Dryga tre veckor, skidåkning och att skaffa vänner

Så har treveckors-strecket passerats – med råge vid det här laget. Känner mig som en papegoja men ”det känns som att vi har varit här mycket längre än så”. Hade detta varit en semesterresa på tre veckor hade jag verkligen upplevt det som att jag hade varit borta en halv evighet. Funderar lite över om det är själva inställningen som gör skillnaden. Vi är här för att stanna. Liksom.

Vecka tre på detta äventyr, avslutades med en fantastisk helg i Jen och Ara's lilla stuga, en så kallad A-frame (för förklaring se bild nedan) i Gransby, Winterpark, knappa två timmar från Boulder. Här fann vi snön och fina spår för längdskidåkning. Och vi hann fira Thomas 37-åriga födelsedag!

Vi hade tänkt köra både utförs och längdsförs när vi nu väl hade hittat till ”winter wonderland” men bestämde oss för att fokusera på de fantastiska längdspåren i Snow Mountain Ranche istället. Snow Mountain Ranche är som ett amerikanskt Grönklitt. Med detta, menar jag, en familjeanpassad skidanläggning med spår för alla tekniker (även om skate är det överhängande tekniken här) men med en halvkomplicerad setup för spårkartor, dagspass etc. Det vill säga så som det verkar bli när det just är amerikanskt och inte så ”allemansrättsanpassat” som vi är vana vid. Eller (!) så är det bara vi som inte riktigt har begripit hur saker och ting fungerar här, vilket, i sin tur, gör att så elementära saker som att åka skidor känns komplicerat här – för, med handen på hjärtat, hur många amerikanare hade hittat guldspåren i Sörskog, Dalarna efter bara några veckor i landet? Hursomhelst, dagarna i Winterpark var underbara och samtliga medlemmar i familjen njöt av skidåkning, sol och snö. Förutom vidderna och utsikten så gjorde höjdskillnaden ett visst avtryck. När jag dessutom inledde skidåkningen dag 1, med Hjalmar i bärsele på ryggen kändes det... jobbigt att andas, helt enkelt. Helgen avslutades något abrupt med att ett snöoväder drog in över bergspasset vi skulle igenom med ja, återigen, vår kassa hyrbil. Vi klarade oss igenom passet i god tid och trafiken hemåt var sedan helt ok. Det senare tack vare att Broncos tydligen hade match. Jag som är helt ointresserad av lagsport (förutom när Sverige spelar fotbolls-VM) har nu i efterhand förstått att Broncos är lika med Denvers amerikanska fotbollslag och att matchen de spelade var en del av Super Bowl, det vill säga en liga som jag alltid har trott hade med bowling att göra. Japp, nu blottar jag min okunskap totalt här men; jag bjuder på det! (Och för övrigt kan jag ha fel i allt jag har skrivit de senaste fem raderna...)

Hursomhelst, denna fjärde vecka i Amerikat spenderar jag, Hjalmar och Sixten på egen hand här i Boulder. Thomas är i London på jobb. Fokus för veckan är med andra ord mest att klara av den. Låter kanske dramatiskt men faktum är att det är skillnad att klara av barn och hund, där båda kräver ett visst mått av aktivitet och stimulans, hemma i Eknäs/Nacka/Stockholm/Sverige där vi har såväl vänner och familj som rutiner och you name it, jämfört med att fixa det på ett nytt ställe där vårt nätverk är lika med noll. Visst hittar vi på saker - våra dagar är fyllda med aktiviteter för både barn, hund och vuxen. Vi går på musikklass, tränar Crossfit, hikear i bergen, hänger på bibblan, leker i hundparker och lekparker, cyklar och går på tumbling (ett rum fullt med mjuka hinder där Hjalmar och andra toddlers kan brottas, klättra, hoppa och ha sjukt roligt i 45 minuter). Och vi träffar både unga och gamla människor att prata med och hundar att hälsa på, vilket täcker en del av det sociala behovet. Men just det där nätverket. Och just det där sociala behovet... Först denna vecka har just avsaknaden av nätverk och vänner slagit mig på riktigt och det har för första gången känts lite tufft. Vet att somliga (läs Thomas) tycker att jag är otålig. Vi har ju ”bara varit här i tre veckor och du kommer att hitta vänner”. Självklart har han rätt i det. Men så är jag också en extrovert lagd person som hämtar min energi och inspiration i mötet med andra människor, varför jag också behöver en social kontext. Att skapa just denna sociala kontext på en ny plats är mer utmanande när embryot till ens kontext inte är kopplat till jobb, skola eller annan ordnad sysselsättning. Man får helt enkelt vara lite mer om sig och kring sig när man inte kan förlita sig på kollegor eller pluggkompisar. Av just den anledningen gör det mig extra glad när:

• Jag och Hjalmar blir bjudna på middag av Jen och Ara en kväll (och som med så mycket kärlek, omtanke och intresse tar in och välkomnar oss i sin familj).
• Jag, genom en av mina och Hjalmars alla aktiviteter, kanske har hittat en första kompis att gå ut och ta en drink med någon kväll nästa vecka
• Jag och Hjalmar har blivit hembjudna på fika hos en svensk tjej och hennes familj som vi träffade på biblioteket förra veckan (det är för övrigt på the Public Library of Boulder som det händer. Det är där man träffar folk och aktiverar sina barn. Ironiskt med tanke på hur lite aktivitet jag tycker det är på svenska biblioteket).

Så, ja, med den ”boulderianska” öppenheten till hjälp så går det framåt med vårt socialiserande.

För övrigt är det enormt varmt här. Enormt varmt. Kanske inte relativt sett för att vara Boulder i januari (det har jag ingen fakta på) men åtminstone relativt sett för att vara januari för mig. Folk vandrar runt i bergen i shorts och t-shirt. Själv kör jag jeans, tröja och ingen jacka. Mer integrerad än så är jag inte ännu.

Jen och Ara's A-frame.

Skidåkning med Sixten.

Plutten på lekparksäventyr

Eftermiddagshike på Mount Sanitas.