs fruktansvärt dålig. Anledningen är alltså att vi inte har någon kredithistoria här – banker och annat vet inte om de kan lite på oss – vilket i sin tur kommer att få implikationer på huruvida vi tex kan få billån, huslån eller liknande samt vad vi får för ränta på dessa potentiella lån. Eftersom vi relativt snart vill köpa en bil (att långtidshyra vår skitbil till Hyundai som vi kör runt i just nu är knappast en billighetsaffär), är detta med billån rätt relevant. Enligt banken så kommer det säkert att gå men vår ränta kommer, tack vare kreditratingen, att bli relativt hög. Så nu gäller det att försöka skapa en så god kredithistorik som möjligt för att förbättra ratingen. Detta ska vi göra genom att använda kreditkort så ofta som möjligt, betala räkningar i tid, osv. Från erfarna amerikafarare har vi även fått några andra knep och tips som vi ska undersöka.

Vi har fått förstå att vi har ett liknande system i Sverige och det är säkert inte alls mycket bättre - vi har bara inte behövt fundera så mycket över det tidigare (vilket också är en del i det här med att flytta utomlands – saker man tar för givet hemma är inte lika givna borta). Med det sagt är det inte för inte som det känns lite snopet att inse att man inte ses som en särskilt attraktiv kund för banker och annat, när man tycker att man ändå har skött sig ganska bra hela livet. Återigen kan jag inte låta bli att tänka på de som är invandrare under andra förutsättningar än vi. Både här och hemma i Sverige.

För övrigt när det gäller bankbesök så måste jag ändå tillstå att det är rätt trevligt att gå till banken här. Det är inte som hemma i Sverige där bankerna knappt vill träffa sin kunder i kött och blod. Visst, effektiviseringar och utveckling av nya affärsmodeller i all ära, men om man får tillåta sig att vara lite gammalmodig, är det väldigt trevligt att sitta ned och prata med en banker medan man blir bjuden på kaffe (eller ”änglapink” som min morbror, Kurt, en gång namngav äkta amerikanskt kaffe). Och när kontorschefen tar ens rastlöse 1,5-åring på guidad tur på kontoret så kan jag ändå inte låt bli att låta ett stråk av lojalitet börjar ta form. Det är värdskap på ett annat sätt.

Efter en sådan här maffig administrationsvecka, måste man få unna sig något roligt. I helgen drar vi därför till Winterpark, där både längdspåren och skidbackarna ska vara fantastiska (Ha!).  Jen and Ara, våra Air BnB-värdar, har en stuga där som vi får låna över helgen – gratis. Eftersom ”it makes them happy that someone uses it”. Ja, vad säger man? De bästa Air BnB-värdarna man kan tänka sig. Och eftersom det är contagious att vara snäll, öppen och trevlig, vill jag bara att de ska komma och hälsa på oss i Sverige så att vi kan få möjlighet att ge dem den bästa Sverige-upplevelsen man kan tänka sig.

Innan vi försvinner upp i bergen vill jag avsluta med att säga att jag är så oerhört glad över alla ni som läser och uppskattar den här bloggen! Tack - det gör det extra roligt att skriva! Kram och sköt om er!